tophundredrecords

Hejsan allesammans! Nu är det minsann dags för en skiva igen. Igår var det julafton, så ajg tog ledigt från bloggen. Så idag har vi alltså två nya recensioner att vänta. Jag kan meddela att det blir två av de tyngre skivorna på listan!

Skiva 56!

King Crimson: Larks tongues in aspic (1973)

King Crimson är det fantastiska band som enligt många gjorde den första riktiga skivan inom progressive rock "In the court of the Crimson King" 1969. Ledda av det otroliga gitarristen har gruppen gjort många klassiska skivor som satte en hög standard på andra grupper inom genren. Gruppen har upplevt många (väldigt många) olika uppsättnignar av musiker. Första skivan med John Wetton, Bill Bruford och David Cross blev dock en ny start för ett King Crimson som vi inte hört förut. Och det är om deras första skiva den här recensionen handlar om!

Lark´s tongues in aspic blev för många Crimson-fans en klassiker med ett tyngre sound än tidigare, långa komplexa låtar med komplexa rytmer. En annorluna upplevelse är väl det minsa man kan säga.

Första spåret "Lark´s tongues in aspic, part one" börjar med ett litet klockspel av något slag och lite andra märkliga ljud. Det hela pågår i nästan 3 minuter innan David Cross violin tonar in följt av Robert Fripp´s gitarrspel. Några trumslag och låten är plötsligt igång med sitt häftiga riff och den grymma rytmen som Bill Bruford målar upp med sitt briljanta trumspel. Det är en rå inledningsspår i sann King Crimson anda och ett mycket bra öppningsspår.

"Book of sunday" heter det andra spåret och börjar väldigt lugnt och behagligt med Fripp´s coola gitarrspel och John Wettons speciella röst. Jag gillar den, även om Greig Lake från orginaluppsättningen alltid kommer vara King Crimsons främste sångare. Mellan verserna hör vi Cross spela vackert på sin violin. Den är skön att luta sig tillbaka till efter det tunga öppningsspåret.

Efter det kommer den låt som förmodligen klassas som mitt favoritspår på skivan "Exiles". Det på grund av att den är så himla vacker och nästan svävande. Den börjar med lite märkliga ljud innan Cross violin ljuder vackert. Det är förmodligen den bästa mellodi som någonsin spelats på en violin. Kännslosamt drar han ut på varje ton, ja allting är så fruktansvärt rätt. Och det blir bara bättre når Wetton börjar sjunga den vackra texten med samma mellodi. Förmodligen hans bästa sångprestation.

Efter som att alla album behöver en popigare sång (hmm... är det så?) så kommer här "Easy Money". Med det vill jag verkligen inte säga att jag inte gillar låten. Faktum är att det är tur att den finns med. Jag gillade inte albumet från början förutom just den här låten som är lite lättare att ta till sig. Hade inte Easy Money varit med så hade det dröjt innan albumet fått en andra chans. Dessutom är det fantastiskt bra låt!

En cool basgång från Wetton (han är inte min favvorit sångare med han är helt klart en av mina hjältar när det kommer till basen) och lite märkligt spel från percussionisten Jamie Muir som inte märks så mycket annars på skivan. Coolt gitarrspel också. Schysst gung, så att säga.

Efter det kommer skivans skummaste spår "The talking drum" som till stor del baseras på en enkel basgång från Wetton och ett stämningsfyllt violinspel från Cross. Sakta växer låten till nått som liknar ett jam med ett typiskt gitarrspel från Fripp och mer vacker violin. Allt når ett klimax där instumenten "skriker" till innan de snabbt bytar till nästa låt.

Innan man vet ordet av har nästa låt börjat och det klassiska gitarriffet på "Larks tongues in aspic, part two" har börjat riva loss. Det är en helt otrolig låt där precis alla musikerna från de utrymme de önskar. Fripp spelar det fantastiska riffet, Cross spelar nått liknande, Wetton spelar sin tunga basgång medans Bruford och Muir knyter ihop allt med en fräck rytm som ofta svävar utanför ramarna. Dramatisk och händelserik och skivan slutar i ett virrvar av slag och toner. Ett klimax!

King Crimson visar med "Larks tongues in aspic" att de är gruppen som har allt. Atmosfär, hårda riff, kännslosamma violinsolon, funkiga jam, härliga mellodier och ödesdigert mellotronspel. Sannerligen ett mästerverk och detta är bara ett av alla de mängder av mästerverk King Crimson skapat. Wow!   

Godkväll mitt herrskap! Julafton är det nu alldeles strax, men det hindrar inte mig från att skriva blogginlägg som ingen läser. Här kommer därför ännu ett :)

Skiva 57!

Caravan (1968)

Caravan är en av de bästa grupperna ut genren Canterbury Scen och har gjort många kända plattor (kända i proggvärlden i alla fall) så som "In the land of grey and pink". De var även en av de första grupperna inom genren och satte på många sätt standarden. Men deras första skiva är helt olik deras kommande plattor. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Caravan heter deras självbetitlade debut och är inget mindre än ett psykadeliskt mästerverk med sköna toner och psykadeliska rytmer. Psykadelisk pop när den är som bäst!

Öppningsspåret "Place of my own" öppnar med intonande trummor och sen slår David Sinclair an sina elorglar och och Pye Hastings mycket speciella röst skär igenom den mörka och rökiga atmosfären. Det är en härligt popig sångmellodi och en härligt bra inledningslåt.

På tredje spåret "Policeman" får vi dessutom höra Richard Sinclair´s underbara röst. Hastings har en röst man måste vänja sig vid då den inte alltid känns helt rätt. Men Richard´s röst är mörk och mysig.

(För er som undrar är David Sinclair och Richard Sinclair kusiner)

Femte spåret "Cecil Rons" hör till mina favvoriter på skivan just för att den är så grymmt märklig. En märklig marchtakt på trummorna som spelas av Richard Coughlan tillsammans med D. Sinclair häftiga och spontana keyboardspel ger en märklig stämning. Hastings och R. Sinclair hjälps åt att sjunga den märkliga texten till den märkliga mellodin som innehåller både vanlig sång, vrål och panikrop. Ett psykadeliskt masterpiece!

Sjätte spåret "Magic Man" är en av de härligaste ballader som Caravan någonsin gjort. Mysfaktorn är skyhög när D. Sinclair spelar på sin elorgel. När man sen lägger på Hastings röst (som aldrig låtit bättre) som sjunger denna ljuvligt vackra och gungiga mellodi blir man rent av rörd. Allt till ett härligt enkelt trumspel av Coughlan som för en gångs skull håller sig ganska basic. Less is more!

Sista låten "Where but for Caravan would I?" är det långa men otroligt vackra avslutningsspåret! En vacker text som sjungs med enorm känsla av Hastings. Sen kommer det långa och fantastiska orgelsolot som D. Sinclair alltid varit så jävla bäst på att göra! Givetvis spelar de andra musikerna stenhårt på sina instrument för att bygga upp rätt atmosfär för solot. Caravan har alltid varit grymma på långa instrumentella bitar som bara växer och växer. Efter solot sjunger R. Sinclair också några rader och musiken lugnar ner sig igen. På slutet får vi givetvis ett till vilt solo och låten avslutas i enormt klimax! Så gör även skivan! Wow!

Caravan är en skiva i sann 60-tals psykadelisk anda. Om man inte gillar den sortens musiken kommer man inte heller gilla den här skivan. Men om man gillar saker som tidiga Pink Floyd, Procol Harum etc så kommer Caravan kännas helt rätt. Det är en mörk atmosfär utan att skivan är speciellt mörk egentligen. Det är en förhållandevis glad skiva av ett förhållandevis glatt band bestående av färgstarka musiker. Allt är så rätt. Coughlan´s bullriga spelsätt, Hastings karaktäristiska röst, R. Sinclair´s ännu mer fantastiska röst men framför allt hans fantastiska basspel. Sist men inte minst D. Sinclairs otroliga förmåga att bygga upp en atmosfär genom sin elorgel. En atmosfär som jag gärna tillbringa mycket tid i. A place of my own!

Tjabba! Då var det dags för dagens skiva. Eller snarare nattens skiva. Klockan är mycket, men det är ju å andra sidan så här dags musik är som bäst :)

If är en av mina favoriter när det kommer till Jazzband. Och ändå finns det inte en kotte som hört talas om dem. Är det inte sjukt så orättvist det kan vara i bland? Hur som helst, det är en fantastisk grupp på alla sätt. De har tempo men ändå känsla, härliga mellodier men ändå så spontana och så otroligt glada utan att bli banala! Jag har hört rätt många skivor, men det är om skivan vi ser på bilden vi ska prata om. I alla fall så är det om den skivan den här recensionen handlar om!

If 3 är helt sannslös från början till slut! Och redan på första spåret "Fibonacci´s number" får vi höra att det är tryck i gruppen. Bläckblåsen är helt fantastiska, så även trummisen Dennis Elliot som alltid imponerar lika stort. På andra spåret "Forgotten roads" får vi, för första gången på skivan, höra J.W. Hodkinson´s helt fantastiska sångröst. Den är otroligt speciell och kommer alltid vara det som jag förknippar starkast med If.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om en skiva som denna, den är helt enkelt bara vansinnigt bra. Och det på grund av sina schyssta rytmer och färgstarka blåsinstrument från Dick Morrissey och Dave Quincy. Dessutom är John Mealing på keyboards otroligt bra på att skapa spännande atmosfärer till gruppen och Terry Smith spelar många imponerande solon med sin gitarr. Det hela är ett koncept som inte kan misslyckas.

"Sweet January" är lika sweet som den låter och är bland det bästa gruppen gjort. Lika dant är det med "Far Beyond" och avslutningslåten "Here comes Mr. Time" som verkligen avslutar på topp. En färgstark och gungig basgång från Jim Richardson och en alltid lika bra sång prestation från Hodkinson gör denna låt till ett mästerverk.

Jag har som dålig vana att sammanfatta skivrecensionen på slutet, men då recensionen redan är sammanfattad nog som den är finner jag inte det nödvändigt att sammanfatta det mer. Detta är ett helt onödigt bihang till resten av recensionen som inte alls behövs och som ni bör sluta läsa NU! Men som jag nu märker kan ni inte sluta läsa än. Hehe, gud så roligt! Ne, nu är jag trött! God natt!

Jaha, mina pojkar och flickor. Dags för dagens skiva. Vemod utlovas :)

P.L.J. Band kommer från Grekland och är allt annat än kända här i Sverige. Och i landet de kommer från blev deras skiva Armageddon förbjuden för den var för kritisk mot religionen. De flesta skivorna brändes. Men som tur missade de att bränna några av exemplaren som nu finns på cd. Tur för mig för det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Få gånger har en titel varit så passande. Armageddon är precis vad det låter som; domedagsrock. Inte hårdrock som man skanske kan tro, utan psykadelisk domedagsrock med inslag av folkrock. Musiken baseras på Lavrendis
Macheritsas som skapar enorma ljudlandskap med sitt synthspel.

Första spåret med den passade titeln "Intro" inleder långsamt med mycket synthar och gitarrer. Det byggs upp en spännande och ödesdiger stämning som på många sätt påminner om Pink Floyd. Mycket vackert gitarrspel från Anthony Mitzelos.

Gruppen är helt fantastiskt bra på konstformen spoken word vilket de visar, framför allt, på tredje spåret "Ezekiel" som rent av är obehaglig. Den otroligt ödesdigra text om utplåning som läses upp är rent textligt läskig och röst som läser den är väldigt övertygande. Det låter som en kvinnlig förintelsegud som talar om att den sista tiden är kommen. Ohhhh, heavy shit! Dessutom ett fantastiskt fint gitarrsolo. Självklart väldigt ångestfyllt.

Det är så här Armageddon låter. Skivan är alltid dramatisk och effektfull, men lämnar aldrig det ödesdigra soundet. Några av de få hoppfulla toner man hör på skivan är de på åttonde spåret "Theme" där Macheritsas spelar ett mer lättsamt och otroligt vackert stycke på sina synthar. Fantastisk låt överhuvudtaget som sticker ut lite från mängden.

Sista låten "Star Wish" är den otroligt vackra gitarrbaserade avslutningsballaden. En desto mer optimistisk text och vackert sjunget ger oss ett lite mer hoppfullt slut på skivan! Fantastiskt!

Armageddon kastar en enorm och allvarlig skugga över alla som lyssnar. Det är obehagligt och ödesdigert från början till slut (även om sista låten är lite mer optimistisk) och det är så jag vill ha det! Detta är en fantastisk skiva med stora ljudlandskap och Mitzelos fantastiska gitarrspel. Det är en skiva som sitter kvar i rummets väggar långt efter att skivan är slut. Jag blir alltid lika tagen. Om ni nån gång snubblar över den här skivan (vilket ni troligtvis aldrig kommer göra) så för guds skull, köp den! Det är inget mindre än soundtracket till domedagen!

En ny morgon, nya skivupplevelser. Nu är vi snart ikapp schemat också!

Genesis har precis förlorat sin fantastiska sångare Peter Gabriel och världen tvivlar starkt på om Genesis ska kunna klara sig utan honom. Med facit i handen så gick det alldeles utmärkt, i alla fall på kommersiell nivå. De blev till slut ett av världens största band. Men innan de blev så stora gjorde de faktiskt några proggskivor till. Första skivan utan Gabriel t.ex, är fantastisk. Det är den skivan den här recensionen handlar om.

Skivans öppningsspår "Dance on a volcano" börjar med pompa och ståt. Det är en storslagen låt med spänning, högt tempo och ett riktigt bra öppningsspår. Dock är liveversionerna av låten mycket bättre.

Andra låten "Entangled" är verkligen en låt med helande funktion. En långsam och atmosfärisk låt med väldigt vacker text som sjungs med Collins snälla röst. Framförallt mycket vackert spel av Tony Banks på keyboards och mellotroner gör denna låt magiskt vacker. Och man mår så härligt bra av den. Mår man dåligt någon gång, kanske huvudverk, är det bara att sätta igång Entangled. Det lindrar.

Efter en av mina favvoriter på skivan, "Squonk", som är rätt tung kommer "Mad man moon", en vacker piano/mellotron ballad med fantastisk text. Att folk på 70-talet ens kunde tvivla på Collins kapacitet att ersätta Gabriel går inte att förstå. Han har en fantastisk röst! Låten är i största allmänhet ett fyrverkeri av toner och mellodier.

Därefter kommer "Robbery, Assault and Battery" som visar på lite mer tempo och skådespelarinsatser från Collins. En fyndig text om en rånare som blir ansvarig för ett antal mord. Många tycker att det här spåret kan vara lite banalt ibland med den småfåniga refrängen. Jag förstår vad de menar men jag tycker ändå att låten är ett trevligt inslag på skivan. Färgstarkt synthspel från Banks (precis som alltid)

Efter lite dramatik och ös kommer ny skivans vackraste spår "Ripples..." som säkerligen kan lämna en och annan tårögd. Den är fantastisk. Collins sjunger med maximalkänsla till Banks och gitarristen Steve Hacketts otroligt vackra och sagoaktiga spel. Fantastiskt mellodi! Fyra minuter in i låten börjar Bank´s fantastiska solo som verkligen svävar iväg med en och det når verkligen klimax när låten tillslut svävar in på den vackra refrängen igen! Wow!

Efter det glada titalspåret kommer slutlåten "Los Endos". Och det är verkligen en finallåt som dessutom är helt instrumental och tempot är högt. Phil Collin´s trummar som aldrig förr och Banks keyboardspel ger oss många härliga nyanser. De knyter även ihop skivan genom att spela små repriser av Dance on a volcano och en helt fantastiskt tung version av Squonk. En blandning av vad de spelat tidigare på skivan, kan man säga. Det är en tung och färgstark avslutningslåt som verkligen avslutar skivan på topp!

A trick of the tail är en helt fantastisk skiva med mycket fokus på Tony Banks och hans instrument. Mellotroner, synthesisers och pianon ger skivan en otrolig atmosfär. En annan sak som är speciellt med skivan är det fylliga trumljudet som studsar mellan väggarna. Hela skivan kan eneklt sammanfattas med ett ord: "Sagolik"

Yes, bandet som är vad de heter. Yes är så jävla Yes! Ledda av bandets frontman Jon Anderson (en av världens bästa sångröster) har de många framgångar med proggklassikerna som "Fragile", "Close to the edge" och "Tales from Topographic Oceans". Plötsligt hoppar deras legendariska keyboard-magiker Rick Wakeman av bandet. Då tar de in Patrick Moraz som förut spelat i bl.a. Manehorse. Bytet av man bakom klaviaturen ger oss en otrolig skiva som även är den första skivan jag hörde med bandet. Det är om denna skiva den här recensionan handlar om!

Första låten på Relayer heter "The Gates of Delirium" och börjar tvärt med Moraz spännande ljudmatta och därifrån växer det hela upp till en riktigt bra låt. Andersons fantastiska röst hörs (jag måste erkänna att jag inte uppskattade hans röst helt, när jag hörde den första gången) och låten får upp tempo. När bandet spelar som bäst och trummisen Alan White arbetar som hårdast på sina trummor, sitter man själv som på nålar. Det är så otroligt spännande och häftigt. Gruppen är verkligen tajta med varandra.

Efter en stunds ös lugnar musiken ner sig lite och in kommer det helt makalöst vackra gitarrstycket från Steve Howe in. Man är helt tagen. Andersons röst levererar den fina texten och det är så där vansinnigt vackert att håren ställer sig upp! Detta är Relayer på top! Tonar ut i mer fantastiskt gitarrsolo!

Andra spåret "Sound Chaser" är framför allt ett häftigt experimenterande som utmanar bandet i märkliga och snabba rytmer. White får mycket utrymme till sina trummor och är verkligen imponerande. Så även basisten Chris Squire som spelar både snabbt och mellodiskt. Ett märkligt gitarrsolo från Howe får vi också uppleva.

Tredje och sista spåret "To be over" är skivans feel-good-spår med en fantastiskt lättsam mellodi som man enkelt sjunger med i. Efter ett fantastiskt vackert keyboardsolo från Moraz avslutas låten maffigt och väldigt glatt! Fantastiskt avslutningsspår!

Sammanfattat är Relayer ett symphoniskt mästerverk, så otroligt maffigt och storslaget att det hade passat på fantasyhyllan i en filmbutik. Wow, säger jag bara. Höjdpunkten är ju helt klart The Gates of Delirium, men de två andra spåren har även de kvaliteér som inte ska underskattas! Och vem mår inte bra av Andersons strålande och rent av frälsande röst? Inte jag i alla fall. Relayer har verkligen sin plats i min skivsamling!

Efter succéalbum som "Dark side of the moon" och "Wish you where here" släpper de ännu ett succéalbum som klättrar upp på listan över bästa säljande album på 70-talet. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Första spåret "Pigs on the wing 1" är en kort gitarrballad om en relation där den ena parten inte bryr sig om den andra. Säger en inte så mycket... än.

Andra spåret "Dogs" är det längsta spåret och väldigt dramatiskt och tonar in med en akustisk gitarr och sedan levererar David Gilmour (som håller i gitarren) den fantastiska texten. Låten är väl den mest rockiga låten på skivan som annars är väldigt psykadelisk och våran fantastiska Gilmour gör många fina gitarrsolon. Richard Wright står även han för mycket av soundet på denna vemodiga men härliga låt, med sina keyboards.

Åtta minuter in i låten kommer det märkliga partiet med de konstiga ljuden. Jag tror det är ljuden av hundskall som har datoriserats lite. Allting med Wright´s keyboards i fokus och det är inte utan att det låter lite läskigt ibland. Efter tre minuters flumm kommer låtens tema in igen, men denna gång är det Roger Waters som sjunger vilket han gör väldigt bra han också. Låten slutar maffigt!

Efter den vemodiga med gungiga "Pigs (Three different ones)" kommer fjärde spåret "Sheep" som börjar med ljudet av bräkande får. Vi hör vackert spel från Wright och en intonande basgång från Waters. Pang så är låten igång med den gungiga basgången. Wright fantastiska spel på elorgel tillsammans med Gilmour´s agressiva gitarrspel ger denna låt en hård och allvarlig ton. Efter ett fantastiskt keyboardsolo lugnar musiken ner sig. Med Water´s gungande basgång i förgrunden hör vi lite fler märkliga ljud och nån som talar. Lite smått obehagligt, faktiskt, men ack så häftigt. Sen sätter låten igång igen, men den här gången mer finalaktigt med ett grymt häftigt gitarrspel. Sen tonar låten ut.

Sista spåret "Pigs on the wing 2" är en version av första spåret. De har bara bytt ut några ord och rader för att göra det till en optimistisk version av låten. Allt har blivit bra!

Wow, detta är en skiva som heter duga! Ett psykadeliskt mästerverk som uttrycker smärta och rädsla! Fantastiska texter och framförallt (om man frågar mig) en fantastisk prestation från mr Wright, så är så otroligt underskattad på denna skiva. Han utgör det jag tycker är bäst, alla svävande ljudlandskap och dramatiska orgelspel. Skivan är tung som bly och oftast väldigt mörk. Men det är denna slags vemod jag tycker om!

Jethro Tull, ett av de största banden inom proggenren. Och det förstår man när de skapat mästerverk som "Thick as a Brick" och "Aqualung" som blev deras stora genombrott 1971. De har även vunnit en grammis för bästa hårdrocksskiva 1989 med "Crest of a Knave". Det lustiga är att de på sin motståndarsida hade Metallica och deras "...And Justice for All". Hur som helst så släppte de en mycket underskattad skiva 1973 och det är den skivan den här recensionan handlar om!

A passion play har bara två spår, men de är väääldigt långa och spännande! Första låten inleds med, nått som låter som hjärtslag, som tonar in. Inte helt olikt inledningen på Pink Floyds "Dark side of the moon" därifrån växer en gitarr fram och rätt som det är är låten igång med sin galoppaktiga rytm. Och under den otroligt långa låten växlar de mycket mellan rytmer och mellodier. Många spännande partier passerar och bandets prestation är enormt bra på alla sätt. Barriemore Barlow på trummor imponerar med många komplexa byten och John Evan på keaboards gör en fantastisk insats. Men som alltid, när det kommer till Jethro Tull, är det ju Ian Andersson som sticker ut mest. Inte bara för att det är han som sjunger på skivan, han spelar även alla blåsinstrument vilket har gör med fantastisk finess! Och så har han skrivit den smått förvirrande texten också!

Men favoritbit på första spåret är det lite flummigare stycket i slutet med Martin Barre´s fantastiska gitarrspel. Det blir faktiskt ovanligt atmosfäriskt för att vara Jethro Tull. Och det tycker jag mycket om :)

Andra spåret inleds, helt plötsligt, med textraden "This is the story of the hare who lost his spectacles!". Detta är den mest vansinniga saga jag hört. Och det gör inte saken mindre galen att den blir uppläst på en Jethro Tull-skiva. Det är helt enkelt en berättad saga om en hare som tappat bort sina glasögon och hans andra djurvänner i skogen är inte sena med att försöka hjälpa honom. Den är helt galen och slutar med... ja, det ska jag inte avslöja! Måste höras! Hahaa!

Efter det blir det lite mer komplex JethroTull-rock. Även om jag finner det knepigt att säga nån intressant om skivan så är det hela tiden klass ett på grejjerna de spelar. Många vändpunkter och överraskningar gör så väl andra spåret till ett spår som håller en vaken!

Skivan sammanfattat bjuder på mycket ös och märkliga rytmer, fantastiska instrumentella partier och Ian Andersson´s mycket karismatiska röst. Mycket mer än så finner jag inte att säga. Den är helt enkelt jävligt bra och väldigt imponerande! Och roligt med den lilla sagan om haren, förståss.

Ja, jag vet... jag är försenad igen. Den här gången mycket försenad. Fyra dagar för att vara exakt. Men jag lovar er (ja... du alltså, Erik) att jag ska vara ikapp snart! Här kommer i alla fall kvällens första skiva!

Coldplay´s senaste skiva är ett riktigt mästerverk. Men det visste jag att den skulle vara redan då det stod i tidningen att bandet skulle sammarbeta med superproducenten Brian Eno. Det kunde bara gå på ett sätt. Skivan har gjort bandet till ett av världens största och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivan öppnar med en vacker ljudmatta av synthljud som tonar in. Det är det fantastiska inledningsspåret "Life in technicolor" som gör sig hört. När det häftiga gitarrkompet kommer in sätter låten igång- Det är ett friskt och atmosfäriskt sound och en spännande rytm. Låten tonar snyggt ut till andra spåret:

"Cemeteries of London" börjar med Chris Martins vackra röst som precis som alltid förmedlar mycket känslor utan att vara överspelad. Och det är precis så här skivan är. Musiken baseras på ganska enkel popmusik, sån som alla hört. Men låtarna klär de elegant med känslor, annorlunda tempoväxlingar och denna fantastiska atmosfär.

Skivans största överaskning är nog "42" där de gör ett närmast dramatisk tempobyte. Det hela börjar med ett piano och Matrin´s röst som sjunger en väldigt vacker text. När han sjungit klart så växlar de helt sinnestämning; trummisen Will Champion börjar spela nått väldigt komplext som man verkligen inte förväntade sig att han skulle spela och en mycket allvarlig orgel färgar musiken. Mycket effektfullt. De sista sekunderna växlar de snyggt tillbaks till där låten började, ett piano och Martin´s vackra röst. Verkligen ingen vanlig poplåt. Men riktigt bra är det!

Sjätte spåret "Yes" hör också till de lite ovanliga spåren på skivan som får ett lite orientaliskt sound med de spännande fiolspelen mellan verserna. Dessutom avslutar låten som en ganska vild och gitarrbaserad rocklåt med mycket spännande ljudeffekter! Wow!

Efter Yes kommer skivans största hit "Viva la vida" som är värd all uppmärksamhet. Det är ett häftigt tryck i låten, en annorlunda rytm och med spännande stråkinstrument blir detta en pampig och helt fantastisk låt!

Sen kommer skivans första hit "Violet hill" som även den fick mycket uppmärksamhet. Det är en ganska allvarlig låt med släpig rytm och ett argsinnt gitarrspel från John Buckland. Coldplay visar att de är bäst i popvärlden på att förmedla texter med känsla!

Sista låten "Death and his friends" börjar vackert och väldigt optimistiskt med piano och en väldigt mysig text, för att sedan smyga över i den fantastiska arenarock som bandet alltid varit så himla bra på att leverera! Det är pampigt och känslorna är starka och framförallt väldigt glada. Låten tonar ut och nån sekund senare tonar det spännande inledningsljudet in och avslutar skivan. Precis som det började. Fantastiskt!

Skivan har mycket Eno-kännsla. Den väldiga atmosfären, det annorlunda sättet att bygga en låt (och en hel skiva för den delen) och alla märkliga ljud. Och då får man tänka att bandet i sig själva är otroligt atmosfäriska och annorlunda. De har behållit popkänslan men de har här tagit ett steg längre. Viva la vida är ett projekt som inte hade kunnat gå fel. Den är helt underbar och utan tvekan det bästa som kommit ut det här året! Rekomenderas till popfantaster men även progheads som jag!

Nu mina damer och herrar, ska den grymt förkylde Axel recensera ännu en fantastisk skiva! Vi får se om det biter på hans förkylning! Man vet ju aldrig, Peter Gabriel hjälper ju mot magsjuka och Pink Floyd hjälper mot stress och bortsprugna föräldrar... Så låt oss hoppas!

Ett band som är helt nytt för mig, och ganska nytt i övrigt också. Det är en blandning av indiepop (låt er nu inte skrämmas, det är inte så hemskt som det låter), psykadelisk rock och svensk folkmusik! Resultatet är nått av det bästa jag hört! Jag har nästan spelat sönder de skivor jag redan skaffat men de slutar ändå aldrig växa för mig! Deras tredje skiva var den skiva som öppnade upp dörrarna på bandet. Det är fullt ös från början till slut och skivan klassas som deras absoluta masterpiece. Det är om denna fantastiska skiva den här recensionen handlar om!

Ta det lugnt börjar med lite buller och bånk från trummorna och plötsligt är den fenomenala inledningslåten "Panda" igång. Det är en ganska glad låt och en helt fantastisk sångmellodi sjungen av bandets ledare Gustav Ejstes (som för den delen spelar nästan allt själv). Och dessutom en väldigt spännande text. Låten är en väldigt bra representant för resten av skivan. Den är popig och glad samtidigt som den är lite skum och lite psykadelisk (även om många spår på skivan är ännu mer psykadeliska) Panda är helt klart en av de starkare spåren och dessutom en av skivans stora hits!

Andra spåret "Gjort bort sig" är ett riktigt bra exempel på när Dungen flummar loss. Låten är även här väldigt popig förutom det att alla riffen och det mesta av sången har fått lite pålagda ekoeffekter och märkliga ljud! Skithäftigt! Psykadelisk musik som går att spela på dagen är aldrig att underskatta!

Tredje spåret "Festival" är också den en hitlåt. Det härliga med Dungen är att det inte är som vanlig musik bara för att det är en "hit". För Dungen innebär "hit" att låten har en riktigt bra sångmellodi! Dessutom innehåller låten ett av skivans bättre gitarrsolon. Det är Reine Fiske, den fantastiska gitarristen från grupper som Landberk, Paatos etc... som spelar här. Och i övrigt på skivan också! Tummen upp!

Fjärde spåret "Du är för fin för mig" är ett av mina favoritspår! Dels för en riktigt flummig text med en riktigt härlig mellodi och dels för den snygga låtuppbygdnaden! Låten börjar med ett par vemodiga fioler som spelar en helt klart sjungvänlig mellodi. Sen blir fiolerna tysta och släpper in det fantastiskt härliga gitarrkomp med pålagda psykadeliska effekter och Ejstes härliga röst. Under refärngen sjunger han den mellodi fiolerna spelade i inledningen och... och och! Wow! Det är ett så sjukt gott gung! Jag är helt galen i den här låten!!!

Tummen upp åter igen för den fantastiska utsvävning bandet gör på slutet av låten, då de helt länar temat och gör ett rockjam! Ett psykadeliskt sådant givetvis!

Efter den fantastiska låt kommer ännu en fantastiskt spår, titelspåret! Jag finner inte så mycket att säga om det. Det är bara så jävla gött! Ett utmärkt gitarrspel från mr Fiske!

På slutet kommer lite mer experiment med blåsinstrument, lite ljudsamplingar och en enkel men övertygande trummrytm av Ejstes! Detta instrumentella frispel skapar en naturlig övergång till nästa låt som inte kan liknas vid nått annat än ett rent mästerverk!

"Det du tänker idag är du imorgon" är intrumentalt och lite jamigt. Det är baserat på en enkel men härlig rytm och härligt pianospel. Jag upptäcker dessutom, nu när jag sitter och läser om vilka musiker som spelar var, att våran stjärna Ejstes faktiskt spelar allt man hör på den här låten! Det är en enkel men genial låt! Jag tror bestämt att om Ejstes hade varit tjej så hade jag varit olycklig förälskad i honom!

Nästa låt  "Lejonet och kulan" är ännu mer instrumentalt flumm. Men den här gången lite mer experimentellt och helt klart mycket mer dunkelt. Fiske spelar återigen gitarren som ylar tyst till de märliga ljuden som bara växer och växer. Rätt som det är stannar de helt och istället får vi ett dussin flöjtar att lyssna till som några sekunder senare blir avbytta av Ejstes vackra elorgelspel. Låter kanske stressigt, men det hela är väldigt lungt och väldigt vackert!

Pang! Skivans snyggaste övergång! Den vemodiga elorgeln slås åtsidan av ett hårt och allvarligt gitarriff och en snabb rytm! Det är "Bortglömd" som börjat och det är skivans allvarligaste spår och en riktigt bra och tänkvärd text! Fiske jobbar fint med gitarren och Ejste har tagit fram sin argaste röst! Så jävla bra!

Nästa spår är ett kort spår med enbart en... ja, vad skulle ni gissa om jag drar ut på det så här? Det måste vara ett speciellt instrument som jag alltid tjatar om så fort jag hör det på nån skiva! Ja, det är ju klart! Det är en MELLOTRON!!! Ett lugnt och vackert mellotronsolo! Härligt vemod, mina damer och herrar!

Efter den sköna popballaden "Lipsill" med trevligt fiolspel kommer ett till av de fantastiska, psykadeliska jamen "Om du vore en vakthund". Många toner och effekter till en spännande trumtakt och cool basgång. Låten efter "Tack ska ni ha" hinner man knappt märka av innan den är slut, men de få märkliga ljud den erbjuder behövs för att väva samman skivan.

Sista låten "Sluta följa efter" är lite som Bortglömd, fast långsam och mer ledsen. Rent av vemodig och släpig! Lustigt att avsluta en skiva som är så här pass glad med en så här vemodig låt, men jag älskar det! Vemod är det bästa man kan åstadkomma med musik! Dessutom hörs en MELLOTRON!!! som förstärker det hela lite till! Fantastiskt avslut!

Det blir verkligen tyst i rummet när Ta det lugnt är slut. Tankarna flödar i huvudet, mellodierna ekar mellan väggarna och Fiskes skrikande gitarr fortsätter skrika i öronen (Om man har spelat för högt är det dock inte gitarren som skriker i öronen - då har man fått tinitus) Det är med andra ord en härlig kännsla av att man gjort något vettigt de senaste 53 minuterna av sitt liv! Man har lyssnat på Dungen, vad kan vara mer vettigt! Ja, jag säger bara det, det ska fan bli riktigt kul att se dem i Malmö i början av nästa år!

Nu ska jag göra nått jag aldrig gjort förut! Jag ska skriva en recension på morgonen! Häftigt va? ...nehe... Men det skiter jag i! Det är ändå ingen som läser detta, så varför skulle jag bry mig?!?! MOHAHAHAHA!!!!

Garybaldi - En fantastisk grupp som spelade fantastisk musik, med Bambi Fossatti i fronten. Italiens svar på Jimi Hendrix. Deras debut "Nuda" kom 1972 och imponerade på många sätt. Fossatti kunde spela både snabbt och kännslosamt. Som Hendrix (ibland lät han t.om. som honom på rösten) Deras andra och sista skiva kom samma år och var ganska annorlunda. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Astrolabio har bara två spår, vilket gör dem lätt att räkna upp:

Fösta spåret "Madre di cose perdute" börjar väldigt tyst med bara lite ljud och lite fingrande på en gitarr. Man knappt märker det. Sen kommer elorgeln in. Lio Marchi´s lysande orgelspel, sakta men med kännsla. Sen växer den långsamma rytmen in och så börjar Fosatti sjunga.

Efter några väl sjugna rader (som jag dock inte begriper ett ord av - de är på italienska) tystnar musiken ner lite. Sen kommer det som gör låten till det den är. Gitarrsolot som kommer nu, kommer som en flodvåg. Det är precis så det känns när den mustiga gitarren kommer. Den kommer mot en och sköljer över en och plötsligt är man i den. Jag hörde den första gången hos min skivhandlare. Vi stod tysta en stund, sen tittade vi på varandra och visade med gester att håret stod upp längs med armarna. "Det här är bra på allvar" så han hade hämtat sig. Jag kunde inte säga emot.

Sen följer ett mycket intressant orgelspel och lite mer gitarrspel - allt i topklass. Sen kommer det fan i mig en gång till: Flodvågen. Samma sak igen. Samma gåshud. Wow, vilken låt! Den tonar sakta ut i keyboardspel. Mycket vackert.

Andra spåret "Sette?" är mer som Nuda. En jamig rocklåt. Här kommer resten av bandet till sin rätt: Maurizio Cassinelli på trummor och Sandro Serra på bas gör ett fantastiskt jobb med rytmen här. Som vanligt är det Fossatti som fokus ligger hos, med sitt fantastiska gitarrspel med Marchi´s vackra keyboardspel i bakgrunden. Det hela gör en mycket vacker och häftig ljudbild!

Efter ett långt och vilt rockjam börjar de spela en gammal känd mellodi, Broder Jakob (den heter säkert inte så på italienska, men, men) och där avslutas låten.

Efter en skiva som Astrolabio är man ganska omtumlad. Det är två helt olika spår som båda håller igång en på olika sätt. Första spåret är dock bäst, men det behöver jag väl knappt säga. Det är spåren funkar så bra ihop som de gör, trots sina stora olikheter. Som helthet funker Astrolabio helt perfekt och kommer alltid vara ett förstahandsval om jag behöver en billig flodvåg nån gång!

Kvällens sista skiva ska nog kunna skölja av de sista tonerna av julhandelns hemska bakgrundsmusik! Nu blir det en proggklassiker!

Camel är ett av de där progressiva banden som inte fått hälften av den uppmärksamhet de förtjänar. De har inspirerat så många rockgrupper att det är inte klokt. De har ett speciellt och väldigt atmosfäriskt sound, som ingen annan haft tidigare. Med deras tredje platta visade de världen (de som lyssnade i alla fall) var de stod. "The Snow Goose" hette skivan och är ett rent mästerverk. Det är även om den skivan den här recensionen handlar om!

Jag tänkte att jag skulle fatta mig kort, även om den här recensionen förtjänar en ganska lång recension. Det finns så mycket som måste sägas om den. Men jag är ingen som gillar att upprepa mig ("...och det är om den skivan den här recensionen handlar om!" Självironi, underbara självironi). Jag har faktiskt redan skrivit en recension av denna skiva, fast på en annan blogg. Den recensionen hittar du här: Lääääänk!

Snow Goose är (Jävlar, ännu en upprepning!) en instrumentell skiva och har därmed ingen text (Va? Nääää?) Det lustiga är att skivan med största säkerhet följer en historia ändå. Dels ser man det på låttitlarna. De ser ut att komma i nån sorts ordning rent historikmässigt. Och så vet jag att den är baserad på en bok med samma namn. Men om man varken har låttitlar eller bakgrundshistoria. Hur hänger man då med?

Jag har ärligt talat inte den blekaste aning om vad skivan handlar om då jag inte läst boken. Men det är ett dramatiskt händelseförlopp under hela skivan som är väldigt intressant att analysera. Framför allt har vi de tre låtarna "Preparation", "Dunkirk" och "Epitaph" som hänger ihop otroligt snyggt! Jag tolkar det som "Före ett krig - KRIG - Efter ett krig" och spänningen är på top hela tiden.

Mitt absoluta favvoritspår är nog titelspåret, med Andrew Latimers genomvackra gitarrsolo! Hela låten är ett gungande hav av behagliga toner.

Jag ska nu sammanfatta det hela med ett citat!

"Att läsa den här analysen säger en kanske inte så mycket egentligen mer än att skivan verkar helt klart hörvärd. Den är spännande då man känner så tydligt att det är nån form av historia som de spelar. Det händer nått. Vilka är Rhayader och Fritha? Vad är så speciellt med denna Snow Goose? Och vad är det dom krigar om i Durnkirk? Det är mycket man bara kan gissa sig till då skivan saknar texter. Men det är också lite av det som gör skivan så utmanande.

Man jobbar mycket med olika känslor för att förtydliga historien. Det läggs ner mycket möda på alla övergångar mellan låtarna för att förstärka helheten. Även repriserna är väldigt väsentliga för att det ska funka. Och jag måste säga att efter att ha funderat och analyserat skivan så är det här helt klart Camels mest genomtänkta skiva och lämnar en med en varm känsla av glädje. Det var 40 väl spenderade minuter av mitt liv i alla fall"

Det är sällan någon citerar mig men nu har det skett. På min egen blogg! Wow!

Kvällens andra skiva! Jag känner hur jul"musiken" börjar rinna av mig nu! Skönt!

Efter deras tredje succéalbum med kom deras fjräde succéalbum (Om Erik eller nån annan språksnobb läser detta ska de veta att det var meningen att det där skulle låta dumt) Det blev deras bästasäljare och de dörrar mot världen och kändisskap som ännu inte var öppna, öppnades med denna klassiska skiva! Det är den skivan den här recensionen handlar om!

Skivan innehåller många av deras största hits t.ex. "Black Dog" som inleder hela skivan med lysnade sångprestationer från Robert Plant. På andra låten "Rock and Roll" drar de upp tempot ytterligare och även den blir en stor hit och avgudad på deras turneér.

Tredje spåret "The Battle of Evermore" visar på Zeppelins folkinfluenser. Jimmy Page´s fantastiskt vackra gitarrspel och vacker sång från Plant och gästartisten Sandy Denny som annars spelar med det brilljanta folk-rockbandet Fairport Convetion (Ett band ni helt klart borde kolla upp, de har gjort några mästerverk de också) Överlag en betydligt lugnare låt än de två föregångarna!

Fjärde spåret är inget mindre än en av tiderans största och bästa rockballader! Den är så känd att det inte riktigt går att begripa. Det är förstås "Stairway to Heaven" jag pratar om. Den mörka balladen börjar lungt och lite medeltidsaktigt med gitarr och nått som låter som en flöjt. Det är en kännslosam Robert Plant vi får höra här, som framför den skumma men vackra texten så otroligt bra. Låten växer efter hand och när bandet är på toppen av låten hör vi Page´s helt sannslösa gitarrsolo som klassas som världens bästa. Wow vilken låt!

Näst sista spåret (Vi har hoppat i låtarna, igen) "Going to California" är en lugn och lättsam sång med Page´s gitarrspel i fokus. En fin låt att bryta det energiska tempo som hålls i låtarna innan, "Four Sticks" och "Misty Mountain Hop". Framför allt en bra låt att ha innan sista spåret!

"When the levee breaks" är en gungig låt med mycket fokus på John Bonhams tunga trumkomp. Page lägger mycket krut på gitarren (som vanlig) och lika så resterar Plant väldigt bra. Dessutom har han här plockat fram sin harmonika, som ger mycket till låten. En relativt lång och gungig blues-rock avslutning!

Led Zeppelin IV visar Led Zeppelin´s ösigaste sida med många bra rocklåtar. Och det är minst lika bra de gånger de skruvat ner tempot lite. Plant´s röst håller genom hela skivan och Page´s gitarrspel är som allra bäst. Han har ristat in sitt namn i historien med sitt oförglömliga gitarrsolo i Stairway to Heaven. Allt hålls ihop av den alltid lika tajta rytmduon John Paul Jones och Bonham. Detta är skivan man förknippar gruppen med och är verkligen helt oemotståndlig!

Nu har vi tre nya skivor att se fram emot! Ska bli riktigt skönt att få vila öronen till lite musik. Ni förstår jag har julhandlat under eftermiddagen. Stress, barnskrik, sura kärringar i medelåldern, arga män i bilar och framför allt: Julmusik! Fabrikstillverkad jävla skitljud! Nä, nu bubblar jag upp igen! Vi sätter igång första skivan, så blir det nog bra!

Efter sina framgångar med Hoola Bandoola Band och sina egna skivor "Sjömansvisor" och "Elden är lös" går Wiehe in i en ehlt ny era. Han lämnar kabaréorkesterna och den lite akustiska läggningen för nån slags electrofunk. Det tycker jag att han gjorde bra i. Första skivan med nya soundet är hans helt klart bästa skiva! Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Kråksånger är inte fullt lika mörk som "Lindansaren", men det elektriska och tunga soundet hade helt klart börjat växa fram. Men det är en helt klart funkigare skiva och det hör man redan på första låten "Allt vad jag begär" med en cool bas gång från Arne Franck (från Hoola Bandoola Band) och ett häftigt trumpetspel från Ulf Adåker. Det är en gungig och fräck rytm.

Fjärde låten är en av Wiehe´s största hit´s, vilket är väldigt märkligt då det är det mest exprementella spåren på skivan. "Flickan och Kråkan" börjar med de läskiga synthersizerljuden som Greg Fitzpatrick åstadkommer. Det är en stressig och kallsvettig låt, med klockren text och så mycket ångest man kan tänka sig. Och musiken passar så otroligt bra till, med de stressande och kalla ljuden. Första gången jag hörde Flickan och Kråkan var jag helt tagen. Och det är jag fortfarande. Man blir rädd av den här låten!

Sjunde spåret "Längst upp i högsta tornet" är en låt många kommer känna igen. Det är inget mindre än Wiehe´s översättning av Bob Dylans "All along the watchtower" och den gör sig otroligt bra på svenska också. Hendrix version är förvisso bäst. Men Wiehe´s är åtminstonde den näst bästa version med Wiehe´s birlljanta sångprestation, tungt gitarrspel från Jan Eric Fjellström och Francks tajta basgång. Ett mästerverk.

Sista spåret "Kom hem till mig" är en härlig lättnad efter Längst upp i högsta tornet´s tunga och allvarliga framton. Ett skönt gitarrspel från Fjellström och en enkel rytm gör detta till en fin avslutningsballad.

Kråksånger är till stor del en rytmisk och gungig skiva med snygga basgångar och funkiga trumpeter. Men precis som alltid är det Wiehe´s arga men brilljanta texter man minns bäst. Flickan och Kråkan är en av Sverigens absolut bästa låtar, både text och musikmässigt. Många av mellodierna sitter kvar långt efter att skivan slutat spela. Lika så alla tankar som väcks under skivans gång. Ett riktigt mästerverk!

Hejsan alla! Det är dags för ännu ett inlägg i denna ack så olästa blogg! Och det lär ju knappast bli någon ändring på det :P

Skiva 70!

Peter Gabriel: Up (2002)

Peter Gabriel är känd för att inte låta sig hamna i något fack inom musiken (förutom facket för annorlunda musik) Med sitt album från 2002 gav han oss ett mer elektroniskt sound och dessutom blev skivan avsevärt mycket mörkare än vad nått han gjort tidigare varit. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Up inleder med lite "bubblande" och elektroniska ljud. Plötsligt hörs ett "Ahhh!" och skivans fösta spår "Darkness" drar igång med sitt slamriga och aggressiva ljud. Man vaknar verkligen till liv. När "refrängen" kommer in får låten en mer atmosfärisk och behaglig sinnestämning och ger oss en imponerande kontrast. Gabriels mörka text är inte heller att leka med. Wow, detta är verkligen en mörk låt. Vilken tur att låten inte hette "Brightness"

Andra spåret "Growing up" följer upp väldigt bra med elektroniska beats och en stark refräng. Det är omöjligt att inte gunga med i denna låt.

Låten efter är desto lugnare. "Sky blue" är en mycket känslosam ballad med styrkan i Gabriels fantastiska röst och texten som kommer ur den. Den underbara sångprestationen från Blind Boys of Alabama ger låten ännu en dimension. En mycket atmosfärisk låt som man lätt sjunker in i.

Nu ska vi hoppas lite i låtarna. Inte för att "No way out" eller "I Grieve" skulle vara mindre bra. Jag finner det bara lättare att skriva nått som ska va intressant att läsa om nästa låt. Det är t.om. så att "I Grieve" hör till mina favoriter.

"The Barry Williams Show" är skivans enda riktigt popiga låt, men den är så otroligt gravallvarlig egentligen. Den handlar om talkshows och hur deras enda uppgift är att bryta ner personer inför tv-tittare. Wow, vilken text.

Näst sista låten (ja, vi har hoppat igen) heter "Signal to noise" och är förmodligen skivans mest dramatiska låt med den fantastiska (och skitkonstiga) sången som Nuscrat Fateh Ali Khan står för. Att det är riktiga stråkinstrument från London Session Orchestra hörs också när låten växer i ens öron och blir mer och mer dramtatisk. Skivan skulle mycket väl kunna vara slut här, då dramatiken har nått sin topp. Men de väljer en annan väg.

Till ljudet av Gabriel´s vackra pianospel i "The Drop" får vi sjunka till ro. En sorglig men vacker avslutnings låt utan några instrument förutom pianot och Gabriels milda och ärliga röst.

Up är en helt makalös skiva. Vacker, skrämmande, cool, gungig, lugn etc... Allt på en skiva. Det enda de har gemensamt är det vemod som lagt sig över hela skivan. Ett härligt vemod. Varje låt är genomarbetat och inget har lämnats åt slumpen. Jag slår vad om att mr Gabriel var väldigt nöjd när han hörde skivan första gången. Det hade i alla fall jag varit.

Hej allesammans! Jag har hittat på en riktig dumhet! Jag ska recensera en riktig proggklassiker tillsammans med min flickvän! Det kommer bli riktigt sågad, men ja, ja... Vi får väl se.

Jag hittade detta fantastiska band via en proggsamlings-cd. Där fanns "Bedside manners are extra" med och fångade mig med en gång. Den var enkel, lite popig med ändå så otroligt fängslande! Jag beslöt mig för att hitta hela albumet! Och det var ju inte så svårt. Skivan hade samma namn som låten. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Jag skriver detta som en dialog mellan mig och min underbara (trots sina fördomar om progg) flickvän, Josse! Därför kommer denna recension se annorluda ut!

1: Bedside manners are extra

(låten börjar lugnt med sång från Dave Lawson)

Josse: Inleder skönt och popit. Påminner om The Ark

Axel: Jag håller med, men kanske inte om The Ark... hmm

(låten ökar i tempo och Dave Greenslade´s keaboards kommer in)
Josse: Ush, halvvägs genom låten kommer en massa hemska oljud!

Axel: Du menar Dave Greensslade´s fantastiska spel på keyboards? Det är ju helt fantastiskt!

(låten lugnar ner sig igen)
Josse: Men det rättar ju till sig framåt slutet och återgår till det lugna och popiga! Nästan som Beatles!

Axel: Oj, oj, oj... vad kommer du då tycka om resten av skivan?

Josse: Jag älskar i alla fall början av låten!

2: Pilgrims Progress

(börjar lugnt men dramatiskt med mellotronspel)
Josse: Börjar dramatiskt!

Axel: Wow! Jag älskar mellotroner!

Josse: Det låter som filmmusik!

Axel: Kanske...

(låten drar igång)
Josse: Ush igen! Nu låter det som jobbig tvspelsmusik! Typ Super Mario!

Axel: (grimatiserar åt sin dumma flickvän)

Josse: Åh, nu är de hos Bowser!

Axel: Jag tycker i alla fall att Dave Greenslade gör riktigt bra ifrån sig. Och härlig basgång från Tony Reeves!
(låten lugnar ner sig. mycket synthar)

Josse: Nu kommer ett vackert mellanspel! Typ sagovärld/manga. Riktigt mysigt

Axel: Instämmer till fullo! Det är riktigt fint nu!

Josse: Överlag en rätt så skön sång.

3: Time to dream
Axel: En riktigt grym basgång! Hejja Reeves! Låten kickar igång en!

Josse: Ja, faktiskt gungig!

Axel: Det blir en riktigt bra och framför allt glad rocklåt!

Josse: Keyboardsolot av Greenslade är, faktiskt, riktigt bra.

Axel: Oj, nu blir jag förvånad. Men det är nog för att det är så pass lungt och gungigt.

Josse: Fast slutet är förlångt. "Hallååå! Ska det ta sluut nån gååång?"

Axel: Fåntratt! Slutet är klockrent!

4: Drumfolk

(börjar med en massa märkliga och dramatiska ljud.)
Josse: Oj, det börjar dramatiskt! Lite Star Wars. Lite fånigt kanske.

Axel: Jag tycker det är fantastiskt. Det som kommer nu kommer du dock inte gilla...

(nu öser låten igång ordentligt)
Josse: Jo, det var faktiskt riktigt bra! Lite tjeckiskt, lite medeltidsdans!

Axel: Wow, trodde jag aldrig om dig! Ett imponerande och tajt spel från Greenslade och Andy McCulloch på trummor! Fast det jag gillar mest är kontrasten mellan det vilda och galna och mellanspelen med underbar mellotron!

Trumsolot som kommer här efter är däremot inte nått mer än ett vanligt trumsolo. McCulloch är en duktig trummis, inget att diskutera.

Josse: Ja, det är imponerande! Men jag tycker inte att snabbheten utgör hurvida solot är bra eller ej.

Axel: Håller helt med dig. Det är lite för hastigt gjort.

Josse: Men tar det slut så här?

Axel: Absolut inte! Nu kommer det, skivans stora gåshud!

Josse: Greenslades är (åter igen) helt fantastiskt!

Axel: Jag kan sträcka mig så pass långt att det är ett av mina favvorit solon på keyboard, i all sin enkelhet! Kännsla på hög nivå! Vad jag inte gillar är hur kallt de kapar av den sköna känslan vi precis fått uppleva med mer trumsolo.

Josse: Nej, inte alls skönt! Fast truddelutten på slutet var fint.

5: Sunkissed you´re not

Josse: Oj, låter ju som vanlig musik! Va skönt

Axel: Jo, den är bra. Men jag tycker nog bäst om texten. Den är fyndig. Skönt och enkelt keyboardsolo!

Josse: Låten säger inte mig nått särskillt, den bara är.

Axel: Jag tycker att den är viktigt för helheten. Låten i sig är inte så där jättespeciell, men skivan hade förlorat fett på att inte ha den där. Solot är bäst!

6: Chalkhill

Axel: Börjar lite halvglatt och gungigt! Bra inledning!

(mycket keyboards och gungig rytm)
Josse: Känns som att man flyter runt på stora vågor i ett hav. Går lite upp och lite ner. Gungigt!

Axel: Kunde inte säga det bättre själv.

Josse: Jag gillar keyboarden mest.

(låten växer långsamt med fler och fler ljud. blir ganska stor i öronen)
Axel: Jag gillar hur de växlar tempo men ändå lyckas hålla ett härligt lugn. Och hur det byggs upp!

Josse: Tycker det blir för mycket störiga ljud! De verkar i alla fall gilla tempoväxlingar!

Axel: Det är lite vad det handlar om: Störiga ljud och tempoväxlingar. Wow!

Josse: Men gud vilket skönt slut! Det bara tonar upp utan några upprepningar!

Nu fortsätter vi mitt glada humör med en skiva som garanterat hade fått mig på gott humör om jag inte varit på gott humör från början. Hänger ni me?

Det här bandet har en god förmåga att färga av sitt sinneslag på lyssnaren. Är de t.ex. sorgsna (Since I´ve ben loving you) blir man lika sorgsen själv. Deras femte skiva är ett av tidernas bästa exempel på skivor som alltid gör en glad. Strålande glad, faktiskt. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivans öppningsspår "The song remains the same" är inte bara ett fantastiskt bra inledningsspår med ös och glädje i sig som fångar en med en gång. Det reprecenterar också himla väl vad resten av skivan har att erbjuda.

Andra spåret "The rain song" låter kanske som en ganska sorglig blueslåt. Men icke. Det är en ganska lugn ballad med lycka och frid hängande i luften. Vackert mellotronspel från mr John Paul Jones gör sitt till låten, men framför allt är det otroligt vackert sjunget av Robert Plant. Spåret är det längsta på skivan och de första fem minuterna är väldigt lugna. Men sen exploderar bandet i glädje och gör låten till en riktig Led Zeppelin-klassiker. Den som inte mår bra av denna låten är förmodligen döv.

Tredje spåret är, liksom första spåret, ett riktigt energiknippe! Jag har alltid älskat låten för den häftiga rytmen: Jones gör underverk med sin bas och tillsammans med John Bonham på trummor blir det helt fantastiskt! Jimmy Page´s gitarrspel är precis som alltid, på topp!

Efter häftiga och rytmiska "The Crunge" (åter igen: Boham och Jones är fantastiska) och häftiga riff från Page i "Dancing Days" kommer en av skivans stora utstickare: "D´yer mak´er". Första gången jag hörde låten satte jag kaffet i halsen (nu dricker jag ju egentligen inte kaffe, men det är ju så frasen lyder). Led Zeppelin spelar ju reggae på detta spåret. Ett fantastiskt gitarrspel från Page och riktigt bra sång från Plant gör detta till en riktig kanonlåt! Det är gung på hög nivå som spelas flitigt hos mig under sommaren.

Efter lite skönt reggae-gung kommer skivans märkliga vändpunkt och även skivans bästa låt (enligt mig) "No Quarter" är den enda låt som inte är glad på skivan. Den är till och med riktigt under isen! Framför allt är detta Jones förtjänst med sitt märkliga men effektfulla keyboardspel. Page´s släpiga men kraftfulla gitarriff får håren att ställa sig upp och Plant sjunger med sin kännsligaste röst i denna konstiga och lite psykadeliska låt. Det är en mörk och vemodig låt som för tankarna tillbaks till "Dazed and Confused" från deras debutalbum. Fantastiskt spår och nästan ännu mer fantastiskt att man lagt det på en så här pass glad skiva. Lyckat är det i vilket fall som.

Sista spåret "The Ocean" är en riktigt bra avslutningslåt i äkta Zeppelin-anda med en häftig och gungig rytm till Page´s fantastiska riff. Framåt slutet gör de ett riktigt häftigt taktbyte och låten öser igång riktigt ordentligt den sista minuten. En fantastik final!

Houses of the holy! Tja, va ska man säga, wow. Är jag deppig nån dag som är det denna skiva (eller Blues Brothers) som gäller. En enkel och glad skiva som för tankarna till sommaren. Brilljanta rytmer och fantastiska riff avlöser varandra i detta superglada mästerverk. Tack Zeppelin, för ännu ett mästerverk!

Idag är jag på ett av mina bästa humör! Har precis hämtat ut ett paket på posten. I paketet ligger 7 skivor som jag länga velat ha och har letat efter. Can, VDGG, Bill Bruford, Quella Vecchia Locanda, Samla mammas manna och Magma. Jag vet inte var jag ska börja! Fast innan jag börjar har jag lite recensioner att skriva! Får hålla mig en stund!

Här har ni en av Sveriges bästa sångare och textförfattare! Wiehe blev känd i proggbandet Hoola Bandoola Band (tillsammans med bla. Björn Afzelius) som spelat in låtar som "Vem kan man lita på?", "Victor Jara", "Keops Pyramid" och många fler. När de stod på topp valde bandet att splittras. Men Wiehe gjorde mins lika bra ifrån sig när han spelade sin egen musik som med Hoola Bandoola Band. Hans första soloskiva "Sjömansvisor" blev en svensk klassiker med slagdängan "Titanic". Under sina år som soloartist har han bytt musikstil fler gånger än nån annan jag känner till. Allt från blues till klezmermusik. 1983 spelade han in en synthig och riktigt tung skiva. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Lindansaren sätter av i fullfart med "Lillan står i hagen", en tung låt (wow, vilken basgång från Johan Valentin) och samtidigt mycket teatralisk där Wiehe verkligen spelar ut texten! Riktigt bra och som alltid en mycket bra och fyndig text.

Andra låten är en av mina absoluta Wiehe-favvoriter. "Gökungen" är tung med en enkel men effektfull rytm. Ett grymt gitarrspel från Jan Eric Fjellström ger en allvarlig stämning. Men framför allt är det Wiehe´s text om gökungen som kräver mycket uppmärksamhet från sin mor. Men när gökungen växt upp har han fått skinn på näsan och stöter bort sin mor för att få världen för sig själv. Svårt att sammanfatta en så här bra text, ni måste höra den!

Titelspåret, som kommer som spår fyra, är anledningen att jag köpte skivan. Den fantastiska sången om ett barn som drömmer om att få gå på lina. Men när han ser en lindansare på cirkus händer det som inte får hända. Lindansaren tappar balansen och faller. Hur texten är framförd lämnar en stor klump i halsen när låten är slut. Det är helt otroligt att en låt kan vara så här sorglig. Ett av Wiehe´s bästa stycken, helt klart!

Näst sista spåret är den mörka låten "Törnrosa" med fantastiskt synthspel från bla. Annie Bodelson. Det är en vacker men otäck sång om prinsen som når fram till sin prinsessa, men hon är alltför rädd för världen för att våga ut. Hon har blivit sin egen mur och där hålls hon fången. Det är i alla fall så jag tolkat den. Mycket vackert saxofonspel från Wiehe på slutet.

Sista spåret "Fågel Fenix" är ett oändligt bra avslutningspår med en hoppfull text och väldigt bra spel på både klaviatur och trummor! Det är en svävande lättnad som fyller öronen i denna underbara sång!

Lindansaren lämnar en i tankar, precis som det ska vara efter att man har hört en Wiehe-skiva. Det är det han vill åstadkomma och det lyckas han med. Med sitt fantasitskt fina kompband blir Lindansaren en väldigt mörk skiva, med mörka texter om livet. Det är tur att man får sväva iväg med Fågel Fenix innan skivan är slut, så man kan få nått slags hopp! Det är en skiva som berör.

I kvällens sista recension ska jag ta använda mig av mitt icke existerande balanssinne. Ta emot mig om jag faller!

De mysiga sagogubbarna i Moody Blues har gjort det igen (kanske fel att säga, det var ju 37 år sen skivan kom...) En skiva som är lika fantastiskt som omslaget! (se bild) (va? nääää) Det är om skivan på bilden den här recensionen handlar om!

Första spåret heter "Question" och kickar igång med en snabb och glad gitarr. Resten av låten följer upp som förväntat. En ösig och glad "Moody-rock" Som alltid en väldigt intressant och tänkvärd text. I mitten av låten saktar tempot in och vi får ett mer balladaktigt sound med Justin Haywards fantastiska röst som inte verkar ha nån ände och Michael Pinder´s fantastiska mellotronspel.

Den passande titeln visar så himla väl på hur skivan är, då man har varvat lugna låtar med ösiga låtar efter varandra och gör skivan till en väldigt behaglig och lättlyssnad sådan. T.om. min kräsna flickvän gillar den. (Egentligen är min flickvän inte kräsen, det är bara jag som envisas med att lyssna på konstig musik som ingen annan står ut med)

Hur som helst så är den här skivan bäst i sin helhet och det finns egentligen bara ett spår som verkligen, verkligen sticker ut ur mängden:

Nionde spåret  "Melancholy Man" är helt enormt bra. Långsam, vemodig och en skitbra mellodi som är lätt att yla med i. Jag vågar faktiskt påstå att det är det bästa de gjort, efter "Night" från Days of future passed. Woho! Mer vemod åt folket!

Sista spåret "The Balance" börjar uppläsandet av en vacker och hoppfull text, som fyller oss med nytt mog efter den tunga Melancoly Man. När det sjugna ordet kommer in blir det lite "Beatles-glatt". Det är en fin och fridfull avslutning på skivan och det är inte utan att man sitter och ler för sig själv när skivan är slut.

Även om Days of future passed är mycket mer nytänkande är A Question of balance är en mycket mer lättillgänglig skiva. Det är jämnare låtar, men ändå en riktigt bra öppning och en mycket bra final. Skivan präglas mycket av Pinder´s smäcktande mellotronspel och Hayward´s fantastiska röst. Med sitt fantastiska sinne för uppbyggdnad skapar de en fantastisk balans mellan ösiga och lite lugnare låtar, alltid lika färgsprakande! De har bevisat att konsten att göra en riktigt bra skiva är helt en fråga om balans!

Jag har just fått upp mitt fjärde skivställ och fyllt i de tomma hyllplanen med tingeltangel :P Så nu, efter ett hårt arbete, är det dags för lite mer hårt arbete! En skivrecension!

Kultivator, märkligt namn. Men det passar rätt bra då gruppen också är väldigt märklig. Jag kan ärligt talat inte säga att jag hört nått liknande. Men redan från första stund, då min skivhandlare satta igång skivan i affären, var jag helt knockad! Wow! Vilken skiva! Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivans första spår "Höga hästar" börjar abrupt med en snabb och komplex trumtakt. Den börjar så abrupt att om man inte är beredd så kommer man med största sannolikhet bli riktigt skrämd. Sen lägger de på en minst lika hetsig basgång varpå det galna gitarr och synthspelet börjar. Och här har vad Kultivator står för. En blandning med jazz, avant garde och symponisk rock. Det är skithäftigt!

I andra låten "Vemod" får vi höra sångerskan Ingemo Rylander för första gången på skivan. Hon har en imponerande och väldigt märklig röst. Hon sjunger riktigt höga toner också, så pass höga att hon utan problem kan sjunga samma toner som Jonas Linge och Johan Hedrén spelar på gitarr respektive synth. Och hon är alltid lika tajt med dem. Det är lite svårt att förklara, men det är mycket speciellt och väldigt häftigt.

Min egen favoritlåt är sjunde låten "Vårföl" där bandet till en början antar en mer cirkusaktig spelstil. En lite lugnare låt än vad vi tidigare har hört, vilket är rätt skönt.

Nu när sista spåret "Novarest" tonat ut sitter jag i min tystnad och skrivet en sammanfattning. Så här ser den ut:

Barndomens stigar är en av de mest fascinerande skivor jag hört. Samtliga bandmedlemmar gör superprestationer. Stefan Carlsson på bas och Johan Svärd på trummor är supertajta och bygger upp den alltid imponerande och komplexa rytmen som gör skivan intressant att lyssna på. Johan Hedrén´s spel på keyboards för tankarna till Lasse Holmer från Samla Mammas Manna. Snabbt, kreativt och färgrikt. Jonas Linge kan både spela de snabba styckena och de mer dramatiska, ylande gitarr solona som ger känsla åt musiken. Ingemo Rylander sjunger högt, snabbt, längsamt men alltid med mycket kännsla. Oavsett om hon sjunger en text eller om hon bara sjunger "ba-ba-ba-ba". Dessutom står hon för det vackra flöjtspelet som så fint förgyller skivan med ett plus i kanten! Barndomens stigar är en annorlunda upplevelse som jag varmt kan rekomendera den som vill höra nått som de inte hört förut!