tophundredrecords

Nu har vi tre nya skivor att se fram emot! Ska bli riktigt skönt att få vila öronen till lite musik. Ni förstår jag har julhandlat under eftermiddagen. Stress, barnskrik, sura kärringar i medelåldern, arga män i bilar och framför allt: Julmusik! Fabrikstillverkad jävla skitljud! Nä, nu bubblar jag upp igen! Vi sätter igång första skivan, så blir det nog bra!

Efter sina framgångar med Hoola Bandoola Band och sina egna skivor "Sjömansvisor" och "Elden är lös" går Wiehe in i en ehlt ny era. Han lämnar kabaréorkesterna och den lite akustiska läggningen för nån slags electrofunk. Det tycker jag att han gjorde bra i. Första skivan med nya soundet är hans helt klart bästa skiva! Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Kråksånger är inte fullt lika mörk som "Lindansaren", men det elektriska och tunga soundet hade helt klart börjat växa fram. Men det är en helt klart funkigare skiva och det hör man redan på första låten "Allt vad jag begär" med en cool bas gång från Arne Franck (från Hoola Bandoola Band) och ett häftigt trumpetspel från Ulf Adåker. Det är en gungig och fräck rytm.

Fjärde låten är en av Wiehe´s största hit´s, vilket är väldigt märkligt då det är det mest exprementella spåren på skivan. "Flickan och Kråkan" börjar med de läskiga synthersizerljuden som Greg Fitzpatrick åstadkommer. Det är en stressig och kallsvettig låt, med klockren text och så mycket ångest man kan tänka sig. Och musiken passar så otroligt bra till, med de stressande och kalla ljuden. Första gången jag hörde Flickan och Kråkan var jag helt tagen. Och det är jag fortfarande. Man blir rädd av den här låten!

Sjunde spåret "Längst upp i högsta tornet" är en låt många kommer känna igen. Det är inget mindre än Wiehe´s översättning av Bob Dylans "All along the watchtower" och den gör sig otroligt bra på svenska också. Hendrix version är förvisso bäst. Men Wiehe´s är åtminstonde den näst bästa version med Wiehe´s birlljanta sångprestation, tungt gitarrspel från Jan Eric Fjellström och Francks tajta basgång. Ett mästerverk.

Sista spåret "Kom hem till mig" är en härlig lättnad efter Längst upp i högsta tornet´s tunga och allvarliga framton. Ett skönt gitarrspel från Fjellström och en enkel rytm gör detta till en fin avslutningsballad.

Kråksånger är till stor del en rytmisk och gungig skiva med snygga basgångar och funkiga trumpeter. Men precis som alltid är det Wiehe´s arga men brilljanta texter man minns bäst. Flickan och Kråkan är en av Sverigens absolut bästa låtar, både text och musikmässigt. Många av mellodierna sitter kvar långt efter att skivan slutat spela. Lika så alla tankar som väcks under skivans gång. Ett riktigt mästerverk!