tophundredrecords

Nu fortsätter vi mitt glada humör med en skiva som garanterat hade fått mig på gott humör om jag inte varit på gott humör från början. Hänger ni me?

Det här bandet har en god förmåga att färga av sitt sinneslag på lyssnaren. Är de t.ex. sorgsna (Since I´ve ben loving you) blir man lika sorgsen själv. Deras femte skiva är ett av tidernas bästa exempel på skivor som alltid gör en glad. Strålande glad, faktiskt. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Skivans öppningsspår "The song remains the same" är inte bara ett fantastiskt bra inledningsspår med ös och glädje i sig som fångar en med en gång. Det reprecenterar också himla väl vad resten av skivan har att erbjuda.

Andra spåret "The rain song" låter kanske som en ganska sorglig blueslåt. Men icke. Det är en ganska lugn ballad med lycka och frid hängande i luften. Vackert mellotronspel från mr John Paul Jones gör sitt till låten, men framför allt är det otroligt vackert sjunget av Robert Plant. Spåret är det längsta på skivan och de första fem minuterna är väldigt lugna. Men sen exploderar bandet i glädje och gör låten till en riktig Led Zeppelin-klassiker. Den som inte mår bra av denna låten är förmodligen döv.

Tredje spåret är, liksom första spåret, ett riktigt energiknippe! Jag har alltid älskat låten för den häftiga rytmen: Jones gör underverk med sin bas och tillsammans med John Bonham på trummor blir det helt fantastiskt! Jimmy Page´s gitarrspel är precis som alltid, på topp!

Efter häftiga och rytmiska "The Crunge" (åter igen: Boham och Jones är fantastiska) och häftiga riff från Page i "Dancing Days" kommer en av skivans stora utstickare: "D´yer mak´er". Första gången jag hörde låten satte jag kaffet i halsen (nu dricker jag ju egentligen inte kaffe, men det är ju så frasen lyder). Led Zeppelin spelar ju reggae på detta spåret. Ett fantastiskt gitarrspel från Page och riktigt bra sång från Plant gör detta till en riktig kanonlåt! Det är gung på hög nivå som spelas flitigt hos mig under sommaren.

Efter lite skönt reggae-gung kommer skivans märkliga vändpunkt och även skivans bästa låt (enligt mig) "No Quarter" är den enda låt som inte är glad på skivan. Den är till och med riktigt under isen! Framför allt är detta Jones förtjänst med sitt märkliga men effektfulla keyboardspel. Page´s släpiga men kraftfulla gitarriff får håren att ställa sig upp och Plant sjunger med sin kännsligaste röst i denna konstiga och lite psykadeliska låt. Det är en mörk och vemodig låt som för tankarna tillbaks till "Dazed and Confused" från deras debutalbum. Fantastiskt spår och nästan ännu mer fantastiskt att man lagt det på en så här pass glad skiva. Lyckat är det i vilket fall som.

Sista spåret "The Ocean" är en riktigt bra avslutningslåt i äkta Zeppelin-anda med en häftig och gungig rytm till Page´s fantastiska riff. Framåt slutet gör de ett riktigt häftigt taktbyte och låten öser igång riktigt ordentligt den sista minuten. En fantastik final!

Houses of the holy! Tja, va ska man säga, wow. Är jag deppig nån dag som är det denna skiva (eller Blues Brothers) som gäller. En enkel och glad skiva som för tankarna till sommaren. Brilljanta rytmer och fantastiska riff avlöser varandra i detta superglada mästerverk. Tack Zeppelin, för ännu ett mästerverk!