tophundredrecords

Nu ska jag göra nått jag aldrig gjort förut! Jag ska skriva en recension på morgonen! Häftigt va? ...nehe... Men det skiter jag i! Det är ändå ingen som läser detta, så varför skulle jag bry mig?!?! MOHAHAHAHA!!!!

Garybaldi - En fantastisk grupp som spelade fantastisk musik, med Bambi Fossatti i fronten. Italiens svar på Jimi Hendrix. Deras debut "Nuda" kom 1972 och imponerade på många sätt. Fossatti kunde spela både snabbt och kännslosamt. Som Hendrix (ibland lät han t.om. som honom på rösten) Deras andra och sista skiva kom samma år och var ganska annorlunda. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Astrolabio har bara två spår, vilket gör dem lätt att räkna upp:

Fösta spåret "Madre di cose perdute" börjar väldigt tyst med bara lite ljud och lite fingrande på en gitarr. Man knappt märker det. Sen kommer elorgeln in. Lio Marchi´s lysande orgelspel, sakta men med kännsla. Sen växer den långsamma rytmen in och så börjar Fosatti sjunga.

Efter några väl sjugna rader (som jag dock inte begriper ett ord av - de är på italienska) tystnar musiken ner lite. Sen kommer det som gör låten till det den är. Gitarrsolot som kommer nu, kommer som en flodvåg. Det är precis så det känns när den mustiga gitarren kommer. Den kommer mot en och sköljer över en och plötsligt är man i den. Jag hörde den första gången hos min skivhandlare. Vi stod tysta en stund, sen tittade vi på varandra och visade med gester att håret stod upp längs med armarna. "Det här är bra på allvar" så han hade hämtat sig. Jag kunde inte säga emot.

Sen följer ett mycket intressant orgelspel och lite mer gitarrspel - allt i topklass. Sen kommer det fan i mig en gång till: Flodvågen. Samma sak igen. Samma gåshud. Wow, vilken låt! Den tonar sakta ut i keyboardspel. Mycket vackert.

Andra spåret "Sette?" är mer som Nuda. En jamig rocklåt. Här kommer resten av bandet till sin rätt: Maurizio Cassinelli på trummor och Sandro Serra på bas gör ett fantastiskt jobb med rytmen här. Som vanligt är det Fossatti som fokus ligger hos, med sitt fantastiska gitarrspel med Marchi´s vackra keyboardspel i bakgrunden. Det hela gör en mycket vacker och häftig ljudbild!

Efter ett långt och vilt rockjam börjar de spela en gammal känd mellodi, Broder Jakob (den heter säkert inte så på italienska, men, men) och där avslutas låten.

Efter en skiva som Astrolabio är man ganska omtumlad. Det är två helt olika spår som båda håller igång en på olika sätt. Första spåret är dock bäst, men det behöver jag väl knappt säga. Det är spåren funkar så bra ihop som de gör, trots sina stora olikheter. Som helthet funker Astrolabio helt perfekt och kommer alltid vara ett förstahandsval om jag behöver en billig flodvåg nån gång!