54: Trilogy
Åhoj, govänner! Annandag jul är det idag. Och det är verkligen en helt annan dag än det var igår! Och det betyder givetvis att vi måste recensera en ny skiva! SKOJ!!!
Emerson, Lake and Palmer hade redan visat världen var skåpet ska stå med sitt självbetitlade debutalbum, "Tarkus" och liveskivan "Pictures at an Exhibition". Nu var det dags för deras tredje studioalbum. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!
Trilogy blev namnet gruppen valde till skivan. På nått underligt sätt är den här skivan väldigt förbisedd av proggfans. Och jag kan verkligen inte fatta varför! Detta är enligt mig deras helt klart bästa skiva och det står lika självklart för mig varje gång jag hör den.
Jag har, precis som "The snow goose" redan skrivit en recension av skivan i en annan blogg. Den går väldigt djupt in på skivan, så jag tycker att jag kan hänvisa till den recensionen istället: Tryck Här för att komma dit!
Det var ett tag sen jag skrev recensionen, men den är lika sann för det. Starkaste spåret är fortfarande titelspåret som svävar iväg som inget annat! Vacker och kännslig sång från Greig Lake, färgstarkt piano/synthspel från Kieth Emerson och ett helt vansinnigt trummande från Carl Palmer (ibland undrar jag om han ens fattar själv vad han gör. Men det blir så bra ändå)
Mest omskrivna låten är "Hoedown" som blev väldigt populär på deras turneer, med Emersons galna och uppfinningsrika spelstil. Lake och Palmers tajta spel mot varandra imponerar lika stort.
Skivan är bäst just för att det är den skivan som är jämnast. De har blandat upp stökiga låtar som "Trilogy" och "Hoedown" med lugna låtar som "From the beginning" och "Abaddon´s bolero". Det är lättlyssnad utan att på nått vis bli tråkig. Den utamanar lika mycket som den imponerar från början till slut! Ett mästerverk!
Skiva 54!
Emerson, Lake and Palmer: Trilogy (1972)
Emerson, Lake and Palmer: Trilogy (1972)
Emerson, Lake and Palmer hade redan visat världen var skåpet ska stå med sitt självbetitlade debutalbum, "Tarkus" och liveskivan "Pictures at an Exhibition". Nu var det dags för deras tredje studioalbum. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!
Trilogy blev namnet gruppen valde till skivan. På nått underligt sätt är den här skivan väldigt förbisedd av proggfans. Och jag kan verkligen inte fatta varför! Detta är enligt mig deras helt klart bästa skiva och det står lika självklart för mig varje gång jag hör den.
Jag har, precis som "The snow goose" redan skrivit en recension av skivan i en annan blogg. Den går väldigt djupt in på skivan, så jag tycker att jag kan hänvisa till den recensionen istället: Tryck Här för att komma dit!
Det var ett tag sen jag skrev recensionen, men den är lika sann för det. Starkaste spåret är fortfarande titelspåret som svävar iväg som inget annat! Vacker och kännslig sång från Greig Lake, färgstarkt piano/synthspel från Kieth Emerson och ett helt vansinnigt trummande från Carl Palmer (ibland undrar jag om han ens fattar själv vad han gör. Men det blir så bra ändå)
Mest omskrivna låten är "Hoedown" som blev väldigt populär på deras turneer, med Emersons galna och uppfinningsrika spelstil. Lake och Palmers tajta spel mot varandra imponerar lika stort.
Skivan är bäst just för att det är den skivan som är jämnast. De har blandat upp stökiga låtar som "Trilogy" och "Hoedown" med lugna låtar som "From the beginning" och "Abaddon´s bolero". Det är lättlyssnad utan att på nått vis bli tråkig. Den utamanar lika mycket som den imponerar från början till slut! Ett mästerverk!
Kommentarer
Postat av: Erik
Bra skiva, men i likhet med Dark Matter är omslaget sjukt fult.
Snudd på smyg-bög nästan!
Postat av: Axel
Ja, lite smygbög kanske. Men jag måste säga att jag stör mig nog inte riktigt på det. Men debutskivan är ju helt klart snyggare.
Trackback
