tophundredrecords

Nu när vi äntligen är ikapp tidsschemat firar vi med en... SKIVA!!! Vilken överraskning! ...nja, egentligen inte... försöker bara roa mig själv i min ensamhet :P

REM finns det väl ingen som inte känner till, med hits som "Losing my religion", "Everybody hurts", "Imitation of life" etc. etc. befinner de sig på toppen av popberget. Men det har de också gjort sig förtjänta av, om man frågar mig. Under 80-talet släppte gruppen mängder av intressanta skivor men det var inte förrens 1991 deras stora genbrott kom med "Losing my religion" från albumet "Out of time" Det är kanske svårt att tro det, men skivan efter blev en ännu större succé när den kom ut 1992. Hälften av deras stora hits ligger på den skivan. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Automatic for the people börjar härligt mellankoliskt med "Drive", en väldigt lugn och framför allt mörk låt. Börjar med en lugnt spelad akustisk gitarr för att framåt slutet växa in till en riktigt mörk rocklåt i dämpat tempo. Och det är denna slags vemod som följer genom hela skivan, precis som jag vill ha det ("Musik ska byggas utav glädje", HA! Skitsnack!)

Skivans största hit "Everybody Hurts" är rentav sorgsen, ja, en riktig gråt-låt. En långsam ballad som sakta, sakta växer med orkestern (arrangemangen är skrivna av ingen mindre än John Paul Jones - Led Zeppelin!) och blir tillslut en gåshud som inte ens går att klia av! Det är en stor låt! Och som om det inte vore nog är musikvideon till den helt galet bra. Så bra att jag tycker att det är tidernas bästa musikvideo! Den måste ses, så här har ni en länk! Kan inte bli enklare för eran del!

Den enda riktigt glad-pigga låten måste vara "Man on the moon" som börjar lite söndags-hängigt med Mike Mills gungiga basgång och Michael Stipe´s lite småsömniga röst. Men i refrängen rockar bandet på ordentligt och vi får höra ett gott exempel på hur REM låter när de är glada! RIktigt bra låt!

Efter det kommer en riktigt bra avslutning på skivan: "Nightswimming" som börjar med det fantastiska pianospelet av Mills och Stipe´s aldrig så kännslosamma röst. När sedan orkesterns stråkinstrumen smyger in är det helt fantastiskt vackert. Jättelungt tror man att skivan ska ta slut. Det har man förvisso rätt i, men inte riktigt än!

Ett spår till? Efter en så gjuten avslutning? Jepp, säger REM. Och det gör de (konstigt nog) rätt i. Det riktigt sista spåret (kan man säga så?) heter "Find the river" och börjar med, ja, jag vet inte om det är ett munspel eller vad det är, men mysigt ljud är det. Tillsammans med en elorgel och en akustisk gitarr får låten mysfaktor 100 av 100. Låten känns som nån slags lättnad efter en ganska tung skiva. Det är i vilket fall som ett väldigt bra sätt att avsluta skivan. Med en varm kännsla i magen

Automatic for the people är en kännsloladdad och väldigt mörk skiva med bara bra låtar. Drive och Find the river räknar jag dock som de bästa, trots att de är varandras motsatser. Skivan färgas av Stipe´s karaktäristiska röst som förmedlar många kännslor och Peter Buck´s gitarrspel som ofta är lite vemodigt. En färgstark skiva som tog REM till stjärnorna och där kommer de alltid att finnas.

Klockan är kvart i tolv och jag är fortfarande på hugget! Synd att jag inte har några läsare än som också kan vara på hugget... När jag tänker efter så har jag faktiskt en halvtrogen läsare som heter Erik. Stort tack till honom för kommentarerna som inte alltid är helt felaktiga :P

Man brukar säga att den första proggskivan kom 1969 och hette "In the court of the Crimson King". Men det är nog inte helt sant. Först ut skulle jag nog ändå säga att Moody Blues var. De började som ett vanligt R`N`B band, tidsenligt nog. Men med andra skivan tvärvände de, plockade fram lite mellotroner, hyrde London Festival Orchestra och gjorde ett konseptalbum utan like. Den handlade om en vanlig dag och det är om den dagen den här recensionen handlar om!

Första låten heter (logiskt nog)  "The day begins" och är mer eller mindre ett stycke klassisk musik av hög klass. Justin Hayward´s mysiga röst läser upp en liten dikt för oss och det är bara så där otroligt behagligt och vackert.

"Dawn" heter andra spåret och är lite mer modern (för 1969) och vi får här höra ett gott exempel på exemplarisk sång från Hayward! Så otroligt bra och så otroligt rätt just nu i skrivandets tid. Jag sitter här framför min pall i full extas!

"The morning" är ett stycke musik som jag tror ska gestalta morgonen på väg till jobbet. Musiken låter som den man har i gamla filmer. Typ en scen med folk i bilar som kör i stan, glada färger, glada människor i fart och fläckt. Litet roligt stycke musik som sticker ut från det mesta andra man hört!

"Lunch Break" är en riktig 60-tals poplåt! Riktigt ösig och även om låten i sig inte är väldigt imponerande blir den så otroligt bra när man sätter den i det här sammanhanget. Den skapar nån slags balans på skivan som jag tror hade blivit lite tråkig annars.

"The Afternoon" är även den en vacker låt, lite mer upp-poppad med mycket mellotroner. Snäppet vackrare är spåret efter. "The Evening" har en jättemysig sång mellodi som gärna sätter sig på huvudet och inte försvinner förrens man kapat av det. Huvudet alltså. Andra halvan av låten är lite märkligare och rytmen är lugn och för tankarna till asiatiska trummor. Vacker och stämningsfull. Framåt slutet ökar de takten ytterligare igen och lägger på en lite sorgsen ton.

Sjunde och sista spåret "The night" är, förutom det att det är bandets stora hit, en riktigt praktfinal. Beväpnad med en riktigt vacker text ger sig Hayward´s fantastiska röst ut på äventyr i mitt öra. Fantastiskt spel på mellotron av Mike Pinder tar låten till oanade höjder. Och ännu bättre blir det när Ray Thomas sätter flöjten till munn. Det är så vackert att det inte går att beskriva! Måste, måste, måste höras! En klassiker!

Låten slutar lungt och sagolikt med samma röst som vi hörde i skivans inledning, även här läsande en vacker dikt för oss! Kan det sluta bättre? Knappast!

Days of future passed är utan tvekan bland det mest annorlunda och mest progressiva jag någonsin har hört. Det är så nytänkande, så våghalsigt och mot allt som var rätt i tiden, samtidigt som det är vackert, smäktande och riktigt rörande. Man känner sig som en ny människa efter denna klassiker! Den RIKTIGA första proggskivan (med all respekt för King Crimson)

Med kvällens andra recension ska vi slå hål på lite fördommar. Sånt har aldrig skadat! Hehe.

MUSE? Spelar inte de vanlig popmusik som alla andra band 2000? Det trodde jag också innan jag hörde "Black holes and revelations". Det var inte vanlig pop. Enda anledning att jag ens försökte mig på MUSE var när jag hade upptäkt att omslagsfotografen Storm Thorgerson gjort omslag till dem. Det är en herre med klass och bör inte göra omslag till vem som helst, då han tidigare sammarbetat med bla. Genesis, Mars Volta, Yes, Led Zeppelin och framför allt Pink Floyd. Kan MUSE få en kille som honom att göra omslag åt dem så borde det väl vara något speciellt med musiken, eller hur? Hur som helst, Black holes and revelation imponerande, men riktigt MUSE-galen blev jag inte förrens jag hörde deras genombrottsskiva från 2003. Då blev jag helt såld och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Absolution börjar med ett kort intro av militäriskt marscherande fötter. Den rytmiska marschen övergår till att bli den inledande trummrytmen till första låten "Apocalypse please". Den växer snabbt till en vansinnigt dramatisk och ödesdiger låt. Är man inte riktigt vaken så kan man lätt tro att det är det sista spåret, så tungt och final-aktigt är det. Sångaren Matthew Bellamy hamrar agressivt på sitt piano och sjunger som om det var det sista han gjorde i livet.

Det är lite den kännslan hela skivan har. Dramatik på hög nivå, explosiva trumgångar av Dominic Howard och de snabba och imponerande basgångarna från Chris Wolstenholme. Bellamy bidrar, förutom fenomenalt pianospel och fantastisk röst, med sitt exemplariska gitarrspel. Att tro att MUSE är ett vanligt popband är verkligen fel. Fel, fel, fel. Jimi Hendrix var popigare, om ni förstår vad jag menar...

Skivan har nästan bara höjdpunkter, men några av dem är lite mer speciella än andra. Femte spåret "Stockholm Syndrome" är ett exempel på ett sådant. Bandet rockar loss, det är högt tempo och rätt som det är slängs man in i Bellamy´s utsvävningar på keyboard som bildar en omslutande och svävande atmosfär medans Howard fortfarande bankar loss som galen på sina trummor. Wow, vilket tempo de har i en så här atmosfärisk låt!

"Blackout" tillhör också de bästa spåren och är tillskillnad mot allt annat genomlugn. Stilla och svävande och med lite stråkinstrument blir låten riktigt rörande vacker. Gitarrsolot är dock inte alls lika bra som på deras livekonsert "HAARP", men å andra sidan så är gitarrsolot där så bra att allt hår ställer sig upp och ylar med! (För övrigt är Haarp en konsert av toppklass som jag varmt rekomenderar)

I spåret efter, "Butterflies and hurricanes" bjuder bandet på tungt gung och allra bäst är Bellamy´s korta med fantastiska pianosolo. Svårt att förstå att en rockstjärna från millenium 2 kan vara så sannslöst begåvad i klassisk musik på piano. Hur ett så här stort band överhuvudtaget vågar slänga in ett sånt här pianostycke på en skiva 2003 är imponerande nog. Wow, de imponerar gång på gång!

Sammanfattat: MUSE är inget vanligt popband. Punkt. Efter att ha hört hela skivan och sista spåret "Ruled by secrecy" vemodigt tonat ut är jag däremot mer övertygade om att Absolution är bland det bästa jag någonsin hört och att MUSE är ett av milleniumets bästa grupper. De blandar riktigt råa gitarriff, med atmosfäriska synthslingor och klassiskt influerade pianostycken. Full dramatik, fullt ös! Full av spänning och kännslor! Absolution: absolut ett måste!

Nu kommer ni bli överraskade! Mitt i denna jungel av progressive rock kommer:

Jepp, U2. I största allmänhet tillhör U2 de band jag mognat ifrån. Men ett tag var de störst för mig. Nu återstår bara några skivor, resten står i skivstället och samlar damm i hopp om att jag ska återvända till popmusiken. Det tror jag inte, men det finns i alla fall några skivor som jag aldrig kommer kunna lämna. Deras stora hitskiva från 1987 är en sån och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Joshua Tree börjar väldigt lovande med ett av tidernas bästa inledningsspår. "Where the streets have no name" börjar med den maffiga orgeln, helt olikt någon annat bandet gjort. Sen smyger sig The Edge´s hammrande gitarr fram, tätt följt av Adam Clayton´s galloperande basgång och Larry Mullen´s trummor. En riktigt maffig låt har växt fram och Bono´s fantastiska röst ekar genom högtalarna. Skivans bästa spår!

Nästa spår är "I still haven´t found what I´m looking for" och är en riktigt bra radiolåt som förmodligen alla känner igen. Lika känd är spåret efter som heter "With or without you", fast den låten är ganska mycket mer ointressant. Rätt trist faktiskt. (Ja, jag har växt ifrån den)

Bland det mest spännande händer istället på spåret efter när Mullen´s riktigt coola trumgång i "Bullet the blue sky" ljuder ut. Rytmen är agressiv och blir ännu mer agressiv när Clayton´s basgång kommer in. Mustig och spännande, förmodligen bland det bästa han nånsin gjort. Men det bästa har inte kommit än. När Bono sjungit färdigt och låten tonar ut kommer en av de skönast låtövergångarna jag vet. Från arga Bullet the blue sky till vackra, lugna och kännsloladdade "Running to stand still". En av de finaste ballader som finns! Måste höras!

Efter några mycket mysiga poplåtar kommer skivans två sista höjdpunkter. "Exit" börjar tyst och dystert. Endast basgången och lite märkliga, tysta ljud hörs. Sen kommer Bono´s röst. Sjunger långsamt. När The Edge´s gitarr smyger fram växer låten väldigt snabbt och blir mycket dramatisk för att sedan en kort stund återgå till det tysta och långsamma. Nästan lika snabbt växer det fram en gång och blir till nått slags vilt frispel av arga toner. Det här är riktigt bra.

Därifrån blir det en bra övergång till sista låten "Mothers of the disappeared", en långsam men dramatisk avslutning. Man har mixtrat med ljudet till Mullen´s trummor som spelar lite tyst. Man lägger på en sorgsen och lite millitärisk gitarrgång. Sen ekar den fantastiska texten ut, om mödrarna vars barn blivit kidnappade under krig. Lugnt, vemodigt och väldigt tänkvärt och det är den kännslan som sitter kvar timmar efter att låten tagit slut.

Joshua Tree är en rent mästerverk som t.om. en progrockare som jag kan sätta på sin topphundra-lista. Ett stilla vemod hänger över hela skivan som samtidigt är ganska pigg med fräsha gitarrkomp och ösiga rytmer. Texterna är bra och har ett levande språk och dessutom är den fantastiska Bono är så himla bra på att sjunga texterna. Framför allt är Joshua Tree en skiva som är enkel (hur hade den annars sålt så bra?) och kan spelas i stort sätt när som helst och för vem som helst. Och tur är ju det när min flickvän vägrar lyssna på min prog :P Då tar man fram Joshua Tree, den går alltid hem! Tack U2, ni håller liv i vårat förhållande!

Klockan är mycket, men jag är så pepp på nästa skiva att jag inte kan vänta! En riktig klassiker väntar!

Genesis är ett av de största namnen inom progressive rock och skapade den fantastiska, symphoniska musiken som många andra band under samma era, var snabba att ta efter. Deras tredje skiva "Nursery Cryme" bidrog med deras första hit "Musical Box" men det var fjärde skivan som blev den första riktiga klassikern. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Foxtrot börjar med den dramatiska "Watcher of the skies" som startar med en mellotron! Det bidrar till att vi redan nu försätts i känslan av dramatik. Sen växer den intressanta rytmen fram. Ett snabbt och rytmiskt trummande från Phil Collin´s imponerar. En häftig och dramatisk låt och bra inledare!

Nästa låt "Time Table" är lugnare och tar ner en på jorden igen. Inget fel med detta, för det är en väldigt vacker låt med ett levande språki texten. Genesis texter är i stort sätt alltid fängslande och så även Peter Gabriel´s röst som gärna träder in i roller under sången´s gång. En jättebra refräng som lätt fastnar och ett väldigt enkelt och fint pianospel från Tony Banks gör detta till en mycket trevlig mellodi.

Time Table tonar ut och ger plats åt lite tyngre "Get ´em out by friday!" som handlar om en familj som blir utkastade från sitt hem. En sång med många olika roller. När man läser texthäftet ser det mer ut som ett manus är som en sångtext. Gabriel är fenomenal på att sjunga som den kalla och giriga John Pebble som skickar sin assistent Mark Hall att mer eller minde kasta ut familjen Barrow från sitt hem. En sång och girighet och hur det går ut över den lilla människan som inte har så mycket pengar.

Efter det ösiga spåret "Can-Utility And The Coastliners" kommer "Horizons" som är en vackert och väldigt typiskt gitarrsvit av Steve Hackett. Mysig och bryter av en stund, från den pompösa rocken vi hört tidigare.

Sista spåret är höjdpunkten: "Supper´s ready" är det episka, 20min långa mästerverket som enligt många är bland det bästa bandet någonsin gjort. Börjar lungt med gitarrspel och fin text, innehållande den klassiska raden "Hello babe with your guardian eyes so blue! Hey, my baby, don´t you know our love is true?"

Många spännande händelser både rent musikaliskt som textmässigt. Det roligaste biten enligt mig är när de sjunger om "The Willow Farm" där de förvandlar folk till alltmöjligt. "Mum to mud to mad to dad" lyder en av de galna raderna. Fantastiskt och återigen: Peter Gabriel lever sig in i rollerna så bra att han borde få en Oscar för det.

I slutet sjunger de om dommedagen, drakar och andra bestar kommer till jorden och musiken är som mest dramatisk! Då bryter de av och går tillbaks dit låten började: Med raden "Hello babe with your guardian eyes so blue! Hey, my baby, don´t you know our love is true?" och med den raden knyter de ihop låten så otroligt bra! Ett rent mästerverk!

Sammanfattat är Foxtrot inget annat är fantastisk. Det är en bra blandning av låtar där alla bandmedlemmar får utrymme att visa upp sig och prestationerna är på topp. Mycket ligger dock på Tony Banks och hans pianon, mellotroner, organ etc. Peter Gabriel´s insats som sångare och frontman går inte att överskatta! Helt klart tidernas bästa sångare! Ingen annan hade kunnat tolka deras texter som han! Och med Supper´s ready som final till skivan kan man inte annat än att vara överväldigad. Man har upplevt ett mästerverk!

En ny kväll med nya skivrecensioner. Jag har bänkat mig framför min dator, med ljuv musik i öronen och en ljuv (men onyttig) pepsi brevid mig. Let the show begin!

Efter ett tag med Genesis, ELP, Yes och de andra klassikerna inom progressive rock, tyckte min skivsamlare att det var dags att ta mig till en ny nivå. Det hade blivit dags för den Italienska delen av progressive rock. Och jag kan utan tvekan säga att denna genre ger en ett helt nytt sätt att se på musik. Den är dramatisk, händelserik, vacker och framförallt pompös till tusen. Jag älskade det från första stund. En av mina första italienare var "Dedicato a Frazz" med bandet Semiramis. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Dedicato a Frazz är en knepig skiva att recensera riktigt så noga som jag gjort tidigare. Det händer så mycket nämnvärt i precis varenda låt att det skulle bli en lite väl lång recension...

Semiramis är ett typiskt Italiensk proggband. Det är ett gäng tajta musiker. Musiken baseras på Maurizio Zarrillo´s och Gianpiero Artegiani´s många olika klaviaturinstrument: Mellotroner, synthar, moogs, organ etc etc. Många mellodier på en och samma gång. Gitarristen Michele Zarrillo skapar de lite hårdare sounden och bidrar även till en del vilda solon. Ett enda virr-varr av toner och mellodi men trummisen Paolo Faenza och basisten Marcello Reddovide lägger starka rytmer och skapar på så vis struktur till varje låt.

Musiken är dramatisk och händelserik. Det är många tvära kast mellan atmosfärer och rytmer. Skivans bästa exempel på detta är "Luna Park" (spår nummer två på listan) där de växlar så blixtsnabbt och oväntat att det snarare liknar den avant-garde rock som svenska Samla Mammas Manna sysslar med. Det är medryckande, imponerande och smäcktande vackert på en och samma gång.

Det är mer eller mindra omöjligt att utse en "bästa låt". Man hinner inte tänka så långt. De är lika dramatiska allihop och vilken låt man än valt att avsluta skivan med så hade det ändå slutat på topp. Nu heter sista låten "Clown" och avslutar skivan lite ödesdigert och så där härligt dramatiskt att man känner sig helt tom innombords när skivan tar slut.

Dedicato a Frazz är som sagt väldigt svårt att beskriva med andra ord än "wow". Det måste verkligen höras. Precis som de flesta italienska skivorna från 70-talet avslutas denna med dramatiken på topp, vilket gör tystnaden efter skivan så otroligt effektfull. Man kan riktigt höra tystnaden. Ta god tid på er att lyssna på tystnade, för man måste verkligen få tid att "landa" efter ett äventyr som Dedicato a Frazz

En sista recension hinner vi nog med, sen är det nog dags för sängen, eller vad tror ni?

Den första "supergruppen" dvs en grupp bestående av artister som redan slagit igenom. Kieth Emerson spelade keyboards i The Nice, Carl Palmer trummade loss i Atomic Rooster och Greig Lake sjöng vackert och spelade bas i ett av mina favoritband King Crimson. När dessa tre konstnärer samlades i ett och samma band blev resultatet nått väldigt annorlunda. Det var vilda och ofta skrälliga experiment med rytmer, ljud och vilda akrobatiska konster under konserterna (Emerson brottades med sin orgel) Första skivan blev snabbt en klassiker med många klassiska låtar. Och det är om den skivan där här recensionen handlar om.

Skivan inleds med "The Barbarian", en vild och enligt vanliga människor störig låt. En väldigt aggresiv inledning med hårde slag på klaviaturen av Emerson. Den är helt instrumentell och introduceraross på ett bra sätt för bandet. En typisk ELP-låt.

Andra låten "Take a pebble" är en fin pianoballad där vi för första gången på skivan får höra Lake´s fantastiska röst. Han är helt klart en av mina favvoritsångare. Låten övergår i ett litet gitarrsolo med Lake för att sedan försvinna in i ett jättelångt pianostycke med Emerson. Inget dåligt alls, för han är helt otroligt bra på det han gör. Sen gång låten över till balladen en gång till och sen är låten slut.

Tredje låten är "Knife-Edge" och är en riktigt cool rocklåt och även känd för att vara den låt där Emerson knivhugger sin ogel under föreställningarna. En fräck basgång och Emerson´s och Palmer´s tajta spel mot varandra är imponerande. Många tempobyten och ljud gör detta till en av skivans bästa spår.

Fjärde låten "The three fates" är nått så enkelt som (egentligen är det nog fel att säga så) ett långt stycke med pianomusik. Det låter som att man släppt in Kieth Emerson i ett rum med alla pianon och orglar man kan tänka sig och låtit honom spela vad han vill på dem under ca 8 minuter. Efter fem minuter kan inte Palmer hålla sig längre och vill också vara med. Det blir en lekfull och rytmisk atmosfär. Många hade säkert ansett den som störig, men jag är mycket imponerad. Det låter verkligen som att de hade kul när de gjorde det här.

Nästa låt heter "Tank" och är en liten rolig truddelutt alá ELP som sedan övergår i ett vilt trumsolo. Mycket imponerande. Men Palmers trumsolon gör sig bäst på film. Han har en väldigt speciell stil där han sitter bakom sitt massiva trummsätt. Efter några minuter kommer Emerson´s keyboard igen och låten avslutas.

Sista spåret är en riktigt klassiker! "Lucky Man" var deras första hit och är en ballad skriven av Lake. Fint fingerplock, vacker mellodi och framför allt väldigt väl sjunget av Lake. En av hans bästa prestationer, vågar jag nog säga. Emerson får dock inte så mycket utrymme i låten, men han har å andra sidan legat i fokus nästan hela skivan igenom. Först framåt slutet kommer han till skott med sin synth, men då är det med råge. Ett lustigt sätt att förvandla denna vackra, akustiska ballad till en synthig ELP-låt! Skivans bästa spår och en otroligt bra avslutning!

Så här när skivan är slut känner man sig väldigt nöjd och belåten. Man har fått uppleva mycket. Det som är bra med skivan är också det som ibland kan kännas helt fel. Det är ett friskt lekande med rytmer och småstöriga ljud uppblandat med vacker sång till vackra ballader. Det är verkligen en omväxlande skiva och en annorlunda upplevelse! Men för guds skull, förvänta dig inte att skivan kommer vara avkopplande!

Skiva, skiva, skiva!!! Man blir lätt lite galen när man sitter i sin lägenhet och tittar på sin stora skivsamling! Lite grann som Gollum och hans ring, antar jag... Fast jag är inte skallig... det är väl skillnaden.

Pink Floyd, lord, thats a band! Bandet med sort P. Bandet som får det att lysa i mina ögon och håret att ställa sig upp på presis alla kroppsdelar med hår på. Världens bästa band! Utan någon som helst tvekan. Skulle en skum man på gatan komma springande med en stor sabel och skrika åt mig: "Vilket är världens bästa band" så skulle jag svara blixtsnabbt: "Pink Floyd!" för att sedan springa iväg. Så bra är dom! Wow!

Nog med fjäsk! De har gjort galet många bra skivor, men det var inte förrens på sjätte skivan de hittade sitt sound och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Hela skivan börjar med ljudet av vindar. En storm, vågar jag anta. Det är ljudet av "One of these days", den fantastiska inledningslåten. En knäpp på basen, växer sakta in till några rytmiska slag på basen till Richard Wright´s keyboard som tonar in. Plötsligt hörs en farlig röst: "One of this days I gonna cut you into little pieces" och då drar låten igång. Nick Mason´s otroliga trumslageri, David Gilmours fantastiska slideguitar. Allt är så WOW!

Nästa låt som förväntas fortsätta det förra låten började så bra, heter "A pillow of winds". Det är en skön gitarrlåt med psykadelisk touch och Gilmours snälla röst. Tyvärr så känner jag att den blir väldigt intetsägande efter en så stark låt som One of this days. Övergången funkar inte riktigt så bra som man hade önskat.

Nästa låt "Fearless" är också en lugn låt men lite starkare. Gilmours väldigt snälla röst, en trevlig gitarrmellodi. En bra låt, men fortfarande inte så bra man vill att det ska vara.

Efter den kommer "San Tropez" och är en lite popigare låt som hade varit skön att promenera till en vacker, solig dag. Just av den anledningen funkar den här låten uruselt på den här skivan. Efter One of these days förväntar man sig nått mörkare, mer spännande!

Då kommer "Seamus" som även den är ett bra spår men inte alls funkar utifrån de förväntningar man har. En blueslåt om en hund som sitter utanför köket (Ja, det är faktiskt det texten handlar om) Här har man i alla fall varit lite mer spännande och låtit en hund yla i bakgrunden under låten...

Så, hade man inte vetat vad som skulle komma hade man stängt av skivan efter första spåret. Men nu kommer den, den episka "Echoes". Jag hade nästan kunnat lyssna igenom en hel dansbandsskiva om jag visste att denna låten skulle komma i slutet. Så bra är den och det säger en del.

Den börjar tyst. Bara ett litet ekande ljud av Wright´s keyboard hörs för att sakta, sakta växa sig större tillsammans med Gilmours gitarr. Sen går låten in i den fantastiska versen. Roger Water´s text är helt ofattbart vacker och blir bara vackrare när Gilmour och Wright sjunger den tillsammans. De sjunger så bra tillsammans att man blir rörd. Sen övergår låten i ett litet jam med mycket rytm och gitarr och keyboard i förfronten. Att inte digga med är omöjligt. Jag har försökt bara för att kolla om det går att låta bli.

Sen kommer låtens skumma del. Spökljuden! Jamet tystnar och man hör ljudet av... ja, säg det. Nu vet jag ju att det är en gitarr, men första gången man hörde var det inte lätt att säga vad det var. Läskigt är det, riktigt läskigt. När jag var ny med Pink Floyd tyckte jag inte alls om den här biten, men nu hade jag inte klarat mig utan den. Effektfullt är det! Sen tystnar det är Gilmour´s gitarr ger ljud ifrån sig. Ett helikopteraktigt ljud (det låter inte som en helikopter, men jag kan inte beskriva det bättre) och låten växer sakta fram igen till den ösigare delen av låten. Det är riktigt maffigt och Mason slår som galen på trummorna. Allt är perfekt. Då övergår den till den vackra versen igen och det är där det tonar ut. Tystnaden som kommer när skivan är slut är verkligen tyst. Man är helt tagen. Hade någon ringt mig efter skivans slut hade jag svarat: "Kan inte prata nu, jag är tagen", "Du menar väl UPPtagen?", "Nej, jag menar tagen" En av tidernas helt klart vackraste låtar.

Ja, mina damer och herrar. Den här skivan är inte jämn på nått vis och helheltskännslan är inte helt överväldigande. Den började bra, sen blev det sämre men då: PANG! blev det bland det bästa man hört! Hade inte Echoes funnits på skivan hade det inte gått ihop alls. Men den låten är så bra att jag förlåter dem varje gång jag hört skivan.

Och nu till något helt annat (fan va lamt det blir när Monty Python översätts till svenska...)

Peter Gabriel, världens bästa sångare om man frågar mig. Han kan som ingen annan framföra en text kännslosamt, läskigt, argt, you name it. Han är bäst, helt enkelt. Allra allra bäst! Men det var inte utan att folket blev oroliga när han hoppade av Genesis efter succén med "Lambs lies down on Broadway" Vad skulle de bli av honom och vad skulle det bli av bandet? Inget att oroa sig för. Hans solodebut är helt kalas och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Peter Gabriel 1 (eller "Car" som den också kallas) har många bra spår (faktum är att alla är bra) men det är nog "Solsbury Hill" som man kommer ihåg bäst. En glad popsång med bra mellodi och gitarrspel från den store Robert Fripp (King Crimson) Det är faktiskt omöjligt att inte bli glad av låten. Texten är metaforisk och handlar om hur Peter slår sig fri från Genesis för att starta nått eget. Och det är en väldigt bra text, för Peter är ju helt klart en av tidernas bästa textförfattare.

Ett annat minnsevärt spår är "Excuse me". Den är rolig på det vis att den inte innehåller några "moderna" insrument. Tony Levin´s basgångar är t.ex. ersatta av en bastuba. Den börjar med en märklig körsång i komiskt höga toner. Takten är kantig och soundet är äldre och går under genren "underhållning" Det ger en rolig kontrast mot resten av skivan som är en, i stortsätt, ren rockskiva. En rolig text, med ett roligt framförande.

Låten efter Excuse me heter "Humdrum" och är en fantastisk låt. Den börjar lite stilla med Larry Fast på keyboard och Peter Gabriels försiktiga röst. Vackert. Sen byter de takt till nått mer dansvänligt med nått som låter som dragspel. Efter några sjugna rader på den fantastiska texten går låten över i ett svävande och synthigt parti. När man är ute och går till den här låten känns det nästan som att man flyger bort... Ne, nu flummar jag bort mig!

De tre sista låtarna är tillsammans det som gör skivan så fantastiskt bra. "Waiting for the big one" är en bluesig låt med bluesigt spelat piano. Men mellan verserna kommer den bombastiska gitarren och gör låten till mer än blues. Låten är rolig på det vis att man på minst tre ställen tror att låten ska ta slut med det väldiga gitarryl som Fripp skapar. Men det blir bara tyst en liten stund för att sedan fortsätta lite till. Skitbra låt, skitbra text och framförallt denna kännsla Gabriel och hans band har!

Nästa låt "Down the Dolce Vita" är mer finalisk och kaosig med de bombastiska blåsinstrumenten och det snabba gitarrspelet. Dramatik på hög nivå uppstår. Framåt slutet på låten tonar den ut i kaos och man tror att det ska bli tyst så man kan få andas ut. Fel.

Låten tonar ut till skivans bästa spår "Here comes the flood". Den börjar lugnt med vackra flöjtljud och en otoligt kännslosam prestation från Fast på keyboard. Gabriel sjunger en av sina förmodligen bästa sånger om flodvågen som dränker allt liv som råkar komma ivägen. Det är en sorglig kännsla.Då, pang bryter bandet tystnaden "Lord, here comes the flood" sjunger de och musiken strömmar genom högtalarna. En riktigt flodvåg, känns det som. Ett riktigt bra gitarrsolo av Dick Wagner (nej, det är ionte Fripp som spelar solot på denna låten) Det är verkligen på topp! Det är också här skivan tar slut. Precis som det ska vara, slut på topp!

En skiva med många olika sortes genrer i sig. Rock, pop, blues, skoj... ja faktiskt det mesta. Mycket nöjje, kan man säga. Men det är, som sagt, de sista tre låtarna som gör skivan så kolosalt bra. En toppenfinal! När skivan är slut har man fortfarande Gabriels röst i Here comes the flood, ekande i huvudet. Det är så bra att det är inte klokt! En riktigt flodvåg till skiva!

Nu ska det jobbas, jag ligger efter. Men jag har mycket på g just nu! Men inget ska sätta käppar i hjulet för min geniala blogg! Mohahaha!

Den här herren är inte någon vanlig vissångare! Första skivan jag hörde hette "Happy Hour Viser" och redan då fattade jag att när Stefan framför en låt är han inte nödvänigtvis ute efter en vacker låt. Han väljer att framföra texten på det sätt den behöver framföras på. Om den är arg så kommer Stefan vara arg. Och det är nått äckligt så kommer Stefan dreggla ut texten. Är det sarkastiskt så kommer Stafan också vara det. Kan vara svårt att förstå första gången man hör honom. Det är inte speciellt svenskt att sjunga så här fritt från regler. Hans tredje skiva fick han t.om. en grammis för. En helt genial skiva och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivans öppningsspår är ett kort intro med ett ensligt piano som ljuder vemodigt. Det blir en fin övergång till skivans andra spår "Familjen Bra" som har samma vemodiga mellodi. Det är en långsam men tung låt och ger ett bra smakprov på resten av skivan som ofta är lika bitter. En av de bästa spåret, helt klart!

Andra spåret "Latlåt från Farsta" är ett av de lätträknade glada spåren på skivan. En skön och lite popigare låt om Stefans barndom. Skitbra text där Stefan, precis som i alla sina andra texter, målar upp hela situationen otroligt bra med kännslor, händelser och bilder. Bara inledningsraden är skön i sig: "Inte var min barndom alls så jävla dum som man kan tro, när man ser mig stå här hängande med läppen" Go låt om att fiska istället för att plugga :P Helt klart en av de bästa spåren!

Nästa spår är "Vita väggar, vita rum" och är jättebitter. Hängig och släpig men ack så bra. En av de bästa svenska ballader någonsin, faktiskt! Och precis som vanligt är mellodin otroligt stark och sjungvänlig. Ett av de bästa spåren, tror jag bestämt!

Spåret efter "Visa om Marguerit och en död grävling" är nog ett av de bästa spåret. En saga om den lilla, fjantgulliga lärarinnan Marguerite som inte vill inse att allt inte är så jävla gulligt. När barnen hittar en död grävling kan hon inte förklara för barnen att den är död. Den bara sover och drömmer sött. Barn tar ju som kännt stor skada om de inte får vara i sin bubbla av gulli-lull oavbrutet. "Det här är landet där det bara bor älvor och inga hemska, fula troll. Dom får inte bo i våran skog, de får hållas på annat håll!" är en av de bästa raderna. Påminner väldigt mycket om min egen lågstadielärare som alltid tystade ner allt som inte passade hennes fina drömvärld.

Musiken är helt klockren. Börjar långsamt och ökar alltmer efter hur dramatisk texten är. När det är som värst ställer sig håret upp på mina armar! WOW!!! Stefan är också på topp och vet precis hur man ska sjunga en dramatisk text! Inte vackert och schlager-pluttit. Argt och vasst, ska det va! Thats right, Stefan!

Nästa spår "Nån har slagit upp ett hål" är lite popigare men lite vassare är Latlåt från Farsta. Klockren mellodi och refrän och bra gitarrspel från Ola Nyström. Framåt slutet kommer det skummaste på hela skivan. Och det här är riktigt skumt. Jag och morsan står fortfarande som frågetecken när slutet kommer. Hela bandet kör loss ordenligt och sjunger, eller snarare skriker "Nån har slagit upp ett hål! Nån har slagit upp ett hål". När musiken tonar ut växer ett annat ljud fram. Det är en kvinnlig röst som sjunger samma sak, fast rent och tillrättalagt. Schlageraktigt, kan man säga. Kontrasten som det hela bidrar är vansinnig. Helt klart ett av de bästa spåret!

Sjunde spåret "Fånmåne" är lite märklig och baladig och börjar lågmällt med ett litet klinkande på synth av Papa Mats. Ända tills Stefan sjunger "Kröp ner i ett moln och sa: Äsch!" är det väldigt lungt. Men då brakar bandet loss och Sverges förmodligen bästa gitarrsolo skriker ut och allt hår på mina stackars armar ställer sig upp och gör vågen! GOOOO OLA!!!!!!!!!! Ett burkigt men argsinnt bankande på trummorna från Anders Hernestam gör effekten ännu större! Och Stefan skriker ut sista raderna! Wow! Måste vara ett av de bästa spåren!

Åttonde spåret "Blåöga" handlar om (som titelt skvallrar om) misshandel och hur allt verkar bli bättre men inte blir det ändå. Skitbra text och skitbra gitarrsolo gör detta till en av skivans bästa spår!

Nästa spår heter "Putte du måste stanna" är är helt klart ett av de bättre spåren! Handlar om Putte som har en otrohetsaffär för frun inte matchar hans hetsiga humör. Hela tiden tänker man på vilket svin Putte är där han badar i kvinnor bakom ryggen på sin fru. I slutändan visar det sig att frun också har en affär med en annan. För Putte stannar aldrig hemma. "Putte du måste stanna, far ej till Bangkok med dit hat! För då flyttar jag hem till din fru och du blir utan mat!" sjunger hennes hemlige älskare! Rolig och fyndig och underbart presterat av Stefan som lever sig in i texten och spottar ut de värsta raderna!

Spår 10 heter "Vad gör du i natt" och har en cirkusaktig och lite läskig takt. Hernestams trumgång och arg och hård och Papa Mats spel på klaviatruen är lika enkelt som klockrent! En bra text och ett fantastiskt presterande från Stefan (återigen) som skriker ut texten! Wow, måste vara ett av de bättre spåren!

Nåsta låt "Gubben Grå på semester" är en fin och lugn låt om en vanlig kontorsnisse som åker på semester, bort från sitt tradiga kontor, bort från kyla och snö. Och han trivs nått så kopiöst! En go låt och det kan nog vara ett av de bästa spåren.

Elfte spåret "Visa 40 veckor innan mars" handlar om nått så vackert som när ett liv blir till. Hur man känner mitt i samlaget och kommer på att om jag inte säger stopp nu så kommer det bli barn. "Livet kan komma som med posten ibland, plötsligt ligger det darrande där i din hand". En så otroligt vacker text och framför allt bidrar det med många och långa tankar. Och bra musik är det också. Lite poppigt och glatt. Otroligt bra baskomp från Stefan Axelsen och ett märligt delfinljud från Papa Mats klaviatur. En av de helt klart bästa låtarna

Nästa spår "För ingens ögon till" är en parktfinal utan like. Bra text och kännslosam sång från Stefan (självklart) men framför allt fantastiskt spel på orgel från Papa Mats och ett otroligt gitarrspel från Ola Nyström. Framåt slutet har man gått igenom minst två "gåshuds-tillfällen". En av de bästa spåren, ja absolut. Och man tror till och med att det är finallåten, men där har man fel.

Som ett stilla outro till skivan kommer titelspåret med sitt stilla sound. Vackert fingerplock och en förtroendeingivande sång från herr Sundström. Mycket lugnre låt än förra, men det funkar bra. Det hjälper en att landa efter För ingens ögon till. Jag tycker oftast bättre om dramatiska och finaliska slutspår, men detta funkar så bra att det måste helt enkelt vara ett av de bästa spåren!

När skivan är slut och man själv ganska slut! Det är en relativt långa skiva men så många bra spår att det inte är riktigt klokt. Jag älskar rytmerna, gitarrspelet, klaviaturen och framförallt Stefans vansinnigt grymma röst! Den är inte vacker, men den är uttrycksfull! Det är Sverges svar på Peter Hammil (Van der graaf generator) och detta är helt klart en av Sverges absolut bästa skivor!

Blogg Logg: Dag 13

Jag ligger lite efter i tidsschemat men jag har kommit fram till att läsarna förmodligen inte kommer ta illa upp, då de inte finns. Men jag finns i alla fall. "Jag skriver skivblogg, därför finns jag!" Sluttramsat med filosofi! Här kommer nästa skiva!

Progressive Rock var helt nytt för mig, men jag var övertygad om att det va nått bra. Jag hade lyssnat på Yes, Genesis och lite Jethro Tull och kännde att jag ville fortsätta undersöka den här genren. När jag frågade killen i skivaffären vad som vore lämpligt att fortsätta med fick jag en märklig skiva i handen. Det var ett omslag föreställande ett sort, skäggigt och fram för allt snällt ansikte. Av titeln på skivan att dömma var det nog en jätte. Gentle Giant hette skivan och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Gentle Giant är ett av de där lite knepigare banden. Det händer mycket i låtarna och de många bandmedlemmarna spelar fler instrument var än vad som borde vara lagligt. Det är väldigt komplext och ibland riktigt svårlyssnat. Men om man väl vant sig vid Gentle Giants märkliga sound så är det svårt att få nog.

Debutskivan är bland de bästa av deras skivor och inleds med häftiga "Giant", en rockig låt som presenterar väldigt bra vad Gentle Giant är för slags band. Märkliga byten av tempon och stämning. Många instrument och Derek Shulman´s vackra röst (den är rent av fantastisk!)

Andra låten "Funny Ways" är lite av en Gentle Giant klassiker och förmodligen för den vackra sången i stämmor som Gentle Giant är så otroligt bra på. En lugnare låt och mycket vacker dessutom.

En av de riktiga utstickarna är fjärde spåret "Isn´t it quiet and cold?" som är en väldigt lugn låt med enbart "klassiska instrument" som violin, cello och lite gitarr. Den handlar om en man som går hem själv från jobbet och känner sig väldigt ensam. Gatorna är långa och mörka och han hör märkliga ljud. En charmig sång som jag förknippar mycket med en fin animerad film jag hittade på youtube Väldigt fin.

Sen kommer min absoluta favorit från skivan "Nothing at all" som är lite mer vemodig än de andra på skivan. Börjar med en sorgsen gitarr och sen kommer Derek´s kännslosamma röst. Det blir lite balladaktigt. Sen kommer den första av låtens många vändpunkter: När den coola basgången av Ray Shulman växer till det häftiga gitarriffet av Gary Green och låten får en mer agressiv ton. Även sången som genom skivan varit väldigt snäll blir nu tyngre. Sen övergår låten i ett häftigt trummsolo av Martin Smith. Men inte ett vanligt, här har man mixtrat lite med sounden vilket gör det hela väldigt intressant. Det är ett ösigt trummsolo och därav blir efftekten väldigt stor när Kerry Minnear´s piano spelar ett långsamt och vackert stycke pianomusik till rytmen. Sen går låten tillbaka igen till det vackra balladaktiga en sista gång innan låten är slut. Wow!

Skivans näst sista låt heter "Why not?" och är också en tung och lite riffbaserad låt där Gary Green får mycket utrymme till sitt gitarrspel. Skithäftig med bra sång och häftiga basgångar. Ökar takten framåt slutet för att få en slags finalkännsla till låten.

Sista spåret "The Queen" är ett kort och lite upprockat stycke av nån känd mellodi (Jag är säker på att det är nått som är så kännt att jag borde skämmas för att inte kunna namnet på det) Hur som helst en fräck avslutning på skivan.

Gentle Giant är märklig och komplex, med häftiga riff och ösiga rytmer. Samtidigt är den klassiskt skolad, vackra mellodier och stämsång som är snällt för öronen. Både svår men ändå inte. Det är verkligen blandad kompott. Det enda med skivan som egentligen är säkert är att den är ett måste för alla som gillar nått lite annorlunda.

Legat på latsidan igen! Aj aj aj. Det har slagit mig att det kommer ta hundra dar för mig att skirva klart den här recensionen om jag ska skriva en gång om dagen. Och om jag nu inte ens kan hålla det tidsschemat så, gud vet när jag blir klar med listan! Så det är lika bra att sätta igång med en gång!

Skivan i sig är väldigt enkel. Det är en bra blandning av ösiga och väldigt lugna låtar. Allt väldigt tillbakalutat och är i grunden folkrock som tenderar att sväva ut i symphoniska frispel. Väldigt vackert men också en smula sorgset. Första låten "Phuntzionariat" som börjat rätt tvärt, färgas väldigt mycket av sångaren Juan Carlos Perez sorgsna och väldigt uttrycksfulla röst. Man får ut så mycket av den utan att ha den blekaste om vad han egentligen sjunger. Vi kan bara anta att det inte är några jätteglada sångetexter.

Andra spåret "Goizeko deiadar" är en sån där låt du skulle bli riktigt glad om nån spelade för dig på en söndag. Ett slags optimistiskt vemod hänger över orgelspelet i inledningen. Precis som att veta att detta är sista dagen på helgen men att man fortfarande kan ta det lugnt denna sista dag, innan man ska till jobbet igen. När sen låten bryter tempot och ökar upp blir det lite mer symphoniskt. En härlig basgång och glad sång. En låt som är väldigt glad utan att vara påfrestande. En perfekt söndagslåt.

Efter de två akustiska och väldigt vackra sångerna "Zati txiki bat La m´en" och "Lau teilatu" kommer skivans bättre hälft. Den börjar med femte spåret "Hilzori I" som börjar spännande med ett vackert fingerplock och en fantastiskt vacker flöjt. Flöjtisten Joseba Erkiaga har man inte fått höra så mycket av än. Det är först nu han kommer fram riktigt mycket. Ett väldigt roligt taktbyte kommer in och allt utom flöjten spelar nu ganska vilt för att sedan gå in i en lugnare, mer symphoniskt del av låten. Med ännu mer vacker flöjt, vacker gitarr och väldigt vackert pianospel av Jose A. Fernandez. Helt klart skivans bästa spår.

Nästa låt "Hilzori II" är en slags uppföljare till förra låten och har ungefär samma vemod hängande över sig.

Åttonde och sista spåret är tillskillnad mot den ösiga föregångeren "Foisis jauna" väldigt lugn. Det händer för en gångs skull inte mycket i låten, den är bara lugnt och lite vemodig. Och det är i den sinnesstämning låten och hela skivan lämnar oss.

Itoiz är en otroligt bra skiva när man är trött på allt annat. Det är en vemodig skiva utan att vara det minsta deppig. En en lugn skiva utan att vara det minsta långsam. Mycket pga de symphoniska utsvävningarna och de glada rytmerna. Man får höra mycket vackra mellodier spelade på gitarr och flöjt tillsammans med den vackra klaviaturen i bakgrunden. Och Juan Carlos Perez röst är också värd att nämna. Ävan om man inte kan spanska så är sången fängslande. En skiva som aldrig är för svår att ta till sig men som aldrig kommer bli tråkig.

Nu mina damer och herrar, är det dags för dagens skiva som dessutom är listans första svenska skiva! Och det är en riktigt höjdarskiva, speciellt så här efter att man kommit hem från en tuff dag på jobbet.

Pugh Rogefeldt är ett namn jag alltid förknippat med vanliga svenska och tråkiga vissångare. Min mamma har många gånger försökt övertala mig, men jag har väl lite fördommar om musik ibland, antar jag. Det var inte förrens min mycket sympatiska skivhandlare reagerade på att jag aldrig hört Pugh, som jag vaknade till. Han spelade en låt (Här kommer natten), och jag var väl mer eller mina såld. Någon månad senare fick jag tag på Pugh´s debutalbum och den är bara så helt rätt. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

På skivan spelar inte bara Pugh utan han är kompad av två andra otroliga musiker: Jojje Wadenius på bas och
Janne (Loffe) Karlsson på trummor. Tillsammans har de skapat en av de absolut bästa svenska skivor jag hört!

Öppningsspåret "Love, love, love" börjar med en typisk trummgång alá Karlsson. Han har ett rätt bullrigt med jazzigt spelsätt. Sen kommer... ja, jag tror att det är gitarren. Det låter i alla fall väldigt speciellt. Och sen kommer Pugh´s väldigt speciella röst. Riktigt bra låt och introduktion till resten av skivan!

Andra spåret "Här kommer natten" är min favvorit även om jag inte är säker på att det är den bästa låten. Knepigt va? Börjar med skumt gitarrspel/oljud som lägger en spännande stämning. Sen kommer basen och trummorna och lägger den gungande rytmen. Det är en mörk och stämningfull låt. Det är tur att den handlar om natten, för det hade inte passat musiken alls om det hade handlat om när dagen kommer. Hur som helst så är det jag gillar mest sångmellodin
(dape-dape-dape-da-da-da) och den helt otroligt väl sjugna refrängen. Jag tror att jag hade kunnat lyssna på den här låten i timmavis bara för att komma fram till hur man skriver ett så här bra stycke musik. Wow!

Efter tredje spåret "Surabaya Johnny" som är en rätt ösig men rolig låt kommer den lugna och lite gulliga låten
 "Små lätta moln" och bryter av den hittils väldigt mörka stämning på skivan. Låten i säg tolkar jag som en hyllning till sommaren. Fint sjungen med fin text. En sång man behöver så här års i övergången mellan höst till vinter.

Femte spåret "Dä ä bra, dä ä fint" är en go å gla låt, för att uttrycka mig exakt. Enkel med rolig text. Däremot nästa låt
 "Jag sitter och gungar" är uppbyggd på ett helt annat sätt. Den börjar spännande med en tyst och mörk basgång
(som för övrigt påminner om Batman) och Pugh´s röst nästan smyger sig in: "jag gungar, gångar, gungeli gungar, livet är långt..." Sen blit det tyst en kort sekund. Då pang sätter låten igång igen fast med en helt ny och inte fullt lika mörk ton. Den blir glad och svängig.

Sjunde och åttonde spåret "Signe" och "Colinda" är lite mer akustiska spår med fyndiga texter och och sköna mellodier. Spåret efter är dock mer intressant. Det heter "Haru sett mej va...". En snabb och kvick mellodi med väldigt rolig text om nån tjej han vill ha i säng (tjejen e tjusi, grejen e busi), men upptäcker att det är en snobbig överklass dam och dumpar henne (nej, nej, nej, då fåru ingen grej) Återigen är det mellodin på sången som är imponerande.

Sista spåret heter "Du tände lyset Andresson" och är en dämpad och småjazzig låt. Väldigt lugn och en bra avslutning.

(Ja, dä ä dä!) är en helskön skiva med tunga rytmer (Jojje och Janne är fantastiska tillsammans) och härliga och spännande mellodier. Pugh´s speciella röst och sättet han sjunger bidrar med en betydande del till skivan. Och läser man texthäftet så är det oftast väldigt roliga och finurliga texter. Som helhet blir det en skiva man blir väldigt glad av. Helt klart en skiva du borde höra. Kanske till och med ett måste? Ja, dä ä dä!

I dagens sista recention ska vi tala om en riktigt gamal räv som är väl värd att tala om.

Miles Davis är ett namn alla hört (hoppas jag) och namnet bors av den legendariske jazzmusikanten och trumpetaren som spelat in otaliga mängder av skivor och spelat med de flesta kända musikerna. Själv är jag relativt ny med Mr. Davis, men ändå har hans skiva från 1959 gjort ett så stort intryck på mig att jag med enkelhet kan sätta den bland mina topp 100 skivor. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Kind of blue är en skiva som är ganska svår att skriva om, då det egentligen inte händer så mycket under låtarna. Men det är kanske just det som gör skivan så otroligt skön. Den håller en väldigt tyst och tillbakalutad karaktär som inte är annat än mysig.

Miles Davis har ett väldigt speciellt och kännslosamt spelsätt där han antingen smeker ut tonerna ut trumpeten eller så krystar han ut dem lite mer våldsamt. Men det blir alltid lika bra. Tillsammans med sitt kompband med bland andra John Coltrane på tenor saxofon, Paul Chambers på bas och Jimmy Cobb på trummor skapar de en höstig och behaglig kännsla. Man kan tänka sig att det regnade lite bitterljuvt utanför fönstret när de spelade in skivan. Och man kan nästan andas in den kyliga men friska höstluften, för det är nästan så Kind of Blue låter på nått vis.

En av de viktigaste parterna i bandet enligt mig är Bill Evans som spelar pianot. Han gör det som ingen annan. Väldigt lungt, lägger omtanke till varje ton som spelas. Och när han har ett litet solo kommer hans speciella spelsätt fram ännu bättre. Man har beskrivit det som att hans piano sjunger. Mellodierna han spelar låter som att de vanligt vis hade blivigt sjungna. Svårt att förklara, men om man nån gång hört Bill Evans spela piano, så tror jag att man förstår vad jag menar.

Kind of Blue är en väldigt lugn skiva, utan att den blir sömnig eller tråkig. Den är bara harmonisk. Har jag haft en tuff dag på jobbet och behöver nått lite avslappnande till mina öron så är den här skivan absolut ett alternativ. Gillar man jazz så är Kind of Blue helt klart ett måste och det finns inte en chans på jorden att man skulle bli besviken.

Huff! En skiva avklarad! Nu vidare till nästa! Huff, huff, huff!

I Khan´s fall har vi Steve Hillage, gitarrist i Gong men framförallt Dave Stewart. Han spelare keyboards i så många grupper att det nästan är lättare att räkna upp de han inte varit med i. Han medverkade i Hatfield and the norht, National Health, Egg mm.

Khan gjorde bara en skiva, men den blev otroligt populär och är en av de klassiska skivorna inom Canterbury Scen. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Space Shanty reprecenterar den lite rockigare och mer psykadeliska delen av genren. Och det är nog främst Hillage´s förtjänst, då han har en väldigt psykadelisk spelstil. Han bidrar till ett mer gitarrorienterat sound, vilket är annorlunda för genren. De flesta grupperna baserar sin musik på keyboards. Redan i första spåret "Space Shanty" får vi ett rätt enkelt rockriff. Ett bra och igångkickande spår.

Andra spåret "Stranded" har en lite mjukare touch med akustisk gitarr och harmoniska keyboards medans tredje spåret "Mixed up man of the mountains" är lite jazzigare med med en skön basgång från Nick Greenwood kompad av trummisen Eric Peachey.

Men det är de tre sista spåren som jag själv tycker är bäst. "Driving to Amsterdam" och "Stargazers" inleds båda med snabba, jazziga rytmer för att sedan gå över i mer psykadeliska jam, med Hillage och Stewart i täten. Det är nu man börjar se syner om klockan är mer än 12 på natten. Det är väldigt rymdig musik och bidrar till att rummet får en speciell atmosfär. Sån musik tycker jag om :)

"Hollow Stone" heter sista spåret och är även det ett psykadeliskt och flummigt spår, men som slutar med lite tuffare gitarriff och ett kaotiskt trumslageri. Efter en stunds psykadeliskt kaos, som bara växer och blir större, tonas låten bort och det blir tyst. Då är skivan slut.

Space Shanty måste upplevas, då den är en fantastiskt balndning av jazz, rock och psykadelika. Fräcka riff och gitarrsolon varvas med atmosfäriska keyboards och gungande basgångar. Dessutom har de en rätt schysst sångare. Det hela blir en atmosfärisk rockskiva som tar ens medvetna ut på en ordentlig svängom!

Oj, oj, oj! Nu ligger jag back i tidsschemat! Inte för att jag tror att någon har märkt nått, men jag har inte skrivit nån recention på två dar! TVÅ DAR! Då har jag alltså två recensioner att skriva PLUS dagens recension!

Huff, det blir en tuff dag. Lika bra att sätta igång med en gång!

System of a down är ett av väldigt få hårdrocksband jag verkligen uppskattar. Jag är inte särskillt glad i hårdrockens riffbaserade musik. Den är så förutsägbar. Och det är väl det jag gillar med just System of a down. De är inte förutsägbara nån stans! Det är tvåra kast mellan röster, kännslor, takter, allt. Som en berg och dalbana.

Ena stunden är de förbannade, andra stunden är de jättesorgsna. Det återkommande temat på deras skivor är krig och
att det inte är acceptabelt!

Deras andra skiva kom ut kom ut bara åtta dagar innan terrordådet mot worldtrade center. Därför ansågs skivan väldigt aktuell och viktig. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan inleds med "Prison Song" som låter oss veta vad det handlar om. Det handlar om arg hårdrock! Det är tunga riff och en arg röst. Lite snabba kast mellan röster och takt gör oss genast intresserade. Man hör att det inte är vilken grupp som helst. Bra inledningslåt!

De många bra låtarna skulle ta lång tid att räkna upp (det är faktiskt riktigt bra helt vägen igenom) så vi hoppar raskt över till spår 6: "Chop Suey!" som var deras stora genombrott och gav dem ett namn. Här får man höra gruppen på topp. De är tajta och klarar av många märkliga kast mellan takter och kännslor. Deras sångare, Serj Tankian, är snabb och arg i verserna. Men det bästa är refrängen där den sannslöst vackra sången från deras gitarrist Daron Malakian ljuder genom högtalarna. Och när man blandar den arga och lite oslipade rösten från Serj och den förtvivlade men vackra rösten från Daron uppstår nått man aldrig hör i nån annan hårdrocksgrupp. Det blir så kännsligt, så vemodigt men så otroligt fängslande vackert. Ett bra exempel på vad System of a down är för mig.

Andra bra låtar som passerar är arga "ATWA", "Toxicity" och "Psycho" där vi får höra av influenser från deras libanesiska och armeniska bakgrund.

Sista spåret heter "Aerials" och är en kännsloladdad och gråtmild final på skivan, som lämnar oss i stilla tankar och vemod. Men väntar man några sekunder efter att skivan slutat så kommer ett hemligt instrumentellt spår, med lite mer folkig touch.

Toxicity är en kännsloladdad skiva men högt tryck. Den håller dig i ett hårt grepp och släpper inte förens skivan är slut. Med sina tvära och ofta oväntade vändningar och taktbyten håller de intresset uppe. I musiken hörs tydliga influenser från bandmedlemmarnas libanesiska och armeniska ursprung, vilket allra bäst hörs på Serj´s sång och sättet de spelar gitarr. Det är den blandningen mellan libanesisk folkmusik och hårdrock som gör System of a down speciella för mig och Toxicity så otroligt bra.

Så, nu har ni väl längtat nått så kopiöst efter nästa skiva. Det har i alla fall jag.
Och jag vet precis vilken skiva det ska handla om idag! Det är bergis ingen ni hört talas om förut!

Skiva 97!



Osibisa (1971)

Det här är inga mindra än mina första idoler och kommer från Ghana. Osibisa spelades flitigt hos mig under min
barndom. Men när man började i skolan så gick det ju inte för sig att lyssna på sån här "neger-rock" (Ja, min korkade granne kallade musiken för neger-rock. Gör han om det så får han på flabben!). Då skulle man lyssna på Aqua,
Dr. Bombay och dylikt. Jag trivdes inte alls med det, men jag skaffade skivorna man skulle ha och försökte att vara lika "inne" som mina klasskompisar. Annars hade man väl blivigt mobbad.

Skivan börjar med "The Dawn". Väldigt stilla tonar de tysta ljuden av den afrikanska gryningen fram. Orden som Teddy Osei säger nu sammanfattar hela ideén med Osibisa väldigt bra.

Han säger: "Osibisa - Criss-Cross rhythms that explode with happiness" och det är precis vad som händer när Teddy talat färdigt. Då växer låten fram och den Afrikanska gryningen målas upp som en vacker och färgstark målning för en. Trummorna stampar igång och blir stora och maffiga. Då kommer blåsinstrumenten in. Och seriöst, få gånger har man hört saxofoner och trumpeter på det här viset. Man blir så otroligt glad och att sitta still är verkligen inget alternativ.
Det går fan inte. Tro mig, jag har försökt.

Andra låten "Music for gong gong" är ännu gladare och kickas igång av de fantastiska blåsinstrumenten. Makalöst gung! Känns ofta som det bästa spåret, men helt säker blir man aldrig.

Tredje spåret "Ayiko Bia" är riktigt cool. Det är första tillfället de sjunger på skivan. Och då är det på ett språk man inte förstår. Det lustiga är att man ändå, redan från första stund, kan sjunga med. "Ayiko Bia bia!" sjunger Teddy och så upprepar resten av gruppen "Ayiko Bia!" Kan det bli enklare? Och med den häftiga musiken till blir det riktigt bra också.

"Akwaaba" och "Oranges" har lite mer popig touch, men väldigt bra åndå.

6:e spåret "Phallus C" handlar om att den vite mannen tror att han är bättre än den färgade. Men den färgade mannen bara skrattar för det är ju inte annat än löjligt att tro nått sånt. Bra och finurlig text. Framför allt så är basgången en av de coolaste jag hört. Hade jag lärt mig att dra av en sån basgång hade mina kompisar tappat hakan
(det är väl bara att börja öva)

Sista spåret "Think about the people" är det enda spåret på skivan som är riktigt allvarsam. Den hadlar om hur lite vi tänker på varandra och att vi måste lära oss att förstå för att kunna leva med varandra. Man har väl hört det förut, men det skadar aldrig att skriva en sån här text. Det finns ju fortfarande människor som inte fattat grejjen.

Övrigt som bör noteras (Oj, så formell jag lät där) är det fantastiska omslaget av Roger Dean, som efter denna skivan gjort omslag till andra storheter som t.ex. Yes

Osibisa är ett album full av häftiga blåsinstrumen (det var via dem jag lärde mig älska saxofonen) och häftiga afrikanska rytmer. Den utstrålar glädje och skoj, men ändå med en unns moral i undertonen.
 Vad mer än fantastisk kan en skiva va, om den handlar om att vara glad?

Än så länge har allt gått väl med min blogg. Jag har skrivit i den en gång om dagen, precis som planerat. Ingen har läst den, som förväntat. Jag kanske borde skriva en blogg-logg där jag kan skriva "Allting går som planerat" eller nått sånt.

Nu kanske jag låter bitter, men det är jag inte. Jag ser bara det ironiska i att skriva en modern och tidsenlig blogg om musik som inte alls är modern.

Förvisso var förra skivan från 1991. Det är ju inte så länge sen... eller? Va fan?! Det är ju 17 år sen!!! Ne, nu får det bli något nyare!

Coldplays tidigare album har haft många bra låtar men varit sorgligt drabbade av de så kallade utfyllnadslåtarna (som vi pratade om i förra recensionen) Det har bidragit till att albumens helhet inte varit alltför lyckade. Det är först på deras tredje skiva som man kan börja känna av helhetskännslan. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

X&Y är en väldigt atmosfärisk skiva. Det märker man av så fort man startat skivan och första spåret "Square one" drar igång lite stillsamt med de rymdiga sounden och Chris Martins röst : "You´r in control. Is there anywhere you want to go?" som ekar stillsamt. Mycket fängslande, I tell you!

"What if" heter andra spåret som för mig ibland framstår som det starkaste spåret. Det börjar väldigt långsamt med piano och Martin´s vackra röst. Och en otroligt träffande text. Det är inte alltid att jag tar åt mig texter, men i Coldplay´s fall händer det ganska ofta. Hur som helst, så växer musiken till sig och blir framåt slutet ganska dramatisk.

Nästa låt heter "White shadows" och var ett tag min favoritlåt för att den håller ett riktigt bra tempo. Och det är väl just därför övergången mellan denna och nästa låt blir så effektfull.

Från "White shadows" tempoladdade dramatik till den väldigt stillsamma inledningen på "Fix you" som inleds med en enkel elorgel till Martin´s röst. Åter igen en riktigt bra text. Det häftiga med den här låten är att den är väldigt lugn och ganska sorgsen tills precis på slutet. Då kommer Jon Bucklands ekande gitarr

och bryter den tysta elorgeln och vips så har balladen blivigt en powerballad av hög klass! Jag är väldigt glad i den här låten.

Andra bra låtar som passerar är "Talk", "Speed of sound" och "X&Y". Allt annat är också väldigt bra (Med undantag för tråkiga "The hardest part") Allt följer den härliga och rymdiga atmosfären.

Sista låten "Twisted logic" avslutar på ett bra och lite småpampigt sätt. Det roliga är att detta egentligen inte är den sista låten. Om du väntar några sekunder efter det att skivan borde ha slutat, så kommer snart "Til Kingdom come" som bryter loss lite grann från resten av skivan. Mycket pga. den akustiska gitarren, som stått väl undangömmd under resten av skivan. Men det är en väldigt hoppfull mellodi och när låten är slut är det inte utan att man känner sig lite uppfylld av nån sorts harmoni.

X&Y är en atmosfärisk och väldigt mysig skiva. Det är låtar som är enkla att ta till sig men för den sakens skull inte alls tråkiga. Jättebra texter och framför allt så är Chris Martin jättebra på att sjunga dem. X&Y är en  väldigt kännsloladdad och ofta träffande skiva.

Wow tänkte jag när jag hörde "Californication". Ett sånt ös hade jag aldrig upplevt. Efter det köpte jag resten av deras skivor.

Nu, flera år senare, är jag inte alls lika imponerad. Jag asdiggar deras hits. Det är ös i dem, det går inte att förneka. Men deras album är ofta rena mardrömmar att genomlida då de är helt proppfyllda med så kallade "utfyllnadslåtar". Låtar som inte alls är genomtänkta och bara är med för att skivan ska bli några minuter längre. Riktigt trist att man väljer att göra skivor på det sättet.

Men två skivor har de i alla fall gjort som är ösiga och spännande rakt igenom. Den ena heter "One hot minute" och den andra heter Blood Sugar Sex Magic och är några snäpp bättre. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Hela skivan färgas av Flea´s basgångar till Chad Smiths laddade trummtakter, Anthony Kiedis fräcka och ibland lite argressiva sjung-rappande och John Frusciantes

funkiga gitarrspel. Det är en tajt grupp och att de har roligt när de spelar hör man lång väg på denna fantastiska skiva!

Till att börja med har vi hitsen: "Under the Bridge", "Give it away" och "Suck my kiss". Galet bra låtar! Det roliga är att allt det andra är minst lika bra!

Hela skivan inleds med den arga "Power of equality" som är ett slag mot rasfientligheten! Såna låtar kommer alltid behövas, men framför allt är det en riktigt bra inledningslåt.

Skivans andra utstickare är "Breaking the girl" som får en lite mer folkig touch. Och så har vi det lite erotiska (tycker jag, min flickvän håller inte med) titelspåret som även det, med sin långsamma rytm och Kiedis utmanande röst, blir en låt man minns.

Skivans näst sista spår "Sir Psycho Sexy" är 8:24 minuter lång och blir framåt slutet ett rätt dramatiskt stycke musik. Den som lyssnar riktigt noga kan t.om. höra en mellotron i bakgrunden. Låten tonar ut väldigt långsamt och hade blivit ett perfekt slut på skivan. Men klyschiga slut på sina skivor var inget Red hot chili peppers sysslade med förrens senare i sin karriär. Så innan man vet ordet av kommer den helt galet oväntade (och helt galna annars också) "They´re Red Hot". Låt oss säga att de gör ett kvickt byta i tempo. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars, det måste höras. Man får ett gott skratt i alla fall. Innan man vet ordet av är låten slut och därmed även skivan.

Blood Sugar Sex Magic är ett imponerande album, spännande och funkiga rytmer, fräsha melodier och framför allt håller skivan samma klass hela vägen igenom. Inga utfyllnadslåtar! Helt klart det bästa gruppen producerat och ett helt klart måste!

Så mina damer och herrar! Nu har ni väntat länge nog på min första recension (En hel dag för att vara exakt, vilket ju inte är allt för mycket)

Jag tror att många som känner min musiksmak kommer bli lite överraskade över de första recensionerna som inte riktigt följer min stil i övrigt.

Jag lyssnar på så kallad "progressive rock". Vad det är går vi in på när tiden är kommen.
Men nu:

Skiva 100!

Jepp! Bröderna Blues måste helt klart vara med på min lista. Filmen "The Blues Brothers" har spelat en stor roll i mitt liv och jag är säker på att den har färgat av sig på andras liv också. Så när jag fick tag på en skiva med hela soundtracket till filmen blev jag alldeles till mig av glädje!

Det hela startade i ett avsnitt av Saturday Night Live då två kända komiker (Dan Aykroyd och John Belushi) uppträdde i svarta kostymer under namnet "The Blues Brothers".

Det blev en succe och de två komikerna och deras band, bestående av redan kända musiker, släppte sin första skiva "Briefcase full of blues" 1978.

1980 kom filmen om Blues Brothers, där vi förutom bröderna och deras band fick se bla. James Brown, Ray Charles och Aretha Franklin.

Och med ett så storslaget gäng kändisar i filmen var soundtrackskivan en ren självklarhet. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan börjar med den toksköna "She Caught the Katy". Det som gör mig mest galen med den här låten är Donald "Duck" Dunn´s helt fantastiska basgång och det sköna svänget på Dan Aykroyd´s munspel. Jag tycker nog att detta är ett av de bästa spåren på skivan.

Och det är precis den här känslan av cool glädje som skivan håller hela vägen. Häftiga rytmer, grymma blåsinstrument och fantastisk sång av John Belushi.

Det är väl egentligen bara ett spår som jag inte är helt hundra på. Det skulle vara "Rawhide" just av den anledningen att den lämnar blues-gunget för mycket. Det är närmare bestämmt en countrylåt. Jag HATAR country. Men om man nu sett filmen så vet man att Rawhide bara är en av de två countrylåtarna som Blues Brothers tvingas spela på Bob's Country Bunker, då countrybögarna är för dumma för deras Chicago-blues och inte blir glada förrens de fått höra riktig country.

Så med andra ord är Rawhide bara en ren parodi på den helt vansinnigt hemska genren. Så då är det väl ok.

Skivan slutar, precis som filmen, med Jailhouse Rock. Tungt ös och en riktig final på skivan.

The Blues Brothers är en fantastisk skiva som aldrig lämnar en utan den varma känslan av glädje i magen. Men det verkliga måstet är helt klart själva filmen. Den som inte sett filmen borde inte bara skämmas, utan även vara mycket ledsen. För Blues Brothers är en av tidernas helt klart bästa filmer. Full av biljakter, olycklig kärlek, explosioner och framförallt en jävla massa musik! Ett riktigt måste.