46: Somewhere along the highway
Jaha, då var julen snart över. Skönt tycker jag för då slipper man all äcklig julmusik :P
Nu däremot ska vi lyssna på nått helt annat än julmusik!
Skiva 46!
Cult of Luna: Somewhere along the highway (2006)
Ett svenskt band från uppåt landet som sakta men säkert börjat få ett namn på marknaden. De är kända för sin långsamma och atmosfäriska hårdrock som skulle kunna likas vid en psykadelisk dödsmarch också. Bandet blandar sin väldigt långsamma metall med soundfields, ljudeffekter och spännande låtuppbyggdnader. Sammanslaget blir det nått man aldrig hört förut och det är väl därför det går så bra för bandet. De har gett ut hela fem album sedan 2001 och fler lär det bli. Du kommer nu tvingas läsa om deras tredje skiva, för det är om den skivan den här recensionen handlar om.
Somewhere along the highway är precis som allt annat bandet gjort, en väldigt långsam skiva som bygger mycket på starka känslor. Skivans inledningsspår "Marching to the Heartbeats" är ett långsammt och vemodigt, men ändå lite mysigt ljudlandskap. Den ger skivan en lugn och trevelig start. Och framför allt skapar den en grymm kontrast till spåret efter. "Finland" börjar med en betydligt mer marchaktig takt med fasta trumslag som ekar ut i rummet och sångaren Klas Rydberg growlar texten. Vanligt vis gillar jag inte den här sortens sång, men här kommer den till sin rätt då låten verkligen exploderar ut i smärta och vrede. Det blir ett slags klimax redan här. Låten fortsätter i nästan 11 minuter och vi hinner uppleva mycket känslor och många häftiga riff.
Skivans "mjuka" spår "And With Her Came the Birds" är mer en slags ballad med relativt ren sång (om man jämför med vad vi hittills hört) Vi får dessutom ett mycket intressant "gitarrsolo" som snarare låter som en banjo. Det är också en av de saker jag gillar med gruppen, de vågar experimentera och slänga in såna här instrument i en annars väldigt hård skiva. Och det lustiga är att banjon passar så bra in att jag inte tänkte på att det var en banjo de första lyssningarna.
Skivan bygger på och ljudbilden blir bara större och argare för varje låt. Med andra ord är sista låten "Dark City, Dead man" verkligen skivans final med tunga riff, kännsloladdad sång och en mäktig atmosfär. Det blir verkligen tyst när skivan är slut!
Somewhere along the highway skilljer sig egentligen inte så mycket från annat gruppen gjort, förutom att denna skivan är bättre. Det är för det första inte ett lika hårt sound, de vågar experimentera med lite "mjukare" bitar. Experimentera är framför allt det gruppen börjar göra med sitt sound. Vidareutveckla hårdrocken och göra den till nått intressant och spännande. De har verkligen tagit ett steg längre än de flesta inom hårdrocksgenren.
