tophundredrecords

Nu alla barn ska vi prata om tekannor och rymdfilurer!

Efter den här recensionen kommer ingen att längre ta min musiksmak på allvar.

Vi ska ägna denna kvällen åt total galenskap iklädd sin löjligaste hatt. Så att säga. Gong heter gruppen och kan enkelt beskrivas som extremt orginella. Ni som har hört Gong nån gång (HAHAHA!!!!!!!!) sitter förmodligen och asflabbar nu, då "extremt orginella" är löjligt snällt uttryckt.

Man har många gånger försökt sätta bandet i en genre men insett att det är lika svårt som att fånga en flygande känguru (det finns inga sådana, vilket inte gör saken lättare)

Men jag ska försöka ge er en humm om vad de är för nått. De spelar Jazz-rock-pop-psykadeliska flumm-sagor. Vissa anser att de till hör genren "Canterbury Scen" (Caravan och Khan är två typiska grupper från den genren) och det är inte helt omöjligt att det är så heller.

Gruppens ledare heter Daevid Allen och tillsammans med sin Gilli Smyth gjorde de första skivan "Magick Brother, Mystic Sister" 1969. Men det var inte förrens 1973 galenskapen tog form på allvar. Då skapade de "The Radio Gnome Invisible Trilogy" som består av tre album. De handlar om "Pothead pixie-gnomes" som sänder live från sin radiostation de har i sin flygande tekanna. Det handlar även om äventyren med "Zero The Hero" och "The Octave Doctor". Det är lika galet som det låter. Vi ska börja med första skivan i triologin:  "Flying Teapot" av den enkla anledning att det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivan inleds med "Radio Gnome Invisible" och dess märkliga ljud (förslagsvis någon som "bläbbar" med läpparna och utstöter ljud samtidigt) samtidigt som en enkel basgång växer fram. Sen kommer låten igång. Det är en långsam men flumm-mysig med underbart vackert saxofonspel från Didier Malherbe. Det blir en märklig blandning av flummigt och vackert. Sen kommer Allen´s röst in och sjunger den märkliga sången med lika märklig text (jag kan garanterar att han gjorde detta under drogpåverkan) Otroligt bra öppning!

Andra låten "Flying teapot" börjar med märkliga ljudeffekter för att sedan släppa in basisten igen. En extremt cool och imponerande basgång från Francis Bacon gör att denna flumm-popiga sång får en fantastisk start. Och den sannslöst galna texten som går "Have a cup of tea! Have another one! Have a cup of tea!!!" när Allen träder in i rollen som gnomerna i tekannan som dricker te medans de sänder sin radiostation.

Tredje låten är nog skivans mest galna spår och heter "The Pot Head Pixies". Det är precis om dem det hela handlar. Allen har skrivit ihop en helt vansinnig text om de små märkliga varelserna med en ständigt återkommande rad: "I am, you are, we are CRAZY!" och "crazy" är presis vad man blir om man gör minsta försök att inte sjunga med i raden. Den fastnar som en bit tejt på hjärnan. Helt galet och vansinnigt gött!

Fjärde låten "The Octave Doctors And The Crystal Machine" är ett instrumentalt spår helt spelat av Tim Blake på synth. Färgstarkt och atmosfäriskt litet mellanspel och ger en god öppning till nästa spår:

"Zero The Hero And The Witch's Spell" ger Steve Hillage (Khan) mer utrymmer till att spela sin gitarr. Han har ett speciellt spelsätt och är mycket psykadelisk. Malherbe plockar nu fram en flöjt och spelar minst lika bra på den som han spelar saxofon. Allen tar nu rollen som Zero the Hero som blivit olyckligt förälskad i The Witch. Givetvis har han blivit förtrollad. Mycket bra spel från Hillade och Malherbe som verkligen får chansen att duellera här.

Sista låten "Witch's Song/I Am Your Pussy" handlar om varför The Witch förhäxat Zero till att bli kär i henne. "Don´t want to fuck you, just wanna hear you run" sjunger Gilli Smyth som är vansinnigt obehaglig i sin fantastiska rolltolkning. Och hennes häxskratt får en att vela gömma sig. Zero däremot fattar ingenting. Han är vansinnigt kär.

Hela historien kläs in i en psykadelisk pop-kostym med mycket fokus på Malherbe´s saxofonspel. Hillage´s gitarrspel bidrar mycket till den psykadeliska atmosfären. Det är verkligen otroligt häftigt när skivan är slut.

Psykadelisk musik har alltid legat mig varmt om hjärtat. Och det är inget nytt för mig heller. Men detta är verkligen nått helt annat. Och att bygga en triologi av skivor är även det nytt, så därför tänker jag också göra nått helt nytt. Jag ska inte sammanfatta (fan, jag har ju redan börjat. Det är ju den feta stilen symboliserar!) förrens hela triologin är skriven.

Så tills dess får ni klara er utan sammanfattning! Mohahahaha!!!!!!!!!!