tophundredrecords

Nu har Erik åkt hem för ett ganska bra tag sen. Men jag sitter fortfarande kvar. Ensam i min fuktskadade lägenhet i Lund. De håller på att fixa skadorna och de säger att det kan väl ta en vecka eller två... Så så illa är det inte. Dessutom har vi här en skojfrisk grupp att recensera och ha kul åt.

Deras andra skiva "Måltid" har verkligen blivit en klassiker känd bland älskare av progressive rock världen över. Deras första skiva som kom tre år tidigare och var mer mysig än komplex. Så gruppen har verkligen växt till sig under de tre åren. Dessutom kom gitarristen Coste Apetréa och gav gruppen en ny nyans. Så det är verkligen ett nytt och fräsht Samla vi möter på skivan som denna recensionen handlar om!

Första låten "Dundrets fröjder" öppnar med duner och brak och är en väldigt typisk Samla Mammas Manna låt med komplexa tempobyten och lekfulla mellodier. Efter tre minuter drar de ner tempot avsevärt. Sakta men säkert växer den cirkusaktiga mellodin fram och gruppen sjunger med sina lustigaste röster. Det är sannerligen en låt full av glädje och "trams" på ett väldigt imponerande plan. Sen går låten in i sitt mest dramatiska parti. Imponerande trummande av Hasse Bruniusson och dessutom får man höra en, ja... vad tror ni? En mellotron så klart. Fast inte helt självklart, första gången jag la märke till den blev jag paff då den har ett alldeles för allverligt sound för ett flummigt band som detta. Men det funkar förträffligt. Ett tag, när Coste Apetréa´s vilda gitarrsolo kommer in, låter de lite som Yes. Framåt slutet övergår de till inledningsmellodin. Låten är nästan elva minuter och är ett mästerverk!

Låten efter är bland det sjukaste jag hört inom svensk musik. "Oförutsedd förlossning" heter den och det säger väl en hel del. Låten har ett milt allvar som atmosfär, men när sången kommer brister det totalt. Det är ingen text, det är bara nån som galltjuter. Väldigt typiskt Samla att sjunga så högt och märkligt som möjligt, men detta tar priset. Den som sjunger är fullt medveten om hur det låter, men han ger verkligen allt.

"Den återupplivade låten" heter spåret efter och är GRYMM!!! Den börjar med det distinkta och agressiva pianospelet från Lars Hollmer (och de andra är självklart lika på hugget) för att sedan byta rytm till en mer gungande/svävande rytm med Apetréa´s gitarrsolo i fokus. Ett fantastiskt sätt att jobba med kontraster i musik. Efter några snabba och imponerande vändor går låten in i ett lugnare pianostycke som avslutar vackert.

Fjärde låten "Folkvisa i morse" är det lugnaste spåret på skivan. Det är även det första spåret jag hörde med gruppen. Jag lånade en skiva med svensk proggmusik från biblioteket för många år sen. Och just denna låten var med och fångade mig med en gång. Den vad så lugnt galen.

Låten är ganska enkel. Lars Hollmer äter frukost. Man hör lite flingor, lite tuggningar och grymtningar. Dessutom nynnar han på nån mellodi mellan tuggorna. Allt tillsammans med gruppen som spelar, för en gångs skull ganska lugnt och samlat, en enkel lite trudilutt. Skitkul.

Sen kommer den galna "Syster System" som faktiskt har lite text... ja, de sjunger "syster system, syster system, syster system... etc" och ylar lite grann. Allt till en ganska kantig men fängslande rytm. Den är mycket rolig.

"Tärningen" som låten efter heter, är kanske en av mina favvoriter. Det hela börjar med en ganska typisk Samla-mellodi, komplex och lekfull med glada mellodier. Sen lämnar de rytmen lite, lägger på mellotron och låten svävar iväg i nått mer symphoniskt. Både typiskt Samla Mammas Manna, samtidigt som det inte är det. Skithäftig låt med många tempobyten.

"Svackorpoängen" är en låten som verkar ha en riktigt text! Man kan faktiskt ana vad de sjunger ibland, men det är inte lätt då det går så himla snabbt. Det är ett imponerande rytmiskt spel från Bruniusson och Hollmer som går genom många fantastiska tempobyten. De är så himla tajta med varandra.

Nästa spår heter "Minareten" och är i början ett ganska lugn och avslappnat gitarrsolo. Och det är verkligen en vacker och glädjefull mellodi som Apetréa snickrat ihop och det är svårt att inte nynna med. Sen går låten in i nått som mer låter som ett jam. Lugnt men spännande. Sista biten i låten är en mer psykadelisk bit med en riktigt cool basgång från Lasse Krantz. Konstiga ljudutsötningar och ylande från gruppen.

Sista spåret "Vaerelseds tilbud" är bara ett kort och lugnt stycke med lite piano. Skapar en mild och fridfull atmosfär innan skivan tar slut.

Måltid är helt klart bandets bästa skiva. Den är egentligen rätt lik "Klossa Knapitatet". Det är komplext med lekfulla mellodier och dessutom fullständigt galet. Men på den här skivan visar de en sida de inte visar mycket av annars - allvaret. Även om det är i korta stunder så finns det betydligt mycket fler vemodiga stycken i musiken. Bara det faktum att de använder en mellotron visar på att de får en till sida med den här skivan.

Men vi ska inte vara för allvarlga heller och mena på att det bästa som finns är när Samla visar upp sin djupa sida. Det vi gillar mest är att de är totalt från vettet.