tophundredrecords

Nu under juldagarna hände nått hemskt. Lars Hollmer som spelade all klaviatur i kanongruppen Samla Mammas Manna har avlidit, endast 60 är gammal. Så det känns lite speciellt att recensera denna skiva idag. Vila i frid, Lars Hollmer

Det sannslösa svenska bandet Samla Mammas Manna har lämnat mycket spår efter sig i musikhistorien. Det var en tajt grupp som inte drog sig för att blanda friskt med alla rytmer och tempon i låtarna. Det var utmanande och imponerande musik som sällan inehöll sång. Och när den innehöll sång var det sällan någon seriös sång.

Sammanfattat kan man säga att Samla Mammas Manna var väldigt annorlunda. Deras största skiva är enlig många "Måltid" som hade många fantastiska spår. Men även deras tredje skiva "Klossa Knapitatet" imponerade och blev en milsten i svensk musikhistoria. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan inleds med den snabba och igångkickande "Ingenting" som visar på deras tajta spel och lyssnarens intresse för musiken skruvas upp till max. Den är relativt kort och smälter ganska omärkt in på andra spåret:

"Liten Dialektik" som är mer jamig och t.om. lite psykadelisk med det ganska långa Gitarrsolot med Coste Apetréa. Ett tajt spel mellan honom och Lars Hollmer på piano och Hasse Bruniusson på trummor.

Tredje låten "Sucken" har fuktion som ett kort mellanspel på piano. Fantastiskt vackert och väldigt imponerande spel från Hollmer.

Sen kommer den långt mer dramatiska "Långt ner i ett kaninhål" (Man har ju ibland undrat var alla titlar kommer ifrån) Det är ett härligt urval av rytmer och mycket häftigt pianospel i fokus. I musiken rå vi förutom cirkusmusik höra bla. Tysk ompa pompa, cyckelklockor och ett glatt jobblande från Hollmer. Det är sannerligen en glad låt. Och jag slår vad om att gruppen älskar att spela med varandra. Det är i alla fall så det låter på soundet.

På femte spåret "Kom lite närmare" får vi känna på lite Samla Mammas Manna humor. "Kom lite närmare, lite till, åh, var inte blyga, kom lite närmare" uppmanar gruppen och när man föreställer sig hur deras publik kommer närmare scenen slår de allt de orkar på sina instrument och skriker "AAAHHH!!!!!!!!" för att sedan locka fram de igen för att i sin tur skrämmas igen.

Gruppen består bara av knasbollar. Givetvis blir det ett litet kort jam också.

"Musmjölkningsmaskinen" finns det inte så mycket att säga om. Presis som alltid annat är det högt tempo och man bara förundras hur nån överhuvudtaget kommer på dessa geniala musikstycken. Och titeln i själv är ju helt sjuk. Glädjen flödar ur gruppen. Riktigt bra gitarrsolo av Apetréa.

Plötsligt bryter de den vilda musiken och Hollmer spelar sin typiska cirkusmusik på sitt piano och Bruniusson spelar vilt på sina trummor till det.

"Influenser" som är namnet på sjunde spåret börjar konstigt med märkliga ljud och rop. Spännande och inte minnst galet. Sakta växer det fram något som alltmer liknar en låt. Mycket märklig sång som, precis som alltid när det kommer till Samla Mammas Manna, mest består av nasala ljudutstötningar. Skitroligt faktiskt. Överlag är det skivans långsammaste spår, men ack så bra.

Efter Influenser kommer det korta dragspelstrudelutten "Klossa Knapitatet" en herre som heter Brynn Settels står för. Han är inte med nån annan stans än här. Men det korta dragspelande han gör är ju bra.

Sen har vi tyvärr nått slutet. Sista låten "Ramlösa kvällar" är lugnare än det mesta andra låtarna på skivan och det är nog inte helt fel då vi haft ett högt tempo annars. Fokuset ligger på Apetréa´s ylande gitarr som tillslut tonar ut med resten av låten.

Om Klossa Knapitatet kan man säga som man alltid gör med den här gruppen. Man får kännslan av att glädjen och galenskapen sätts i första hand. Att de sedan är sveriges mest begåvade musiker gör inte saken sämre.