tophundredrecords

Hejsan allesammans! Nu är det minsann dags för en skiva igen. Igår var det julafton, så ajg tog ledigt från bloggen. Så idag har vi alltså två nya recensioner att vänta. Jag kan meddela att det blir två av de tyngre skivorna på listan!

Skiva 56!

King Crimson: Larks tongues in aspic (1973)

King Crimson är det fantastiska band som enligt många gjorde den första riktiga skivan inom progressive rock "In the court of the Crimson King" 1969. Ledda av det otroliga gitarristen har gruppen gjort många klassiska skivor som satte en hög standard på andra grupper inom genren. Gruppen har upplevt många (väldigt många) olika uppsättnignar av musiker. Första skivan med John Wetton, Bill Bruford och David Cross blev dock en ny start för ett King Crimson som vi inte hört förut. Och det är om deras första skiva den här recensionen handlar om!

Lark´s tongues in aspic blev för många Crimson-fans en klassiker med ett tyngre sound än tidigare, långa komplexa låtar med komplexa rytmer. En annorluna upplevelse är väl det minsa man kan säga.

Första spåret "Lark´s tongues in aspic, part one" börjar med ett litet klockspel av något slag och lite andra märkliga ljud. Det hela pågår i nästan 3 minuter innan David Cross violin tonar in följt av Robert Fripp´s gitarrspel. Några trumslag och låten är plötsligt igång med sitt häftiga riff och den grymma rytmen som Bill Bruford målar upp med sitt briljanta trumspel. Det är en rå inledningsspår i sann King Crimson anda och ett mycket bra öppningsspår.

"Book of sunday" heter det andra spåret och börjar väldigt lugnt och behagligt med Fripp´s coola gitarrspel och John Wettons speciella röst. Jag gillar den, även om Greig Lake från orginaluppsättningen alltid kommer vara King Crimsons främste sångare. Mellan verserna hör vi Cross spela vackert på sin violin. Den är skön att luta sig tillbaka till efter det tunga öppningsspåret.

Efter det kommer den låt som förmodligen klassas som mitt favoritspår på skivan "Exiles". Det på grund av att den är så himla vacker och nästan svävande. Den börjar med lite märkliga ljud innan Cross violin ljuder vackert. Det är förmodligen den bästa mellodi som någonsin spelats på en violin. Kännslosamt drar han ut på varje ton, ja allting är så fruktansvärt rätt. Och det blir bara bättre når Wetton börjar sjunga den vackra texten med samma mellodi. Förmodligen hans bästa sångprestation.

Efter som att alla album behöver en popigare sång (hmm... är det så?) så kommer här "Easy Money". Med det vill jag verkligen inte säga att jag inte gillar låten. Faktum är att det är tur att den finns med. Jag gillade inte albumet från början förutom just den här låten som är lite lättare att ta till sig. Hade inte Easy Money varit med så hade det dröjt innan albumet fått en andra chans. Dessutom är det fantastiskt bra låt!

En cool basgång från Wetton (han är inte min favvorit sångare med han är helt klart en av mina hjältar när det kommer till basen) och lite märkligt spel från percussionisten Jamie Muir som inte märks så mycket annars på skivan. Coolt gitarrspel också. Schysst gung, så att säga.

Efter det kommer skivans skummaste spår "The talking drum" som till stor del baseras på en enkel basgång från Wetton och ett stämningsfyllt violinspel från Cross. Sakta växer låten till nått som liknar ett jam med ett typiskt gitarrspel från Fripp och mer vacker violin. Allt når ett klimax där instumenten "skriker" till innan de snabbt bytar till nästa låt.

Innan man vet ordet av har nästa låt börjat och det klassiska gitarriffet på "Larks tongues in aspic, part two" har börjat riva loss. Det är en helt otrolig låt där precis alla musikerna från de utrymme de önskar. Fripp spelar det fantastiska riffet, Cross spelar nått liknande, Wetton spelar sin tunga basgång medans Bruford och Muir knyter ihop allt med en fräck rytm som ofta svävar utanför ramarna. Dramatisk och händelserik och skivan slutar i ett virrvar av slag och toner. Ett klimax!

King Crimson visar med "Larks tongues in aspic" att de är gruppen som har allt. Atmosfär, hårda riff, kännslosamma violinsolon, funkiga jam, härliga mellodier och ödesdigert mellotronspel. Sannerligen ett mästerverk och detta är bara ett av alla de mängder av mästerverk King Crimson skapat. Wow!