47: De-loused in the comatorium
Oj, vad det blev sent ikväll, men vet ni vad. Jag är konstigt nog ganska pigg, fortfarande! Så en skiva får vi åtminstånde hinna med!
Skiva 47!
The Mars Volta: De-loused in the comatorium (2003)
Mars Volta är en grupp som aldrig gjort ett enda stycke glad musik. Det är verkligen inga solstrålar. Ger inga positiva vibbar. Det är verkligen nattsvart. Och det är just för detta intensiva dunkel jag avgudar detta fantastiska band. Det är om deras debutskiva denna recensionen handlar om!
Första spåret "Son et lumiere" funkar mest som skivans intro och inleder med märkliga "ljudstörningar". Sakta tonar det vemodiga gitarrspelet från Omar Rodriguez-Lopez och den dramatiska sången från Cedric Baxter. Sen kommer resten av bandet igång och det blir en snygg och nästan omärkbar övergång mellan första och andra spåret "Inertaiatick esp" som är skivans stora igångkickare och visar på många sätt vad gruppen står för. Snabba och komplexa rytmer, allvarliga riff och vansinnigt ångestladdade sångmellodier.
På tredje spåret "Roulette dares (the haunt of)" visar de dessutom upp sin enorma förmåga att kasta sig mellan olika stämningar - panikångest och vemod. Och det går väldigt fort Ibland hör man endast Baxter´s sorgsna röst och Flea´s avslagna basgång (Ja, just det, Flea från Red Hot Chili Peppers!) för att sedan kastas till Rodriguez-Lopez tunga och agressiva riff! Det är verkligen en tajt grupp vi har att göra med!
På den 12 minuter långa "Cicatriz esp" får vi smaka på lite psykadelisk musik då bandet tenderar att sväva ut i långa och lite mer stillsamma men otroligt atmosfäriska stycken. Det bjuds på många häftiga ljudeffekter, agressiva riff och en massa riktigt bra sångmellodier.
Skivan når många klimax, precis som på slutet av sista låten "Take the veil verpin taxt" som avslutar låten på topp och lämnar en enorm tystnad efter sig. Wow!
Efter att skivan är slut känner man sig något omtumlad. Det är trots allt en riktigt tung skiva med riktigt bra prestasioneer från samtaliga i bandet. Det är ångest på hög nivå och uppnås med Baxter´s vemodiga falsettsång och Rodriguez-Lopez gitarrspel som ena stunden är riktigt argsinnt och rätt som det är spelar han med mer vemodiga toner. Skivan är en timme lång och 'r så tung att det känns lite som att nån kastat en tegelsten i huvudet på en efteråt. Men det är verkligen inte helt fel ibland.
