tophundredrecords

Jaha, nu är vi efter igen... det är nog all julmaten... man blir slö av den. Hur som helst, här kommer en ny skivrecension!

Moody Blues får det tufft att följa upp 67´s kanonskiva "Days of future passed" och jag tror att många tvivlade på om det överhuvudtaget var möjligt. Men det var det! Deras skiva från 1968 VAR ännu bättre! Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Precis som de flesta Moody Blues album börjar denna med en uppläst text. "Departure" är ett häftigt sätt att starta skivan och lägger redan här en atmosfär till skivan. Mystik!

Sen kommer lite märkliga ljudeffekter vartefter skivans riktiga igångkickare kommer in. "Ride My See Saw" är popig och ösig med allt det där en Moody-poplåt innehåller: Fantastisk sång, ösig rytm och framför allt en massa MELLOTRON!

"House of four doors" heter fjärde låten och står som skivans mest experimentella spår. De sjunger om ett märkligt hus med fyra dörrar, som de i tur och ordning öppnar en efter en. Bakom varje dörr väntar en liten kort mellodi. Fräck idée, kunde dock vidareutväcklas lite. När fjärde dörren öppnas börjar femte låten "Legend of a mind" som är en av de starkaste spåren. Tätt följt av det kommer "House of four doors (part 2)" som avslutar historien på ett fint sätt.

Nionde spåret "Visions of paradise" är en lite mer orientaliskt touch med spännande flöjtmusik och sitarspel. Detta är skivans mest psykadeliska spår, långsam och mystisk med vacker sång och märkliga utsvävningar.

Tionde spåret "The Actor" är helt klart skivans bästa spår, om man frågar mig. I verserna är det en mysig höst ballad med gitarr och vacker flöjt. Trallvänlig. Men i refrängen exploderar det. Inte för att musiken blir vild, nej, inte alls! En mellotron och så Justin Hayward´s fantastiska röst som smeker som en vindpust över en. Refrängen är så vacker att man blir alldeles tagen när man hör den! "Wow" ligger mig helt rätt i munnen!

Efter det kommer ett kort spoken word. "The word" är en liten mysig dikt (fan va de är bra på att läsa dikter) som introducerar till nästa låt.

"Om" är sista spåret och har ett sakta tempo med många orientaliska instrument. Trummor, sitarer, konstiga flöjtar. Och refrängen går "Aoom, Aoom" precis som när man mediterar. Otroligt bra avslutningslåt att landa skivan med!

Jag gillar den här skivan för att den har alla element som de andra Moody-albumen har PLUSS att den har en betydligt mer psykadelisk touch och de experimenterar mer än de gör annars. Den har spännande texter och musiken är lika smäktande som alltid - Michael Pinder´s mellotron är som vanligt en av de saker som sätter atmosfären. Spänningen, dramatiken, allt. Hayward´s fantastiska röst sjunger fantastiskt genom hela skivan och är mysig att vila öronen till. En annan man som fått mer plats på den här skivan än han brukar få är Roy Thomas. Han spelar många märkliga flöjtar och de förgyller skivan med både atmosfär och mellodier!