tophundredrecords

Hallå alla läsare! Jag har nu fattat ett beslut som kommer betyda mycket för hela världen!

Jag är långt efter mitt recensionesschema p.g.a. många olika anledningar. Den största är att jag har fått en fuktskada (jag nämde det i förra inlägget) och min lägenhet ser för närvarande ut som Fan och hans moster. D.vs. ingen bra miljö för mycket annat än att sitta och deppa med ett glad likör och en bra film. Jag kommer alltså inte orka jobba ikapp tidschemat och beslutar mig nu för att låtasas som att förra lördagens recension är dagens recension. Hoppas bak i schemat, med andra ord. Jag förstår att detta kommer väcka många arga kännslor, men det skiter jag i p.a.v. att jag är dum och ond. Mohahah.

Här kommer alltså förra lördagens recension och NI ska låtsas som att det är dagens. Så det så!

Deep Purple upptäckte jag inte förrens i gymnasiet, men då var det å andra sidan en stor upptäckt. Det var förstås "Machine Head" jag hörde först, då min farsa visade sig ha den i sin skivsamling. Tänk att jag aldrig hört den innan dess. Tänk va märkligt att bo under samma tak som en Deep Purple-platta utan att ha hört Deep Purple. "Farsans vägar äro outgrundliga" ligger mig fint i munnen, nu i skrivande tid. Men jag är glad att han rotade fram skivan. Efter det hörde jag deras fantastiska Live-skiva "Made in Japan" som jag rekomenderar varmt till... ja, alla. Och då var det rent av självklart att lyssna vidare på gruppen. Men vilken av deras många skivor skulle jag höra?

Gruppen har haft 41 medlemmar i olika variationer. Men det var ju Gillan, Paice, Glover, Lord, Blackmore-uppsättningensättningen av bandet jag gillade bäst. Så första skivan med den banduppsättningen borde ju passa fint. Det gjorde den också. Det är om deras första skiva den här recensionen handlar om.

In Rock (som skivan heter) (...för er som inte läste det ovan...) (fan, vilka dumma paranteser, ignorera dem bara så kanske de försvinner)... hmm... jag är inte helt säker på att alla hänger med efter paranteserna, så jag börjar om igen...

In Rock börjar inte som alla andra skivor. Det börjar med ett högt och kaotiskt oväsen av alla instrument bandet hade innom räckhåll för sekunden. Det är i alla fall så det låter. Och oväsenet börjar så plötsligt att första gången man hör skivan blir man till och med lite skrämd.

I alla fall... efter en kort ekund tonar oväsenet ut och endast Jon Lord´s ensliga orgel hörs i den tomma tystnaden. Sen plötsligt drar låten igång, men lite mer strukturerad. Låten heter "Speed King" och är en helt fantastisk igångkickare på skivan. Den som inte vaknar till av det här är en tråkig människa med dålig uppväxt. Därmed bastu.

Deep Purple, liksom många andra hårdrocksband, gör mest riffbaserad musik och därmed blir låtarnas uppbyggdnad inte allt för komplexa eller spännande att läsa om. Så jag kommer fatta mig kort och nämna det jag tror att ni läsare (d.v.s. Erik) får ut något av att läsa. Så vi hoppar över andra spåret "Bloodsucker" (som är riktigt bra) och går direkt till skivans pärla: "Child in time". Denna fantastiska låt visar Deep Purple´s bästa sida.

Child in time börjar kännslosamt med Lord´s fantastiska orgelspel till Ian Paice´s mysigt vackra spel på symbalerna. När sedan Ian Gillan´s fantastiska röst kommer in och sjunger denna fantastiskt vackra text. En sång så bra att den kryper upp längs ryggraden och sprider en behaglig känsla av gåshud över kroppen. Låten går igång som mest när Gillan går upp i falsett och därefter spåret hela låten ut i ett vilt gitarrsolo. Blackmore spelar gitarr som om han inte gjort nått annat i sitt liv (vilket han förmodligen inte heller har, då han lär vara en person med svårighet för det sociala) Samtidigt som det är snabbt och tekniskt imponerande är det otroligt vackert. Och bandet kompar på bra. Lord på sin orgel lägger en dramatisk atmosfär samtidigt som som Paice visar varför han anses vara en av världens bästa trummisar. Roger Glover är som vanligt helt med på noterna och kommer med en imponerande basgång.

När solot är slut går det över i den mer balladaktiga biten igen. Och det har vi verkligen inget emot då det nästan är ännu vackrare nu efter det råa och stökiga solot. Efter ännu en brilljant falsett går låten in i sin finalfas. Svårt att beskriva med ord vad som händer, men jösses. Dramatiken är stor. När låten är slut är man nästan anfådd.

Men In Rock består ju givetvis av fler låtar. Alla är fantastiska. Och efter att sista låten "Hard Lovin´ Man" är slut så är man faktiskt t.om. lite omtumlad! Wow vilken skiva!

In Rock går på många sätt ut på Lord och Blackmore´s vilda solon och små "dueller" som brukar vara väldigt lekfulla och spännande. Fastän man vet att gruppen inte hörde till de grupper som kom bra överens, verkar det som att de har riktigt kul. Rytmerna som Paice och Glover står för är minst lika viktiga och ger det där säregna trycket till musiken. Paice är en fantastisk trummis och skapar många sannslösa trummtakter. Och att gruppen av en ren slump bara råkar ha en av tidernas bästa sångare gör ju inte saken sämre heller.

In Rock är ett defenitivt måste. Inte bara för samlare av annorlunda skivor, eller som hårdrockare. In Rock är så mycket mer. Ett måste helt enkelt!