tophundredrecords

Kvällens sista recension är verkligen en kvällsskiva! Vilken tur!

Deras debutalbum "Osibisa" från 1971 gav Osibisa ett stort språng ut på musikmarknaden. De blev kanske aldrig världsberömda, men de som nån gång fick tag på skivan var övertygade om att det var ett mästerverk. Redan samma år släppte de uppföljaren som, hur konstigt det än låter, är dubbelt så bra, om inte mer. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivans inledning är helt klockren! Med en åskblixt inleds första spåret "Beautiful Seven" följt av regn och lite åskmuller. Perfekt sätt att bygga upp en stämning på. Sen kommer den hysteriskt vackra flöjten in. Den ekar ensligt i den mörka och regniga atmosfären. Insmygande kommer Spartacus A´s sköna basgång och sen kommer den härliga sången. En långsam, mysig låt som verkligen bör beskrivas som vacker. Den är lite grann som "The Dawn" från deras debutalbum, fast Beautiful Seven utspelar sig snarare under kvällen/natten.

"Y sharp" är namnet på skivans andra spår och är verkligen en av Osibisas bästa låtar. Börjar med en trumtakt och sen kommer Wendell Richardson´s funkiga gitarr fram och det lutar åt att bli en lugn och rätt funkig låt. Men då exploderar hela bandet och det blir en brassig och helt otroligt ösig låt! Teddy Osei, Mac Tontoh och Loughty Lasisi Amao spelar det grymma blåsinstrumenten och det blir medryckande som f-n. Riktigt bra gitarrsolo dessutom!

Tredje spåret "Spirits up above" dämpar ner tempot och är inget annat än ännu ett mästerverk. Robert Bailey spelar som en kung på sin elorgel med kännslan ända ut i fingertopparna. "Gåshud" är rätt ord att beskriva detta! Men lite blåsinstrument och den kännslosamma kören som sjunger de få men vackra orden blir tillsammans en helt fantastisk låt i lugnt tempo. I alla fall de första minuterna innan bandet ännu en gång gör det de är bäst på - explodera ut i toner och rytmer! Helt fantastiskt!

Fjärde spåret "Survival" börjar med lite märklig sång och rytm innan det fantastiska orgelspelet kommer in. Detta är en mellodi som sätter sig otroligt fort och dessutom är enormt häftig. Det är omöjligt att inte försöka sjunga med fast än låten inte har nån text alls. Det blir att man sitter och ylar med. Survival är rent av episk på deras liveskiva "Black magic night" som rekomenderas varmt!

Det första man tänker när man hör sjätte spåret "Rabiatu" är "Jävlar, vilken basgång!" Spartacus A är en av mina absoluta favoritbasister och detta är bara ett i raden av exempel på varför han ligger mig så varmt och hjärtat. Tillsammans med vacker flöjt, knivskarpt orgelspel och grymma trumpeter blir detta en jamig och atmosfärisk låt.

Den vackra avslutningsballaden "Woyaya" öppnar med elorgel och bygger upp en optimistisk och kännsloladdad stämning. Texten är enkel och det tar inte lång tid tills man själv sitter och sjunger med Osibisas kör. Detta är helt klart en av tidernas bästa avslutningslåtar där alla som sjunger ger allt och bandet spelar med kännsla och glädje. Det är rörande fint!

Woyaya är en betydligt mer atmosfärisk skiva än föregångaren och har en mer mystisk sinnesstämning. Den är lite funkigare, har lite bättre mellodier och är mycket mer experimentell. Det finns inte ett enda svagt spår på hela skivan, även om vissa låtar sticker ut mer från mängden än andra gör. Allt är helt klockrent, jag hittar inte någon att anmärka på! Ett mästerverk!