tophundredrecords

Godmorgon! Nu har Axel vaknat efter en lång natt av musiklyssnande. Och vad är det första Axel gör när han stiger upp då? Jo, sätter igång en till skiva! Men nu kom han på att han skulle kunna skriva en recension också! Så här kommer en recension!

Det är om skivan på bilden tecensionen handlar om! (krystat, jag vet... men jag hade inte kunnat sova om jag missat den raden i nån recension...)

Ja, nu kommer den efterlängtade fortsättningen! Angels Egg är andra skivan i triologin och faktiskt snäppet bättre än föregångaren. En perfekt uppföljare med andra ord :)

Den är mer psykadelisk och lite mer jazzig. FLummiga texter har de fortfarande, men det är inte riktigt lika popigt.

Första låten "Other side of the sky" visar väldigt bra vad vi har att vänta av skivan - nått i stil med "Flying teapot" fast ett steg längre. Det är mycket synthspel från Tim Blake och även Didier Malherbe får mycket utrymme för sin välsignade saxofon på första låten. Faktum är att Malherbe hörs väldigt mycket på hela skivan, vilket bara kan vara en fördel. Daevid Allen, sångaren, är inte mindre flummig nu heller. Han låter alltid som att han är skyhög. Och det är han väl förmodligen också.

"Castle in the clouds" är tredje låten och visar Steve Hillage från sin bästa sida. Det är en skum låt med endast hans gitarr som spelar nått väldigt, väldigt psykadeliskt. Det låter som en, en... tja, en orm av elgitarrljud. Skumt, men så är det. På sin soloskiva "Fish Rising" (högst rekomenderad) spelar han en längre variant av låten och kallar den för "Meditation of the Snake". Så att låten låter som en orm är nog inte helt fel.

Låten efter det "Prostitute poem" är grymt läskig. Pierre Moerlen spelar en cirkusaktig trumtakt. Så även Malherbe på sin saxofon. Inget skumt än. Men sen kommer Gilli Smyth´s vansinnigt femenina och skrämmande röst inte (hon är en kvinna, så det läskiga är inte att hon har femenin röst) Hon sjunger förmodligen om livet som prostituerad. Jag är inget bra på att uppfatta texter, så ni får leta sanningen själva. HA! Men hennes sång är svävande på ett helt annat sätt än nån annan kan sjunga på. Och hennes viskningar blir rätt läskiga på nått vis. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara det hela. Sexigt på ett obehagligt plan. Love it!

Sjunde låten "Flute Salad" är precis vad det låter som. Malherbe spelar flöjt och mycket annat hörs inte förrens i slutet när Blake "synthar till" flöjten lite och ger den lite häftiga atmosfäriska effekter. En mysig låt som på nått vis delar av mellan den flummiga första halvan och den vansinnes-flummiga andra halvan av skivan.

"Oily Way" är skivans popigaste låt då den har både vers och refräng. Det är dock många psykadeliska effekter och Allen låter rent av galen när han sjunger. Det blir en ösig poplåt är Moerlen får väldigt mycket utrymme för utsvävningar på trummorna.

Låtarna efter det heter "Outer Temple" och "Inner Temple". Outer temple inleds med en tillmötesgående röst: "God evening. We are representation the Humbel-Gumbel-te-company. Would you like som tea?" Det är här den flummigaste biten av skivan börjar. Blake och Hillage skapar en vansinnigt djup atmosfär där Malherbe och hans saxofon får fritt fram att jama loss. Det är jazzigt och psykadeliskt på samma gång och framför allt ett väldigt mysigt gung. Skivans bästa låtar, tror jag.

"Love is how you make it" är en slags presentation för vad Gong står för. Kärlek. Ja, ni gissade rätt, det är en hippielåt. Men den är skön. Under låten får vi höra ett spännande instrument som jag misstänker är en marimba. Det hela bildar en spännande och färgrik rytm. Första gången man hör skivan brukar den här låten vara det första på skivan man får nått grepp om, då allt annat är så flummigt.

"I never glid before" Har en skithäftig basgång av Mike Howlett som annars inte märks så mycket på skivan (synd, det är en fantastisk basist!) En riktigt cool låt med mycket bra saxofonspel, cool rytm och bra sång från Allen. Mitt i det häftiga gunget bryter Hillade loss och får till ett klockrent gitarrsolo. En topplåt, helt klart.

"Eat that phonebook coda" är sista låten och inleds med två röster: "What we gonna do, Mike?" och andra rösten svarar "Eat the phonebook". Brittisk humor som bäst :P

Låten i sig självt är minst sagt flummig med många skumma röster. Cool basgång från Howett och Moerlin bankar loss som galen på trummorna. Det är en rätt rolig finallåt.

Skivan är slut, men inte triologin, så nån sammanfattning får ni inte ändå! Ha!