tophundredrecords

Sopp! Mina damer och herrar. Nu var det ett tag sen jag skrev, men det är det väl ingen som märkt. Så det spelar ju ingen roll. I vart fall så sitter jag nu framför datorn och redo att recensera igen. Den här gången gör jag det i sällskap av Erik (Han som skrivit de enda komentarerna jag fått) Så vi får väl se hur det går!

Änglagård är ett svenskt band (va, nää?) som till stor del var med och startade den nya vågen av progressive rock som rådde i Sverige i början av 90-talet. Deras första skiva blev en svensk klassiker med all rätta. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Bandet ville med Hybris väcka nytt liv i progressive rock och samtidigt sparka populärmusiken i röven. Haha! Erik tyckte att det hade varit kul om man hade sparkat i knävecket istället för röven. Never mind. Här kommer första låten!

"Jordrök" börjar med mellankoliskt pianospel och ger det hela en väldigt dramatisk stämning. Sen glider mellotronen in kort innan låten drar igång. En märklig rytm som på många sätt visar hur vassa musikerna är tillsammans.

Axel: Jag älskar den här biten, den är så oväntad på nått vis.

Erik: Javisst, jag skriver gärna något jag med. Det här är vad jag skriver:

Oj! Vilken öppning, stämmningen är påtaglig på en gång och musikernas tajta spel är grymt imponerande. Som trummis blir jag nästan mörkrädd av Herr Mattias Olsson vid slagverken, han är helt fanatiskt bra. Dessutom gör låten titeln rättvisa. Det känns verkligen som man sitter vid en trädrot och fryser mitt inne i småländska skogarna.

Låten går sedan in i en mycket lugn passage främst fylld av enkelt och vackert flöjtspel. Härligt!

Efter en kyrkoaktig orgel och lite tyst klinkande på klaveret så slås man direkt in i högt tempo igen och de skumma rytmerna och ett helt makalös solospelande från gittaristen.

Axel: Basisten är helt makalös och jag älskar orgelspelandet tillsammans med den ylande gittaren. Gåshud! Tempo med ett klockrent flyt.

Erik: Word! Du använder väldigt mycket ylande gittarer när du skriver du.

Axel: Ja, men jag älskar ylande gittarer.

Erik: Va? Nää?

Erik: Gitarren här i slutet är helt otrolig, fan ta mig omänskligt, "Ylande" i fjärran! (Nu diskar Axel för övrigt en kniv i takt med musiken, vilken entusiast!)

Axel: Som en bergochdalbana, upp och ner, händer så mycket hela tiden och man har ständigt spänningen på topp, man vet aldrig vad som kommer hända härnäst.

Erik: Säger du och diskar samtidigt! Det är ändå jag som skriver. Låt nummer två!

"Vandringar i vilsenhet" börjar med otroligt vackert flöjtspelande som håller igång i över två minuter, utan att någonsin bli tråkigt.

Axel: Fantastisk flöjtist, otroligt vackert.

Erik: Ja då!

Flöjten bryts av med en betydligt varmare känsla och konstiga rytmer som bandet till hundra procent behärskar.

Axel: Smärtfria tempobyten, de verkligen lyckas.

Sedan kommer för första gången sång in.

Erik: Jag tycker inte om det här. Alls. Tråkig sång och texten är som tagen från en Tolkienfanatisk 16-åring med just Hybris. Varför har de sång med? Den bara förstör tycker jag.

Axel: Texten kan jag inte anmärka så mycket på, härligt pretentiöst. Men sångaren hade de gärna fått byta ut. Det känns som om han artikulerar fram texten för mycket, och visst, texten framkommer klart och tydligt, men det framkommer inte bra.

Erik: Musikaliskt kommer känslan fram så klockrent så texten gör det bara för mycket. Det blir lite kaka på kaka. Bra känsla upphöjt till två, det tar ut varandra lite väl mycket.

Axel: Men musikaliskt, YES! Basisten är så enormt bra. Det är det som gör Änglagård så bra. De tvära kasten mellan olika rytmer, så enormt oväntade. Det kontra den stora, gigantsika ljudbilden, med orgel, mellotron och allt vad de nu spelar på.

Erik: Verkligen, produktionen är magnifik, stor som en katedral. Man sugs verkligen in. Mellotronen gör verkligen sitt att trycka fram det symfoniska och bombastiska, vilket de lyckas med så in i sjuhelvete.

"Ifrån klarhet till klarhet" Låten börjar med en underlig nöjefältsaktig bit, låter lite som en sampling. Men bara kortvarigt, sedan slängs man åter in i Änglagårds vilda dans på de djupaste skogarnas logdans.

Erik: SÅNG IGEN! Fy fan i satan vad värdelöst det här är! Musikaliskt är det gåshud, verkligen. Men med textfanskapet spyr jag nästan på det. Usch!

Axel: Jag tycker inte om hur det sjungs, melodi bra, text ok. Men han kan inte sjunga. Hellre en melodisk gittar.

Erik: Ja, håll det instrumentalt.

Tempot är nedtonat med gittarspel och flöjt. Känslan är hundraprocentig.

Så även när tempot slår om fullständigt och vi bjuds på orgellek av högsta klass.

Axel: Undrar hur de var live?

Erik: Eller hur, det är väl produktionen som gör et mesta.

Axel: Ja, det känns som om de verkligen slitit med det här. De är så otroligt tajta. Det går väl inte att sätta det såhär varje kväll.

Erik: Det tror jag absolut inte. Men på rätt scen hade de kunnat vara as-grymma.

"Kung Bore"

Axel: Deras bästa låt, helt klart. Av det jag hört.

Erik: Något mer?

Axel: Plommon.

Erik: Ah.

Med plommen avklarade slänger vi oss in i låten igen.

Som vanligt...

Axel:...Händer det alldeles för mycket för att man ska orka skriva ner det.

Erik: JA! Tack!

Axel: Men bra är det, riktigt bra. Flöjten är helt... GUDOMLIG!

Erik: Absolut, ja! Faaan!. Jag har ett sådant klockrent minne till den här låten. Ute på en åker utanför Svalöv i ett regnigt oktober. Nästan så att sången fungerade då.

Axel: Jag tycker faktiskt att sången funkar här, med tanke på hur dåligt det är annars är på skivan och texten är riktigt bra.

Erik: bla, bla, bla, bla... Han är dålig textförfattare, punkt slut. Sången är ok här, men nej.

Axel: Men ååååh! Vilket tryck det i den här biten. Skulle jag lära mig spela flöjt skulle jag sitta och toklära mig Änglagårds låtar.

Erik:  Jag får medeltidsvibbar.

Axel: Helt klart. Med rock, rockversion. Instrumenten i bakgrunden, man bara väntar på vad det är som kommer, stämmningsfyllt.

Erik: Otroligt bra, mer slipade musiker med känsla för stämmningar får man leta efter.

Axel: Älskar mellotronen, favoritinstrument!

Erik: Jo tack, jag vet!

Axel: Militäriska trummandet och den förvrängda rösten, grymt bra.

Erik: Lite mer pratad text, det är faktiskt ganska, tja, dåligt faktiskt. Gud vad jag tjatar!

(Axel utbrister ett ÅÅÅHH! och vrider sig i njutning när sången slutar och Mellotronen kommer in och låten exploderar ut i ett klimax)

Erik: Njuter du?

Axel: (Ler lite groggy)

Erik: På så vis. Jag håller helt med, helt woooooooow!

Axel: Det finns tre låtar som exploderar på det här viset. Dels är det den här. Men även "Starless" av King Crimson och "Croma" av Alphataurus. Gåshuden verkligen klättrar upp på en, ohejdat.

Erik: Jag älskar hur trummisen verkligen går lös på allt han har.

Det sista som händer är att alla instrument fullkomligt misshandlas fram i ett otroligt klimax i klimaxet. Och somnar sedan in med en mjukt ihållande ton från flöjten, sedan är man, helt slut i både huvud och fingrar.

Sammanfattning!

Axel: Jag avgudar den här skivan. Det enda jag finner negativt är sångaren som inte kan sjunga ordentligt. Men jag kan gott förlåta honom då han är en helt fantastisk gitarrist. Jag älskar att man aldrig kan förutspå vad som kommer hända under musikens gång. Och att man alltid blir positivt överraskad. Inte konstigt att skivan heter "Hybris". Jag hade också haft hybris om jag kunnat spela så här bra.

Erik: En fantastisk skapelse, tveklöst. Som jag påpekat ett par hundra gånger så avskyr jag dock sångaren och texterna, faktiskt riktigt mycket. Musikaliskt är det här närmast perfektion i den bemärkelsen att det aldrig avviker från känslan som låtarna förmedlar, trots de stora temposvängningarna och allt. Hade jag gått vilse i skogen, då skulle det här tveklöst vara soundtracket till min vilsenhet!

Dessutom är omslaget helt otroligt, ger musiken rättvisa, något man inte kan säga om en hel del andra skivor i världen.

Axel: Tack Erik, för din medverkan

Erik: Tack för att jag fick vara med!

Vad ska vi göra nu?

Axel: Jag vet inte...