tophundredrecords

Godmorgon! Nu har Axel vaknat efter en lång natt av musiklyssnande. Och vad är det första Axel gör när han stiger upp då? Jo, sätter igång en till skiva! Men nu kom han på att han skulle kunna skriva en recension också! Så här kommer en recension!

Det är om skivan på bilden tecensionen handlar om! (krystat, jag vet... men jag hade inte kunnat sova om jag missat den raden i nån recension...)

Ja, nu kommer den efterlängtade fortsättningen! Angels Egg är andra skivan i triologin och faktiskt snäppet bättre än föregångaren. En perfekt uppföljare med andra ord :)

Den är mer psykadelisk och lite mer jazzig. FLummiga texter har de fortfarande, men det är inte riktigt lika popigt.

Första låten "Other side of the sky" visar väldigt bra vad vi har att vänta av skivan - nått i stil med "Flying teapot" fast ett steg längre. Det är mycket synthspel från Tim Blake och även Didier Malherbe får mycket utrymme för sin välsignade saxofon på första låten. Faktum är att Malherbe hörs väldigt mycket på hela skivan, vilket bara kan vara en fördel. Daevid Allen, sångaren, är inte mindre flummig nu heller. Han låter alltid som att han är skyhög. Och det är han väl förmodligen också.

"Castle in the clouds" är tredje låten och visar Steve Hillage från sin bästa sida. Det är en skum låt med endast hans gitarr som spelar nått väldigt, väldigt psykadeliskt. Det låter som en, en... tja, en orm av elgitarrljud. Skumt, men så är det. På sin soloskiva "Fish Rising" (högst rekomenderad) spelar han en längre variant av låten och kallar den för "Meditation of the Snake". Så att låten låter som en orm är nog inte helt fel.

Låten efter det "Prostitute poem" är grymt läskig. Pierre Moerlen spelar en cirkusaktig trumtakt. Så även Malherbe på sin saxofon. Inget skumt än. Men sen kommer Gilli Smyth´s vansinnigt femenina och skrämmande röst inte (hon är en kvinna, så det läskiga är inte att hon har femenin röst) Hon sjunger förmodligen om livet som prostituerad. Jag är inget bra på att uppfatta texter, så ni får leta sanningen själva. HA! Men hennes sång är svävande på ett helt annat sätt än nån annan kan sjunga på. Och hennes viskningar blir rätt läskiga på nått vis. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det hela. Sexigt på ett obehagligt plan. Love it!

Sjunde låten "Flute Salad" är precis vad det låter som. Malherbe spelar flöjt och mycket annat hörs inte förrens i slutet när Blake "synthar till" flöjten lite och ger den lite häftiga atmosfäriska effekter. En mysig låt som på nått vis delar av mellan den flummiga första halvan och den vansinnes-flummiga andra halvan av skivan.

"Oily Way" är skivans popigaste låt då den har både vers och refräng. Det är dock många psykadeliska effekter och Allen låter rent av galen när han sjunger. Det blir en ösig poplåt är Moerlen får väldigt mycket utrymme för utsvävningar på trummorna.

Låtarna efter det heter "Outer Temple" och "Inner Temple". Outer temple inleds med en tillmötesgående röst: "God evening. We are representation the Humbel-Gumbel-te-company. Would you like som tea?" Det är här den flummigaste biten av skivan börjar. Blake och Hillage skapar en vansinnigt djup atmosfär där Malherbe och hans saxofon får fritt fram att jama loss. Det är jazzigt och psykadeliskt på samma gång och framför allt ett väldigt mysigt gung. Skivans bästa låtar, tror jag.

"Love is how you make it" är en slags presentation för vad Gong står för. Kärlek. Ja, ni gissade rätt, det är en hippielåt. Men den är skön. Under låten får vi höra ett spännande instrument som jag misstänker är en marimba. Det hela bildar en spännande och färgrik rytm. Första gången man hör skivan brukar den här låten vara det första på skivan man får nått grepp om, då allt annat är så flummigt.

"I never glid before" Har en skithäftig basgång av Mike Howlett som annars inte märks så mycket på skivan (synd, det är en fantastisk basist!) En riktigt cool låt med mycket bra saxofonspel, cool rytm och bra sång från Allen. Mitt i det häftiga gunget bryter Hillade loss och får till ett klockrent gitarrsolo. En topplåt, helt klart.

"Eat that phonebook coda" är sista låten och inleds med två röster: "What we gonna do, Mike?" och andra rösten svarar "Eat the phonebook". Brittisk humor som bäst :P

Låten i sig självt är minst sagt flummig med många skumma röster. Cool basgång från Howett och Moerlin bankar loss som galen på trummorna. Det är en rätt rolig finallåt.

Skivan är slut, men inte triologin, så nån sammanfattning får ni inte ändå! Ha!

Nu alla barn ska vi prata om tekannor och rymdfilurer!

Efter den här recensionen kommer ingen att längre ta min musiksmak på allvar.

Vi ska ägna denna kvällen åt total galenskap iklädd sin löjligaste hatt. Så att säga. Gong heter gruppen och kan enkelt beskrivas som extremt orginella. Ni som har hört Gong nån gång (HAHAHA!!!!!!!!) sitter förmodligen och asflabbar nu, då "extremt orginella" är löjligt snällt uttryckt.

Man har många gånger försökt sätta bandet i en genre men insett att det är lika svårt som att fånga en flygande känguru (det finns inga sådana, vilket inte gör saken lättare)

Men jag ska försöka ge er en humm om vad de är för nått. De spelar Jazz-rock-pop-psykadeliska flumm-sagor. Vissa anser att de till hör genren "Canterbury Scen" (Caravan och Khan är två typiska grupper från den genren) och det är inte helt omöjligt att det är så heller.

Gruppens ledare heter Daevid Allen och tillsammans med sin Gilli Smyth gjorde de första skivan "Magick Brother, Mystic Sister" 1969. Men det var inte förrens 1973 galenskapen tog form på allvar. Då skapade de "The Radio Gnome Invisible Trilogy" som består av tre album. De handlar om "Pothead pixie-gnomes" som sänder live från sin radiostation de har i sin flygande tekanna. Det handlar även om äventyren med "Zero The Hero" och "The Octave Doctor". Det är lika galet som det låter. Vi ska börja med första skivan i triologin:  "Flying Teapot" av den enkla anledning att det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivan inleds med "Radio Gnome Invisible" och dess märkliga ljud (förslagsvis någon som "bläbbar" med läpparna och utstöter ljud samtidigt) samtidigt som en enkel basgång växer fram. Sen kommer låten igång. Det är en långsam men flumm-mysig med underbart vackert saxofonspel från Didier Malherbe. Det blir en märklig blandning av flummigt och vackert. Sen kommer Allen´s röst in och sjunger den märkliga sången med lika märklig text (jag kan garanterar att han gjorde detta under drogpåverkan) Otroligt bra öppning!

Andra låten "Flying teapot" börjar med märkliga ljudeffekter för att sedan släppa in basisten igen. En extremt cool och imponerande basgång från Francis Bacon gör att denna flumm-popiga sång får en fantastisk start. Och den sannslöst galna texten som går "Have a cup of tea! Have another one! Have a cup of tea!!!" när Allen träder in i rollen som gnomerna i tekannan som dricker te medans de sänder sin radiostation.

Tredje låten är nog skivans mest galna spår och heter "The Pot Head Pixies". Det är precis om dem det hela handlar. Allen har skrivit ihop en helt vansinnig text om de små märkliga varelserna med en ständigt återkommande rad: "I am, you are, we are CRAZY!" och "crazy" är presis vad man blir om man gör minsta försök att inte sjunga med i raden. Den fastnar som en bit tejt på hjärnan. Helt galet och vansinnigt gött!

Fjärde låten "The Octave Doctors And The Crystal Machine" är ett instrumentalt spår helt spelat av Tim Blake på synth. Färgstarkt och atmosfäriskt litet mellanspel och ger en god öppning till nästa spår:

"Zero The Hero And The Witch's Spell" ger Steve Hillage (Khan) mer utrymmer till att spela sin gitarr. Han har ett speciellt spelsätt och är mycket psykadelisk. Malherbe plockar nu fram en flöjt och spelar minst lika bra på den som han spelar saxofon. Allen tar nu rollen som Zero the Hero som blivit olyckligt förälskad i The Witch. Givetvis har han blivit förtrollad. Mycket bra spel från Hillade och Malherbe som verkligen får chansen att duellera här.

Sista låten "Witch's Song/I Am Your Pussy" handlar om varför The Witch förhäxat Zero till att bli kär i henne. "Don´t want to fuck you, just wanna hear you run" sjunger Gilli Smyth som är vansinnigt obehaglig i sin fantastiska rolltolkning. Och hennes häxskratt får en att vela gömma sig. Zero däremot fattar ingenting. Han är vansinnigt kär.

Hela historien kläs in i en psykadelisk pop-kostym med mycket fokus på Malherbe´s saxofonspel. Hillage´s gitarrspel bidrar mycket till den psykadeliska atmosfären. Det är verkligen otroligt häftigt när skivan är slut.

Psykadelisk musik har alltid legat mig varmt om hjärtat. Och det är inget nytt för mig heller. Men detta är verkligen nått helt annat. Och att bygga en triologi av skivor är även det nytt, så därför tänker jag också göra nått helt nytt. Jag ska inte sammanfatta (fan, jag har ju redan börjat. Det är ju den feta stilen symboliserar!) förrens hela triologin är skriven.

Så tills dess får ni klara er utan sammanfattning! Mohahahaha!!!!!!!!!!

Jaha, då var man förkyld igen. Det suger verkligen. Det suger nästan mer än att sitta i en fuktskadad lägenhet med fläktar igång dygnet runt för att torka bort fukten. Dessutom är det SÖNDAG!!! Da-dam!!! Dagen med stort S. S som i "SÖMNLÖS" eller "SNUVIG" för att inte tala om "SISTA dagen innan helgen är slut och det är dags för jobbet igen" Det finns inget hopp om en söndag!

Jepp, bitter är jag. Men jag finner tröst i lite dersertvin (vin med russinsmak, namm namm) och min hemtrevliga skivsamling. Here we go!

Älgarnas Trädgård är ett märkligt band. Mycket märkligt. Det finns inte många som kommit på tanken att mixa svensk folkmusik med psykadelisk rock. Och det var verkligen tur att någon kom på det, för den blandningen är genial! 1972 kom deras första skiva och gav Älgarnas Trädgård ett namn i svensk musikhistoria. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Tidigare har jag recenserat deras andra skiva "Delayed". Och Framtiden är ett svävande.. är ganska lik Delayed samtidigt som den inte är det. På deras debut fick folkmusiken och alla stråkinstrument betydligt mer utrymme. Dessutom är den mycket långsammare och flummigare.

Första spåret "Two hours over two blue mountains with a cuckoo on each side, that is" är precis lika flummigt som det låter. Inte på det komiska sättet, utan snarare på sättet att när du hör det är du fullt övertygad om att du på nått sätt blivit hög. Utan droger. (droger är inget man behöver om man har sån här musik)

Det inleds med det dramatiska ljudet av kyrkklockor (det lägger en allvarlig ton till låten) för att sedan gå in i det flummiga partiet med konstiga ljud. Vääääligt långsamt växer ljudet av bandets olika stråkinstrument fram och ger oss en mycket märklig blanding av psykadelica och folkmusik. När musiken verkar ha nått sin topp och den ljudmatta som bandet skapat är som störst byter de tema och börjar spela något helt annat. Också väldigt långsamt men på nått vis storslaget. Efter ett tag flummar de loss fullständigt och slänger in en ganska glad flöjt och lite märkliga ljudsamplers. Därifrån glider låten snygg över till andra låten "There is a time for everything, there is a time when even time will meet" som mest är ett mycket märkligt men mycket effektfullt ljudcollage. Inga riktiga mellodier. Bara en massiv och dimmig atmosfär för öronen.

Tredje låten "Children of possibilities" har faktiskt sång, vilket är väldigt ovanligt för den här gruppen. Det är Margaretha Söderberg som här gästar bandet med sin mycket vackra röst. Tillsammans med många psykadeliska effekter blir detta en ganska groggy sång, men ack så härlig.

Efter tredje spåret blir skivan allt mer svår att beskriva med ord. Det finns två anledningar till det.

1: Ens medvetande blir allt mer suddit ju längre in på skivan man kommer. Glöm allt annat ni hört om psykadelisk rock - de här grabbarna har det i blodet!

2: Det händer väldigt mycket i musiken utan att det händer särskillt mycket egentligen. Svårt att förklara, men ni hade fattat om ni hade hört skivan.

Mest ös får vi på sjätte spåret "Rings of Saturn" som börjar väldigt tyst. Men sakta växer det fram ett vilt och galet jam där bandet spelar snabbt och är väldigt tajta med varandra. Det blir ett herrans gung och en stor dos psykadelica. Man bara måsta älska det.

Skivans sista spår "The future is a hovering ship, anchored in the past" är väldigt lugnt och atmosfärisk med lite märkliga och "rymdiga" ljud. Och det är på det viset låten tonar ut. Väldigt effektfullt.

En annan sak jag bara måste säga innan jag sammanfattar är att omslaget, målat av Jan Ternald, är precis som skivan: Skruvat, obehagligt, atmosfäriskt, djupt och helt enkelt fantastiskt!

Framtiden är ett svävande... är ett helt fantastist möte mellan svensk folkmusik och psykadelisk rock som vilket fan av progressiv rock som helst borde uppskatta. Det är en väldigt långsam skiva, men ändå får den en många gånger att tappa andan helt. Det hela bygger på atmosfär. De bygger upp ett enorm ljudlandskap där man nästan svävar omkring. Många märkliga ljud förvrider landskapet och gör det spännande och ibland t.om. skrämmande.

Ikväll har varit en mysig kväll med klar himmel. Och då passar det bra att recensera tidernas mysigaste skiva.

Min absoluta favoritgitarrist David Gilmour har ju inte bara jobbat med Pink Floyd (även om det är där hans bästa grejjer finns) utan han har haft av den goda smaken att ge ut soloplattor också. Första skivan kom 1978 och hetter bara "David Gilmour" rätt och slätt. Nästa skiva kom sex år senare och hette "About Face". Men nån större uppmärksamhet fick han inte för sin solokarriär förrens tredje skivan som kom 22 år efter About Face. Under de 22 åren har mycket hunnit hända och han är inte sen att visa det. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

On an Island kommer på min lista som skiva 39. Men om jag hade skrivit en lista över mysigaste skivan skulle denna vinna med hästlängder. Det är en varm och vänskaplig atmosfär och det hörs på långa vägar att han älskar det han gör och att han älskar att spela musik med sina vänner och bekanta.

Skivans första spår är ett instrumentalt intro. "Castellorizon" heter det och börjar med lite mystiga ljud och fyrverkerismällar. En mysig men otroligt spännande inledning som får sin topp när Gilmour tar första tonerna på sin gitarr. Det är ett typiskt Gilmour-solo som får alla fans att känna sig trygga - de kommer inte att bli besvika.

Efter det fantastiska gitarrstycket svävar vi in på andra spåret "On an Island" som är en fantastiskt vacker, lugn och lycklig låt med massor av gitarr och vacker sång från Gilmour men även Graham Nash och David Crosby. Otroligt fridfullt.

Tredje spåret "The blue" är ännu lugnare och hade funkat bra som vaggvisa för de flesta. Otroligt mysig låt som gör en alldeles mjuk i öronen (Hmm... undrar om man använder utrycket "mjuk i öronen" annars... Vad säger du, Erik?)

Sen kommer skivans stora utstickare - "Take a breath" är rent av ösig. Det är en pumpig rytm och en framåt, nästan lite agressiv mellodi som gör att man vaknar till. Och gitarrsolot slår det mesta. Framför allt är låten skitviktig för skivan som annars hade blivit både enformlig och sömnig. Det är med den här låten Gilmour får den där perfekta ballansen på skivan. Klockrent!

"Red Sky at Night" heter nästa låt och Gilmour stoppar undan gitarren och tar fram en SAXOFON! Jag hade ingen aning om att han spelade det instrumentet. Det lustiga är att det här solot skickar upp Gilmour ganska högt på min lista över favoritsaxofonister. Det är det som kännetecknar en bra musiker. Han slutar aldrig att överraska! Mums vilken bra låt!

Red sky a night svävar magiskt in till nästa spår "This Heaven" som är en... ja... va ska man säga? Lite "jazzigare" är väl det bästa jag kan komma på nu, även om det inte är jazz. Det är en glad och lätt mellodi med en härlig rytm och härlig basgång från Guy Pratt. En riktigt go låt :)

Sen kommer "Then I Close My Eyes" och börjar med ljudet av vågor längs en strand och en gitarr av något annorlunda slag. Mycket trevlig inledning på en mycket trevlig låt som är helt instrumentell. Vi hör bland annat Robert Wyatt (Soft Machine, Matching Mole mm.) på cornet (en slags trumpet)

Nästa låt i ordning heter "Smile" och bidrar verkligen med ett leende. Det är helt klart skivans lättaste spår och ger en vacker kontrast till nästa spår "A Pocketful of Stones " som på nått vis känns lite smått sorglig. Fantastiskt vackert pianospel. Gråt-vackert till och med. Och Gilmours röst har inte låtit så här bra på många år. Otroligt vackert, kan till och med vara mitt favoritspår på skivan, men jag säger bara kanske.

Nästa låt är sorgligt nog det sista spåret och har fått namnet "Where We Start" och är så där vackert och mysigt lyckligt som denna skivans ska avslutas. Vackert gitarrsolo och... ja, mer behövs egentligen inte sägas. Det är en naturlig och vacker avslutning på en helt fantastisk skiva!

När man hör On an Island blir man onekligen sugen på en mysig strandpromenad en sommarnatt då det blivit lite småkyligt i luften men ändå så pass varmt att man kan gå barfota i sanden. Havet lyser blått mot den klara stjärnhimmeln och månen reflekteras i vattenytan. Frisk luft och havest vågor som slår mot stranden.
Det är så On an Island känns.

Hallå alla läsare! Jag har nu fattat ett beslut som kommer betyda mycket för hela världen!

Jag är långt efter mitt recensionesschema p.g.a. många olika anledningar. Den största är att jag har fått en fuktskada (jag nämde det i förra inlägget) och min lägenhet ser för närvarande ut som Fan och hans moster. D.vs. ingen bra miljö för mycket annat än att sitta och deppa med ett glad likör och en bra film. Jag kommer alltså inte orka jobba ikapp tidschemat och beslutar mig nu för att låtasas som att förra lördagens recension är dagens recension. Hoppas bak i schemat, med andra ord. Jag förstår att detta kommer väcka många arga kännslor, men det skiter jag i p.a.v. att jag är dum och ond. Mohahah.

Här kommer alltså förra lördagens recension och NI ska låtsas som att det är dagens. Så det så!

Deep Purple upptäckte jag inte förrens i gymnasiet, men då var det å andra sidan en stor upptäckt. Det var förstås "Machine Head" jag hörde först, då min farsa visade sig ha den i sin skivsamling. Tänk att jag aldrig hört den innan dess. Tänk va märkligt att bo under samma tak som en Deep Purple-platta utan att ha hört Deep Purple. "Farsans vägar äro outgrundliga" ligger mig fint i munnen, nu i skrivande tid. Men jag är glad att han rotade fram skivan. Efter det hörde jag deras fantastiska Live-skiva "Made in Japan" som jag rekomenderar varmt till... ja, alla. Och då var det rent av självklart att lyssna vidare på gruppen. Men vilken av deras många skivor skulle jag höra?

Gruppen har haft 41 medlemmar i olika variationer. Men det var ju Gillan, Paice, Glover, Lord, Blackmore-uppsättningensättningen av bandet jag gillade bäst. Så första skivan med den banduppsättningen borde ju passa fint. Det gjorde den också. Det är om deras första skiva den här recensionen handlar om.

In Rock (som skivan heter) (...för er som inte läste det ovan...) (fan, vilka dumma paranteser, ignorera dem bara så kanske de försvinner)... hmm... jag är inte helt säker på att alla hänger med efter paranteserna, så jag börjar om igen...

In Rock börjar inte som alla andra skivor. Det börjar med ett högt och kaotiskt oväsen av alla instrument bandet hade innom räckhåll för sekunden. Det är i alla fall så det låter. Och oväsenet börjar så plötsligt att första gången man hör skivan blir man till och med lite skrämd.

I alla fall... efter en kort ekund tonar oväsenet ut och endast Jon Lord´s ensliga orgel hörs i den tomma tystnaden. Sen plötsligt drar låten igång, men lite mer strukturerad. Låten heter "Speed King" och är en helt fantastisk igångkickare på skivan. Den som inte vaknar till av det här är en tråkig människa med dålig uppväxt. Därmed bastu.

Deep Purple, liksom många andra hårdrocksband, gör mest riffbaserad musik och därmed blir låtarnas uppbyggdnad inte allt för komplexa eller spännande att läsa om. Så jag kommer fatta mig kort och nämna det jag tror att ni läsare (d.v.s. Erik) får ut något av att läsa. Så vi hoppar över andra spåret "Bloodsucker" (som är riktigt bra) och går direkt till skivans pärla: "Child in time". Denna fantastiska låt visar Deep Purple´s bästa sida.

Child in time börjar kännslosamt med Lord´s fantastiska orgelspel till Ian Paice´s mysigt vackra spel på symbalerna. När sedan Ian Gillan´s fantastiska röst kommer in och sjunger denna fantastiskt vackra text. En sång så bra att den kryper upp längs ryggraden och sprider en behaglig känsla av gåshud över kroppen. Låten går igång som mest när Gillan går upp i falsett och därefter spåret hela låten ut i ett vilt gitarrsolo. Blackmore spelar gitarr som om han inte gjort nått annat i sitt liv (vilket han förmodligen inte heller har, då han lär vara en person med svårighet för det sociala) Samtidigt som det är snabbt och tekniskt imponerande är det otroligt vackert. Och bandet kompar på bra. Lord på sin orgel lägger en dramatisk atmosfär samtidigt som som Paice visar varför han anses vara en av världens bästa trummisar. Roger Glover är som vanligt helt med på noterna och kommer med en imponerande basgång.

När solot är slut går det över i den mer balladaktiga biten igen. Och det har vi verkligen inget emot då det nästan är ännu vackrare nu efter det råa och stökiga solot. Efter ännu en brilljant falsett går låten in i sin finalfas. Svårt att beskriva med ord vad som händer, men jösses. Dramatiken är stor. När låten är slut är man nästan anfådd.

Men In Rock består ju givetvis av fler låtar. Alla är fantastiska. Och efter att sista låten "Hard Lovin´ Man" är slut så är man faktiskt t.om. lite omtumlad! Wow vilken skiva!

In Rock går på många sätt ut på Lord och Blackmore´s vilda solon och små "dueller" som brukar vara väldigt lekfulla och spännande. Fastän man vet att gruppen inte hörde till de grupper som kom bra överens, verkar det som att de har riktigt kul. Rytmerna som Paice och Glover står för är minst lika viktiga och ger det där säregna trycket till musiken. Paice är en fantastisk trummis och skapar många sannslösa trummtakter. Och att gruppen av en ren slump bara råkar ha en av tidernas bästa sångare gör ju inte saken sämre heller.

In Rock är ett defenitivt måste. Inte bara för samlare av annorlunda skivor, eller som hårdrockare. In Rock är så mycket mer. Ett måste helt enkelt!

Nu har Erik åkt hem för ett ganska bra tag sen. Men jag sitter fortfarande kvar. Ensam i min fuktskadade lägenhet i Lund. De håller på att fixa skadorna och de säger att det kan väl ta en vecka eller två... Så så illa är det inte. Dessutom har vi här en skojfrisk grupp att recensera och ha kul åt.

Deras andra skiva "Måltid" har verkligen blivit en klassiker känd bland älskare av progressive rock världen över. Deras första skiva som kom tre år tidigare och var mer mysig än komplex. Så gruppen har verkligen växt till sig under de tre åren. Dessutom kom gitarristen Coste Apetréa och gav gruppen en ny nyans. Så det är verkligen ett nytt och fräsht Samla vi möter på skivan som denna recensionen handlar om!

Första låten "Dundrets fröjder" öppnar med duner och brak och är en väldigt typisk Samla Mammas Manna låt med komplexa tempobyten och lekfulla mellodier. Efter tre minuter drar de ner tempot avsevärt. Sakta men säkert växer den cirkusaktiga mellodin fram och gruppen sjunger med sina lustigaste röster. Det är sannerligen en låt full av glädje och "trams" på ett väldigt imponerande plan. Sen går låten in i sitt mest dramatiska parti. Imponerande trummande av Hasse Bruniusson och dessutom får man höra en, ja... vad tror ni? En mellotron så klart. Fast inte helt självklart, första gången jag la märke till den blev jag paff då den har ett alldeles för allverligt sound för ett flummigt band som detta. Men det funkar förträffligt. Ett tag, när Coste Apetréa´s vilda gitarrsolo kommer in, låter de lite som Yes. Framåt slutet övergår de till inledningsmellodin. Låten är nästan elva minuter och är ett mästerverk!

Låten efter är bland det sjukaste jag hört inom svensk musik. "Oförutsedd förlossning" heter den och det säger väl en hel del. Låten har ett milt allvar som atmosfär, men när sången kommer brister det totalt. Det är ingen text, det är bara nån som galltjuter. Väldigt typiskt Samla att sjunga så högt och märkligt som möjligt, men detta tar priset. Den som sjunger är fullt medveten om hur det låter, men han ger verkligen allt.

"Den återupplivade låten" heter spåret efter och är GRYMM!!! Den börjar med det distinkta och agressiva pianospelet från Lars Hollmer (och de andra är självklart lika på hugget) för att sedan byta rytm till en mer gungande/svävande rytm med Apetréa´s gitarrsolo i fokus. Ett fantastiskt sätt att jobba med kontraster i musik. Efter några snabba och imponerande vändor går låten in i ett lugnare pianostycke som avslutar vackert.

Fjärde låten "Folkvisa i morse" är det lugnaste spåret på skivan. Det är även det första spåret jag hörde med gruppen. Jag lånade en skiva med svensk proggmusik från biblioteket för många år sen. Och just denna låten var med och fångade mig med en gång. Den vad så lugnt galen.

Låten är ganska enkel. Lars Hollmer äter frukost. Man hör lite flingor, lite tuggningar och grymtningar. Dessutom nynnar han på nån mellodi mellan tuggorna. Allt tillsammans med gruppen som spelar, för en gångs skull ganska lugnt och samlat, en enkel lite trudilutt. Skitkul.

Sen kommer den galna "Syster System" som faktiskt har lite text... ja, de sjunger "syster system, syster system, syster system... etc" och ylar lite grann. Allt till en ganska kantig men fängslande rytm. Den är mycket rolig.

"Tärningen" som låten efter heter, är kanske en av mina favvoriter. Det hela börjar med en ganska typisk Samla-mellodi, komplex och lekfull med glada mellodier. Sen lämnar de rytmen lite, lägger på mellotron och låten svävar iväg i nått mer symphoniskt. Både typiskt Samla Mammas Manna, samtidigt som det inte är det. Skithäftig låt med många tempobyten.

"Svackorpoängen" är en låten som verkar ha en riktigt text! Man kan faktiskt ana vad de sjunger ibland, men det är inte lätt då det går så himla snabbt. Det är ett imponerande rytmiskt spel från Bruniusson och Hollmer som går genom många fantastiska tempobyten. De är så himla tajta med varandra.

Nästa spår heter "Minareten" och är i början ett ganska lugn och avslappnat gitarrsolo. Och det är verkligen en vacker och glädjefull mellodi som Apetréa snickrat ihop och det är svårt att inte nynna med. Sen går låten in i nått som mer låter som ett jam. Lugnt men spännande. Sista biten i låten är en mer psykadelisk bit med en riktigt cool basgång från Lasse Krantz. Konstiga ljudutsötningar och ylande från gruppen.

Sista spåret "Vaerelseds tilbud" är bara ett kort och lugnt stycke med lite piano. Skapar en mild och fridfull atmosfär innan skivan tar slut.

Måltid är helt klart bandets bästa skiva. Den är egentligen rätt lik "Klossa Knapitatet". Det är komplext med lekfulla mellodier och dessutom fullständigt galet. Men på den här skivan visar de en sida de inte visar mycket av annars - allvaret. Även om det är i korta stunder så finns det betydligt mycket fler vemodiga stycken i musiken. Bara det faktum att de använder en mellotron visar på att de får en till sida med den här skivan.

Men vi ska inte vara för allvarlga heller och mena på att det bästa som finns är när Samla visar upp sin djupa sida. Det vi gillar mest är att de är totalt från vettet.

Sopp! Mina damer och herrar. Nu var det ett tag sen jag skrev, men det är det väl ingen som märkt. Så det spelar ju ingen roll. I vart fall så sitter jag nu framför datorn och redo att recensera igen. Den här gången gör jag det i sällskap av Erik (Han som skrivit de enda komentarerna jag fått) Så vi får väl se hur det går!

Änglagård är ett svenskt band (va, nää?) som till stor del var med och startade den nya vågen av progressive rock som rådde i Sverige i början av 90-talet. Deras första skiva blev en svensk klassiker med all rätta. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Bandet ville med Hybris väcka nytt liv i progressive rock och samtidigt sparka populärmusiken i röven. Haha! Erik tyckte att det hade varit kul om man hade sparkat i knävecket istället för röven. Never mind. Här kommer första låten!

"Jordrök" börjar med mellankoliskt pianospel och ger det hela en väldigt dramatisk stämning. Sen glider mellotronen in kort innan låten drar igång. En märklig rytm som på många sätt visar hur vassa musikerna är tillsammans.

Axel: Jag älskar den här biten, den är så oväntad på nått vis.

Erik: Javisst, jag skriver gärna något jag med. Det här är vad jag skriver:

Oj! Vilken öppning, stämmningen är påtaglig på en gång och musikernas tajta spel är grymt imponerande. Som trummis blir jag nästan mörkrädd av Herr Mattias Olsson vid slagverken, han är helt fanatiskt bra. Dessutom gör låten titeln rättvisa. Det känns verkligen som man sitter vid en trädrot och fryser mitt inne i småländska skogarna.

Låten går sedan in i en mycket lugn passage främst fylld av enkelt och vackert flöjtspel. Härligt!

Efter en kyrkoaktig orgel och lite tyst klinkande på klaveret så slås man direkt in i högt tempo igen och de skumma rytmerna och ett helt makalös solospelande från gittaristen.

Axel: Basisten är helt makalös och jag älskar orgelspelandet tillsammans med den ylande gittaren. Gåshud! Tempo med ett klockrent flyt.

Erik: Word! Du använder väldigt mycket ylande gittarer när du skriver du.

Axel: Ja, men jag älskar ylande gittarer.

Erik: Va? Nää?

Erik: Gitarren här i slutet är helt otrolig, fan ta mig omänskligt, "Ylande" i fjärran! (Nu diskar Axel för övrigt en kniv i takt med musiken, vilken entusiast!)

Axel: Som en bergochdalbana, upp och ner, händer så mycket hela tiden och man har ständigt spänningen på topp, man vet aldrig vad som kommer hända härnäst.

Erik: Säger du och diskar samtidigt! Det är ändå jag som skriver. Låt nummer två!

"Vandringar i vilsenhet" börjar med otroligt vackert flöjtspelande som håller igång i över två minuter, utan att någonsin bli tråkigt.

Axel: Fantastisk flöjtist, otroligt vackert.

Erik: Ja då!

Flöjten bryts av med en betydligt varmare känsla och konstiga rytmer som bandet till hundra procent behärskar.

Axel: Smärtfria tempobyten, de verkligen lyckas.

Sedan kommer för första gången sång in.

Erik: Jag tycker inte om det här. Alls. Tråkig sång och texten är som tagen från en Tolkienfanatisk 16-åring med just Hybris. Varför har de sång med? Den bara förstör tycker jag.

Axel: Texten kan jag inte anmärka så mycket på, härligt pretentiöst. Men sångaren hade de gärna fått byta ut. Det känns som om han artikulerar fram texten för mycket, och visst, texten framkommer klart och tydligt, men det framkommer inte bra.

Erik: Musikaliskt kommer känslan fram så klockrent så texten gör det bara för mycket. Det blir lite kaka på kaka. Bra känsla upphöjt till två, det tar ut varandra lite väl mycket.

Axel: Men musikaliskt, YES! Basisten är så enormt bra. Det är det som gör Änglagård så bra. De tvära kasten mellan olika rytmer, så enormt oväntade. Det kontra den stora, gigantsika ljudbilden, med orgel, mellotron och allt vad de nu spelar på.

Erik: Verkligen, produktionen är magnifik, stor som en katedral. Man sugs verkligen in. Mellotronen gör verkligen sitt att trycka fram det symfoniska och bombastiska, vilket de lyckas med så in i sjuhelvete.

"Ifrån klarhet till klarhet" Låten börjar med en underlig nöjefältsaktig bit, låter lite som en sampling. Men bara kortvarigt, sedan slängs man åter in i Änglagårds vilda dans på de djupaste skogarnas logdans.

Erik: SÅNG IGEN! Fy fan i satan vad värdelöst det här är! Musikaliskt är det gåshud, verkligen. Men med textfanskapet spyr jag nästan på det. Usch!

Axel: Jag tycker inte om hur det sjungs, melodi bra, text ok. Men han kan inte sjunga. Hellre en melodisk gittar.

Erik: Ja, håll det instrumentalt.

Tempot är nedtonat med gittarspel och flöjt. Känslan är hundraprocentig.

Så även när tempot slår om fullständigt och vi bjuds på orgellek av högsta klass.

Axel: Undrar hur de var live?

Erik: Eller hur, det är väl produktionen som gör et mesta.

Axel: Ja, det känns som om de verkligen slitit med det här. De är så otroligt tajta. Det går väl inte att sätta det såhär varje kväll.

Erik: Det tror jag absolut inte. Men på rätt scen hade de kunnat vara as-grymma.

"Kung Bore"

Axel: Deras bästa låt, helt klart. Av det jag hört.

Erik: Något mer?

Axel: Plommon.

Erik: Ah.

Med plommen avklarade slänger vi oss in i låten igen.

Som vanligt...

Axel:...Händer det alldeles för mycket för att man ska orka skriva ner det.

Erik: JA! Tack!

Axel: Men bra är det, riktigt bra. Flöjten är helt... GUDOMLIG!

Erik: Absolut, ja! Faaan!. Jag har ett sådant klockrent minne till den här låten. Ute på en åker utanför Svalöv i ett regnigt oktober. Nästan så att sången fungerade då.

Axel: Jag tycker faktiskt att sången funkar här, med tanke på hur dåligt det är annars är på skivan och texten är riktigt bra.

Erik: bla, bla, bla, bla... Han är dålig textförfattare, punkt slut. Sången är ok här, men nej.

Axel: Men ååååh! Vilket tryck det i den här biten. Skulle jag lära mig spela flöjt skulle jag sitta och toklära mig Änglagårds låtar.

Erik:  Jag får medeltidsvibbar.

Axel: Helt klart. Med rock, rockversion. Instrumenten i bakgrunden, man bara väntar på vad det är som kommer, stämmningsfyllt.

Erik: Otroligt bra, mer slipade musiker med känsla för stämmningar får man leta efter.

Axel: Älskar mellotronen, favoritinstrument!

Erik: Jo tack, jag vet!

Axel: Militäriska trummandet och den förvrängda rösten, grymt bra.

Erik: Lite mer pratad text, det är faktiskt ganska, tja, dåligt faktiskt. Gud vad jag tjatar!

(Axel utbrister ett ÅÅÅHH! och vrider sig i njutning när sången slutar och Mellotronen kommer in och låten exploderar ut i ett klimax)

Erik: Njuter du?

Axel: (Ler lite groggy)

Erik: På så vis. Jag håller helt med, helt woooooooow!

Axel: Det finns tre låtar som exploderar på det här viset. Dels är det den här. Men även "Starless" av King Crimson och "Croma" av Alphataurus. Gåshuden verkligen klättrar upp på en, ohejdat.

Erik: Jag älskar hur trummisen verkligen går lös på allt han har.

Det sista som händer är att alla instrument fullkomligt misshandlas fram i ett otroligt klimax i klimaxet. Och somnar sedan in med en mjukt ihållande ton från flöjten, sedan är man, helt slut i både huvud och fingrar.

Sammanfattning!

Axel: Jag avgudar den här skivan. Det enda jag finner negativt är sångaren som inte kan sjunga ordentligt. Men jag kan gott förlåta honom då han är en helt fantastisk gitarrist. Jag älskar att man aldrig kan förutspå vad som kommer hända under musikens gång. Och att man alltid blir positivt överraskad. Inte konstigt att skivan heter "Hybris". Jag hade också haft hybris om jag kunnat spela så här bra.

Erik: En fantastisk skapelse, tveklöst. Som jag påpekat ett par hundra gånger så avskyr jag dock sångaren och texterna, faktiskt riktigt mycket. Musikaliskt är det här närmast perfektion i den bemärkelsen att det aldrig avviker från känslan som låtarna förmedlar, trots de stora temposvängningarna och allt. Hade jag gått vilse i skogen, då skulle det här tveklöst vara soundtracket till min vilsenhet!

Dessutom är omslaget helt otroligt, ger musiken rättvisa, något man inte kan säga om en hel del andra skivor i världen.

Axel: Tack Erik, för din medverkan

Erik: Tack för att jag fick vara med!

Vad ska vi göra nu?

Axel: Jag vet inte...

Kvällens sista recension, sen har jag fan i mig varit duktig :D

Neoprogressive rock är verkligen inte alltför imponerande. Inte dåligt, men det är lite obehagligt att folk som annars uppskattar nytänkande och komplexmusik med hjärna, uppskattar äckelpäckelmusik som Marillion och sedan kallar det för progg. IQ hör till genren Neo-progg, men jag hade tur som provade IQ innan jag köpte nån annan neoskiva. Annars hade jag nog aldrig vågat prova IQ. Jag hittade deras skiva från 2004 förra året och blev helt tagen. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Egentligen hade jag bara behövt säga tre ord: "Mästerverk!" och "KÖP DEN!" men jag vet att ni vill läsa en lång recension, så då skriver jag väl en lång resension :P

"Sacred Sound" är verkligen en av tidernas bästa igångkickare. Det har hänt ett fåtal gånger att första låten på en skiva har fångat mitt intresse så fort som Sacred Sound. Börjar med en enorm ljudmatta av synthljud (låter som introt på nån technolåt) som sedan sjunker undan och Martin Orford´s snabba keyboardspel tonar in med lite rytmiskt tappande på hi-hat av trummisen Paul Cook. En eskalerande ljudeffekt som ger känslan av "uppstart" och rätt som det är lyfter man med musiken och flygger iväg i ljushastighet. Det är i alla fall så man känner. Och gitarren som spelas av Mike Holmes förstärker bara känslan av odödlighet. Musiken går igång så bra att man vet inte vad man ska säga. Så fördet mesta blir man tyst. Då kommer sången som passar så fruktansvärt bra in med musiken! Peter Nicholls har en av mina favoritröster, just för att den känns så ändlös. Han antar alla toner och knepiga mellodier med stort engagemang men utan att låta minsta ansträngd. Ändlös, som sagt!

Sammanfattat så hade skivan varit värd att köpa bara för den här låten. Jag tror att om man hör den tillräkligt många gånger så kan man få övernaturliga krafter av den! Typ.

"Red dust shadow" är en riktigt bra låt den med och har som främsta funktion att ta ner en på jorden lite igen. Det går inte att fortsätta en skiva i samma tempo som Sacred Sound. Det är en enkel låt som börjar lugnt och väldigt sorgset. Det är en sorglig text och Nicholls uttrycker väldigt väl alla känslor som behövs för att fylla ut texten. Låten bygger på kontrasten mellan det sorgsna lugnet och de starka kännslorna som gruppen exploderar ut i när de drar igång låten. Det blir väldigt effektfullt!

"You never will" och "Born Brilliant" är båda otroligt bra och starka spår, men jag finner inte så mycket att säga om dem, så jag avstår hellre än att skriva nått långt och drygt. Bör dock nämna det fenomenala synthsolot som Orford har på You never will. Om han nån gång skulle få för sig att läsa den här bloggen så hade han nog varit glad och tacksam för uppskattningen :P

Dark Matter är helt klart en skiva med en praktfinal. Sista spåret "Harvest of souls" nästan 25 minuter lång och är helt förtrollande bra. Den går igenom långsamma och dunkla partier. Lika så ivägsvävande stycken med massor av mellotroner för att förhöjja dramatiken. Hela låten pryds av färgstarkt spelande från Orford och Holmes som gör helt fantastiska solon. Dramatiska trummtakter och taktbyten visar på hur tajta Cook och basisten John Jowitt är. Nicholls har rösten som behövs för att klara av låten. Han sjunger med glädje, sorg, sarkasm, skräck, ja allt!

Det är skönt att en så häftig skiva som denna får en så här pass episk final.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det hela. Det är ett helt otroligt mästerverk att det är rentav bländande. Det är storslaget och pompöst. Det är ett rent och frächt sound. Peter Nicholls röst är helt otrolig och den verkar inte veta några gränser. Lika så är det med Martin Orford som med sin utrustning av diverse klaviatur bygger upp enorma atmosfärer. Både med synthar och mellotroner. Mike Holmes ylar långa och höga toner över hela skivan och ger känslan av odödlighet.

Jag kan bara säga att skivan har en nackdel - jag vågar inte köpa nått annat med IQ, för det kommer kanske bli en besvikelse. Det är svårt att göra bättre skivor än så här.

Kvällens tredje recension! Det går undan ikväll och jag är på topp :D

Vi har precis pratat om Cult of Luna och deras "Somewhere along the highway". Det var deras bästa skiva då. Men det blev det ändring på 2008. Vilket ju betyder att det är ett band som bara blir bättre och bättre! Deras skivsläpp förra året är enligt mig förra årets bästa skiva! Och om ni nu trodde något annat, så är det den skivan som den här recensionen handlar om!

Detta blir nog en förhållandevis kort recension. Jag hade annars skrivit ungefär samma saker som som denna skivan som "Somewhere along the highway". De är väldigt lika, men det vore synd att säga att de upprepat sig. Det tycker jag verkligen inte.

Med Eternal Kingdom tar de ännu ett steg från hårdrocken in till det experimentella och mysiska. Den är mer atmosfärisk och har mer oväntade ljud och instrument. Ett bra exempel är "The Lure" som faktiskt inte påminner det minsta om hårdrock. Det är ett relativt tyst och mycket lugnt spår med nått slags klaviaturinstrument. Det låter som en speldosa. Rätt som det är hör man ljudet av en trumpet som spelar ensligt och ödesmättat. Mycket effektfullt.

"Ugin" tillhör också favoriterna och är inte mycket mer än ett kort gitarrstycke med mycket pålaggda effekter. Resultatet blir vemodigt och ensligt men ändå väldigt, väldigt vackert i all sin enkelhet.

De avslutar verkligen med rätt låt! "Following betulas" är skivans absolut hårdaste låt och min absoluta favoritlåt från skivan. Gruppen måste verkligen få utlopp för många känslor när de river loss med den här låten. Det är tunga riff, agressiv sång och en distinkt trumtakt. På slutet av låten bytar de smidigt till ett annat riff och når ett sotrt klimax! Wow, vilken låt!

Det är precis som vanligt en mörk och tung skiva, men den har mycket mer atmosfär. Ofta är det långa bitar med bara ljudlandskap. Och det är de tydligen väldigt bra på. De experimenterar med rytmer och ljud och det gör denna skiva till det mest spännande de har gjort hittills. De har utvecklats på många sätt utan att byta stil alls. De har gjort en skiva väldigt lik deras förra, men de har verkligen inte upprepat sig. Det är väldigt imponerande! Det blir bara bättre och bättre, så jag hoppas verkligen inte att de har några tankar på att sluta spela eller nått annat dumt. Cult of Luna! Vi håller på er!

Oj oj oj! Tiden går och här sitter jag och glor! Har många recensioner kvar innan läggdags!

Carlos Santana är namnet på ledaren för denna grupp som blivit så enormt känd. På 70-talet var han känd för att göra extremt bra musik så som "Black Magic Woman" och på 90-talet blev de ännu kändare för skitmusik som "Maria, Maria". Budskap: Håller er till 70-talet! Men då var han och hans grupp också otroligt bra och lekfullt kreativa. Deras första skiva kom 1969, men med andra skivan 1970 kom deras stora genombrott. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Redan på första låten "Singing Winds, Crying Beasts" gör de reklam om sig att inte vara en vanlig rockgrupp. Märkliga ljud och rytmer bildar en spännande atmosfär som ytterligare förstärks när Santas ylande gitarr gör sig hörd. Detta är mer ett intro än en låt. Men det är ett ovanligt bra intro och öppnar bra på nästa låt.

"Black Magic Woman" har alla med ansvarsfulla föräldrar hört. Ursprungligen är det en mycket, mycket bra och psykadelisk låt med Fleetwood Mac från den tiden då Peter Green fortfarande var med i gruppen. Men i detta fallet så har Santana knyckt låten och gjort en egen versionen som blev både bättre och mer känd. Mycket mer känd, faktiskt. Första biten av låten kan man kalla en lugn blues-ballad. Det är en lugn och skönt atmosfär med lite lätt lekande på gitarren. Men andra halvan däremot exploderar ut i miljarder toner och häftiga rytmer som verkligen inte går att sitta still till. Det är en enormt bra låt och väldigt annrolunda för att vara en så pass stor hit som den faktiskt är.

Nästa låt "Oye como va" är även den en känd låt med latinamerikansk tuch och häftig rytm. Gregg Rolie på keyboards får mycket utrymme får sin elorgel. Och det är tur, för han är otroligt bra på det.

Följande tre fantastiskta låtar "Incident At Neshabur", "See a cabo" och "Mother's Daughter" är väldigt ösiga låtar och bjuder på många häftiga riff och gitarrsolon och lämnar dessutom ännu mer utrymme för orgelspelet som präglar denna skiva så stort.

Skivans lugnaste spår är "Samba pa ti" som jag tycker är väldigt vackert. Det är till och med så pass att det är på gränsen till för slibbigt. Min skivhandlare till exempel tycker inte om det här spåret. Men jag tycker att de hittat den magiska gränsen mellan harmoniskt och smörigt. Det är oftast då det blir som bäst. Hur som helst så är låten mer eller mindre ett 4,46 minuter långt gitarrsolo.

Spåret efter är mitt personliga favvoritspår! "Hope You're Feeling Better" börjar med Rolie´s elorgel innan Santanas otroligt häftiga gitarrspel kommer in. Jag tycker det är ett helt annat tryck i denna låten än annars. Den är lekfull men på ett mer agressivt sätt och det är väl det man kan kalla låten. Skivans "arga" låt. Wow!

Sista spåret "El Nicoya" är intressant och jag förstår vad de har tänkt med att slänga in ett sånt här spår här. Men det blir inte riktigt nån final av det. Det är en liten tyst rytm och så sjunger alla på nått språk som jag inte förstår. Intressant låt, men skivan hade klarat sig bättre utan det.

Abraxas är, precis som Osibisa, nått jag växt upp med och som fortfarande är riktigt bra (till skillnad från Electric Banana Band och Aqua) och det är nog denna skivans förtjänst att jag alltid sett det som nått intressantare när en låt är lite annorlunda uppbyggd och har lite annorlunda instrument. Santanas Latinamerikanska rötter hörs tydligt på skivan och det präglar musiken nått enormt. Det är lekande rytmer och färgstarka mellodier. Det blandat med 70-talsrock är otroligt häftigt. Synd att Santana inte fortsatte längre i den här stilen!

Jaha, då var julen snart över. Skönt tycker jag för då slipper man all äcklig julmusik :P

Nu däremot ska vi lyssna på nått helt annat än julmusik!

Ett svenskt band från uppåt landet som sakta men säkert börjat få ett namn på marknaden. De är kända för sin långsamma och atmosfäriska hårdrock som skulle kunna likas vid en psykadelisk dödsmarch också. Bandet blandar sin väldigt långsamma metall med soundfields, ljudeffekter och spännande låtuppbyggdnader. Sammanslaget blir det nått man aldrig hört förut och det är väl därför det går så bra för bandet. De har gett ut hela fem album sedan 2001 och fler lär det bli. Du kommer nu tvingas läsa om deras tredje skiva, för det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Somewhere along the highway är precis som allt annat bandet gjort, en väldigt långsam skiva som bygger mycket på starka känslor. Skivans inledningsspår "Marching to the Heartbeats" är ett långsammt och vemodigt, men ändå lite mysigt ljudlandskap. Den ger skivan en lugn och trevelig start. Och framför allt skapar den en grymm kontrast till spåret efter. "Finland" börjar med en betydligt mer marchaktig takt med fasta trumslag som ekar ut i rummet och sångaren Klas Rydberg growlar texten. Vanligt vis gillar jag inte den här sortens sång, men här kommer den till sin rätt då låten verkligen exploderar ut i smärta och vrede. Det blir ett slags klimax redan här. Låten fortsätter i nästan 11 minuter och vi hinner uppleva mycket känslor och många häftiga riff.

Skivans "mjuka" spår "And With Her Came the Birds" är mer en slags ballad med relativt ren sång (om man jämför med vad vi hittills hört) Vi får dessutom ett mycket intressant "gitarrsolo" som snarare låter som en banjo. Det är också en av de saker jag gillar med gruppen, de vågar experimentera och slänga in såna här instrument i en annars väldigt hård skiva. Och det lustiga är att banjon passar så bra in att jag inte tänkte på att det var en banjo de första lyssningarna.

Skivan bygger på och ljudbilden blir bara större och argare för varje låt. Med andra ord är sista låten "Dark City, Dead man" verkligen skivans final med tunga riff, kännsloladdad sång och en mäktig atmosfär. Det blir verkligen tyst när skivan är slut!

Somewhere along the highway skilljer sig egentligen inte så mycket från annat gruppen gjort, förutom att denna skivan är bättre. Det är för det första inte ett lika hårt sound, de vågar experimentera med lite "mjukare" bitar. Experimentera är framför allt det gruppen börjar göra med sitt sound. Vidareutveckla hårdrocken och göra den till nått intressant och spännande. De har verkligen tagit ett steg längre än de flesta inom hårdrocksgenren.

Oj, vad det blev sent ikväll, men vet ni vad. Jag är konstigt nog ganska pigg, fortfarande! Så en skiva får vi åtminstånde hinna med!

Mars Volta är en grupp som aldrig gjort ett enda stycke glad musik. Det är verkligen inga solstrålar. Ger inga positiva vibbar. Det är verkligen nattsvart. Och det är just för detta intensiva dunkel jag avgudar detta fantastiska band. Det är om deras debutskiva denna recensionen handlar om!

Första spåret "Son et lumiere" funkar mest som skivans intro och inleder med märkliga "ljudstörningar". Sakta tonar det vemodiga gitarrspelet från Omar Rodriguez-Lopez och den dramatiska sången från Cedric Baxter. Sen kommer resten av bandet igång och det blir en snygg och nästan omärkbar övergång mellan första och andra spåret "Inertaiatick esp" som är skivans stora igångkickare och visar på många sätt vad gruppen står för. Snabba och komplexa rytmer, allvarliga riff och vansinnigt ångestladdade sångmellodier.

På tredje spåret "Roulette dares (the haunt of)" visar de dessutom upp sin enorma förmåga att kasta sig mellan olika stämningar - panikångest och vemod. Och det går väldigt fort Ibland hör man endast Baxter´s sorgsna röst och Flea´s avslagna basgång (Ja, just det, Flea från Red Hot Chili Peppers!) för att sedan kastas till Rodriguez-Lopez tunga och agressiva riff! Det är verkligen en tajt grupp vi har att göra med!

På den 12 minuter långa "Cicatriz esp" får vi smaka på lite psykadelisk musik då bandet tenderar att sväva ut i långa och lite mer stillsamma men otroligt atmosfäriska stycken. Det bjuds på många häftiga ljudeffekter, agressiva riff och en massa riktigt bra sångmellodier.

Skivan når många klimax, precis som på slutet av sista låten "Take the veil verpin taxt" som avslutar låten på topp och lämnar en enorm tystnad efter sig. Wow!

Efter att skivan är slut känner man sig något omtumlad. Det är trots allt en riktigt tung skiva med riktigt bra prestasioneer från samtaliga i bandet. Det är ångest på hög nivå och uppnås med Baxter´s vemodiga falsettsång och Rodriguez-Lopez gitarrspel som ena stunden är riktigt argsinnt och rätt som det är spelar han med mer vemodiga toner. Skivan är en timme lång och 'r så tung att det känns lite som att nån kastat en tegelsten i huvudet på en efteråt. Men det är verkligen inte helt fel ibland.

Kvällens sista recension är verkligen en kvällsskiva! Vilken tur!

Deras debutalbum "Osibisa" från 1971 gav Osibisa ett stort språng ut på musikmarknaden. De blev kanske aldrig världsberömda, men de som nån gång fick tag på skivan var övertygade om att det var ett mästerverk. Redan samma år släppte de uppföljaren som, hur konstigt det än låter, är dubbelt så bra, om inte mer. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivans inledning är helt klockren! Med en åskblixt inleds första spåret "Beautiful Seven" följt av regn och lite åskmuller. Perfekt sätt att bygga upp en stämning på. Sen kommer den hysteriskt vackra flöjten in. Den ekar ensligt i den mörka och regniga atmosfären. Insmygande kommer Spartacus A´s sköna basgång och sen kommer den härliga sången. En långsam, mysig låt som verkligen bör beskrivas som vacker. Den är lite grann som "The Dawn" från deras debutalbum, fast Beautiful Seven utspelar sig snarare under kvällen/natten.

"Y sharp" är namnet på skivans andra spår och är verkligen en av Osibisas bästa låtar. Börjar med en trumtakt och sen kommer Wendell Richardson´s funkiga gitarr fram och det lutar åt att bli en lugn och rätt funkig låt. Men då exploderar hela bandet och det blir en brassig och helt otroligt ösig låt! Teddy Osei, Mac Tontoh och Loughty Lasisi Amao spelar det grymma blåsinstrumenten och det blir medryckande som f-n. Riktigt bra gitarrsolo dessutom!

Tredje spåret "Spirits up above" dämpar ner tempot och är inget annat än ännu ett mästerverk. Robert Bailey spelar som en kung på sin elorgel med kännslan ända ut i fingertopparna. "Gåshud" är rätt ord att beskriva detta! Men lite blåsinstrument och den kännslosamma kören som sjunger de få men vackra orden blir tillsammans en helt fantastisk låt i lugnt tempo. I alla fall de första minuterna innan bandet ännu en gång gör det de är bäst på - explodera ut i toner och rytmer! Helt fantastiskt!

Fjärde spåret "Survival" börjar med lite märklig sång och rytm innan det fantastiska orgelspelet kommer in. Detta är en mellodi som sätter sig otroligt fort och dessutom är enormt häftig. Det är omöjligt att inte försöka sjunga med fast än låten inte har nån text alls. Det blir att man sitter och ylar med. Survival är rent av episk på deras liveskiva "Black magic night" som rekomenderas varmt!

Det första man tänker när man hör sjätte spåret "Rabiatu" är "Jävlar, vilken basgång!" Spartacus A är en av mina absoluta favoritbasister och detta är bara ett i raden av exempel på varför han ligger mig så varmt och hjärtat. Tillsammans med vacker flöjt, knivskarpt orgelspel och grymma trumpeter blir detta en jamig och atmosfärisk låt.

Den vackra avslutningsballaden "Woyaya" öppnar med elorgel och bygger upp en optimistisk och kännsloladdad stämning. Texten är enkel och det tar inte lång tid tills man själv sitter och sjunger med Osibisas kör. Detta är helt klart en av tidernas bästa avslutningslåtar där alla som sjunger ger allt och bandet spelar med kännsla och glädje. Det är rörande fint!

Woyaya är en betydligt mer atmosfärisk skiva än föregångaren och har en mer mystisk sinnesstämning. Den är lite funkigare, har lite bättre mellodier och är mycket mer experimentell. Det finns inte ett enda svagt spår på hela skivan, även om vissa låtar sticker ut mer från mängden än andra gör. Allt är helt klockrent, jag hittar inte någon att anmärka på! Ett mästerverk!

Jag antar att man bör säga gott nytt år och sånt.. Gott nytt år! Och vad innebär ett nytt år? Nått nytt? Nee... knappast, bara en till recension :)

Med sitt succéalbum Aqualung hade Jethro Tull gjort sig ett stort namn i världen och det var nu dags att följa upp succén. Många har kallat Aqualung för ett konceptalbum (och jag kan faktiskt förstå dem) med bandets sångare och frontman Ian Andersson menar på att det verkligen inte var ett konceptalbum, utan bara en samling låtar. Så han bestämde sig för att helt enkelt visa världen hur ett konceptalbum ser ut. "Thick as a brick" kom ut 1972 och blev det första språnget ut i den progressiva rocken för deras del. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Thick as a brick är precis som "A passion play" väldigt svår att analysera utan att det blir tjatigt, då det händer så himla mycket på skivan. Så jag kommer vara ganska kortfattad.

Thick as a brick är helt otrolig! Hur tajt gruppen är genom alla märkliga tempo och stämningsbyten går inte att med ord beskriva. Barriemore Barlow är en helt sannslöst trummis och hans insatts sitter som en smäck. John Evans på all klaviatur är både snabb och uppfinningsrik och Martin Barre är som alltid fantastisk med sin gitarr och alla sina tusentals spelstilar. Från metall till folk till blues. Ja, allt.

Sist men inte minst Ian Andersson vars röst är en ren gudagåva. Den är vass, sarkastisk, kännslig, sorgsen, glad, galen. Ibland allt på en gång. Dessutom spelar han flöjten. Och det är ingen liten prestation då han verkligen är tvärflöjtens största mästare. Lekfullt och imponerande spelar han flöjten på ett sätt jag inte hört någon annan göra. Det är kortfattat helt fantastiskt. Och texterna han skriver är inte av denna värld. Skruvade och komplexa, så det gäller att man har huvudet på skaft.

Skivan i sig är välkomponerad och håller full klass rakt igenom sina 44 minuter. Det häftiga är att skivan är gjord som att det egentligen bara ska vara en enda låt. Men man var tvungen att dela upp den i två delar, så att man kunde byta sida på sin LPskiva.

En annan sak som verkligen inte får glömmas bort är omslaget!

Detta lär ju inte nå ut till alla puckon som laddar ner sin musik och går miste om alla snygga omslag (ja, jag är ganska seriös, det är halva grejjen ju!) Thick as a brick är inte bara en skiva. Det är en tidning också. I alla fall omslaget! Ian Andersson, John Even och Jeffrey Hammond (basisten) skrev tillsammans ihop en tidning med påhittade nyheter om allt möjligt. Otroligt roligt att sitta och läsa i. Det faktumet att tidningen tog längre tid att producera än själva skivan ger också en spännande synvinkel åt det hela.

Thick as a brick tappar inte tempo någonstans, utan den håller upp spänningen rakt igenom. Färgrika flöjt/gitarr/orgel-solon möter utamanande rytmer i denna galna med ändå vackra skapelse. Det är som en explosion av ljud som håller ett klimax från början till slut! Thick as a brick är av många ansedd som ett av progg-genrens största mästerverk och jag kan inte annat än att hålla med! Denna får ni inte missa!

OJ! Tiden går! Detta är inte vilken recension som helst! Detta är recension NR 50!!!!!! Vi har nu kommit igenom hälften av alla skivor som ska recenseras! Det är inte klokt!

Lustigt en så här speciell recension då ska handla om en skiva som nästan ingen känner till.

Bandet är som vi alla hör på namnet, inte från Sverige. Detta band är från Jugoslavien, vilket är det enda skälet till varför folk inte känner till dem. Hade de varit från Storbritanien eller Amerika så hade de varit betydligt mer kända. Deras debutskiva är fantastiskt. Så fantastiskt att det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Det är svårt att säga så mycket om skivan "Igra Staklenih Perli", då låtarna är väldigt lika varandra. Det är väldigt, VÄLDIGT psykadeliskt och gungigt. Musiken är inte helt olik Hawkwind´s musik. Igra´s musik är mer agressiv och lämnar mer utrymmen åt knivvassa gitarrsolon. Joshua N´goma heter mannen som spelar gitarren och är otrolig i sitt spelsätt och skapar de mest otroliga mellodier som många gånger bara växer och växer i öronen.

Svaba The Karut heter mannen som spelar alla keyboard´s och är minst lika viktig för soundet. Det är han som skapar den mystiska och svävande atmosfären. Det tar inte lång tid innan man är helt i trans till hans fantastiska spel.

Skivan i sig är väldigt kort, knappt 28 minuter (därav den korta recensionen). Men herregud! De behöver inte en minut längre för att imponera på mina öron. Jag är helt fast redan efter de första minuterna. 

Mitt favoritspår (även om det är svårt att säga ett) är nog andra spåret "Solarni Modus" som börjar med helt klockrent och otroligt vemodigt gitarrspel. Jag blir alltid helt uppslukad.

Sista spåret är det långsamma "Majestetski Kraj" med det helt sannslösa gitarrsolot som verkligen ger skivan det klimax den förtjänar!

Annat som bör noteras är det sannslöst snygga omslaget! Jag kan stirra på det i timmar, det är så bra!

Sammanfattning? Ne, jag tror inte det! God Natt!