tophundredrecords

Kvällens sista recension, sen har jag fan i mig varit duktig :D

Neoprogressive rock är verkligen inte alltför imponerande. Inte dåligt, men det är lite obehagligt att folk som annars uppskattar nytänkande och komplexmusik med hjärna, uppskattar äckelpäckelmusik som Marillion och sedan kallar det för progg. IQ hör till genren Neo-progg, men jag hade tur som provade IQ innan jag köpte nån annan neoskiva. Annars hade jag nog aldrig vågat prova IQ. Jag hittade deras skiva från 2004 förra året och blev helt tagen. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Egentligen hade jag bara behövt säga tre ord: "Mästerverk!" och "KÖP DEN!" men jag vet att ni vill läsa en lång recension, så då skriver jag väl en lång resension :P

"Sacred Sound" är verkligen en av tidernas bästa igångkickare. Det har hänt ett fåtal gånger att första låten på en skiva har fångat mitt intresse så fort som Sacred Sound. Börjar med en enorm ljudmatta av synthljud (låter som introt på nån technolåt) som sedan sjunker undan och Martin Orford´s snabba keyboardspel tonar in med lite rytmiskt tappande på hi-hat av trummisen Paul Cook. En eskalerande ljudeffekt som ger känslan av "uppstart" och rätt som det är lyfter man med musiken och flygger iväg i ljushastighet. Det är i alla fall så man känner. Och gitarren som spelas av Mike Holmes förstärker bara känslan av odödlighet. Musiken går igång så bra att man vet inte vad man ska säga. Så fördet mesta blir man tyst. Då kommer sången som passar så fruktansvärt bra in med musiken! Peter Nicholls har en av mina favoritröster, just för att den känns så ändlös. Han antar alla toner och knepiga mellodier med stort engagemang men utan att låta minsta ansträngd. Ändlös, som sagt!

Sammanfattat så hade skivan varit värd att köpa bara för den här låten. Jag tror att om man hör den tillräkligt många gånger så kan man få övernaturliga krafter av den! Typ.

"Red dust shadow" är en riktigt bra låt den med och har som främsta funktion att ta ner en på jorden lite igen. Det går inte att fortsätta en skiva i samma tempo som Sacred Sound. Det är en enkel låt som börjar lugnt och väldigt sorgset. Det är en sorglig text och Nicholls uttrycker väldigt väl alla känslor som behövs för att fylla ut texten. Låten bygger på kontrasten mellan det sorgsna lugnet och de starka kännslorna som gruppen exploderar ut i när de drar igång låten. Det blir väldigt effektfullt!

"You never will" och "Born Brilliant" är båda otroligt bra och starka spår, men jag finner inte så mycket att säga om dem, så jag avstår hellre än att skriva nått långt och drygt. Bör dock nämna det fenomenala synthsolot som Orford har på You never will. Om han nån gång skulle få för sig att läsa den här bloggen så hade han nog varit glad och tacksam för uppskattningen :P

Dark Matter är helt klart en skiva med en praktfinal. Sista spåret "Harvest of souls" nästan 25 minuter lång och är helt förtrollande bra. Den går igenom långsamma och dunkla partier. Lika så ivägsvävande stycken med massor av mellotroner för att förhöjja dramatiken. Hela låten pryds av färgstarkt spelande från Orford och Holmes som gör helt fantastiska solon. Dramatiska trummtakter och taktbyten visar på hur tajta Cook och basisten John Jowitt är. Nicholls har rösten som behövs för att klara av låten. Han sjunger med glädje, sorg, sarkasm, skräck, ja allt!

Det är skönt att en så häftig skiva som denna får en så här pass episk final.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det hela. Det är ett helt otroligt mästerverk att det är rentav bländande. Det är storslaget och pompöst. Det är ett rent och frächt sound. Peter Nicholls röst är helt otrolig och den verkar inte veta några gränser. Lika så är det med Martin Orford som med sin utrustning av diverse klaviatur bygger upp enorma atmosfärer. Både med synthar och mellotroner. Mike Holmes ylar långa och höga toner över hela skivan och ger känslan av odödlighet.

Jag kan bara säga att skivan har en nackdel - jag vågar inte köpa nått annat med IQ, för det kommer kanske bli en besvikelse. Det är svårt att göra bättre skivor än så här.