63: A passion play
Skiva 63!
Jethro Tull: A passion play (1973)
Jethro Tull, ett av de största banden inom proggenren. Och det förstår man när de skapat mästerverk som "Thick as a Brick" och "Aqualung" som blev deras stora genombrott 1971. De har även vunnit en grammis för bästa hårdrocksskiva 1989 med "Crest of a Knave". Det lustiga är att de på sin motståndarsida hade Metallica och deras "...And Justice for All". Hur som helst så släppte de en mycket underskattad skiva 1973 och det är den skivan den här recensionan handlar om!
A passion play har bara två spår, men de är väääldigt långa och spännande! Första låten inleds med, nått som låter som hjärtslag, som tonar in. Inte helt olikt inledningen på Pink Floyds "Dark side of the moon" därifrån växer en gitarr fram och rätt som det är är låten igång med sin galoppaktiga rytm. Och under den otroligt långa låten växlar de mycket mellan rytmer och mellodier. Många spännande partier passerar och bandets prestation är enormt bra på alla sätt. Barriemore Barlow på trummor imponerar med många komplexa byten och John Evan på keaboards gör en fantastisk insats. Men som alltid, när det kommer till Jethro Tull, är det ju Ian Andersson som sticker ut mest. Inte bara för att det är han som sjunger på skivan, han spelar även alla blåsinstrument vilket har gör med fantastisk finess! Och så har han skrivit den smått förvirrande texten också!
Men favoritbit på första spåret är det lite flummigare stycket i slutet med Martin Barre´s fantastiska gitarrspel. Det blir faktiskt ovanligt atmosfäriskt för att vara Jethro Tull. Och det tycker jag mycket om :)
Andra spåret inleds, helt plötsligt, med textraden "This is the story of the hare who lost his spectacles!". Detta är den mest vansinniga saga jag hört. Och det gör inte saken mindre galen att den blir uppläst på en Jethro Tull-skiva. Det är helt enkelt en berättad saga om en hare som tappat bort sina glasögon och hans andra djurvänner i skogen är inte sena med att försöka hjälpa honom. Den är helt galen och slutar med... ja, det ska jag inte avslöja! Måste höras! Hahaa!
Efter det blir det lite mer komplex JethroTull-rock. Även om jag finner det knepigt att säga nån intressant om skivan så är det hela tiden klass ett på grejjerna de spelar. Många vändpunkter och överraskningar gör så väl andra spåret till ett spår som håller en vaken!
Skivan sammanfattat bjuder på mycket ös och märkliga rytmer, fantastiska instrumentella partier och Ian Andersson´s mycket karismatiska röst. Mycket mer än så finner jag inte att säga. Den är helt enkelt jävligt bra och väldigt imponerande! Och roligt med den lilla sagan om haren, förståss.
En av Tulls största styrka tycker jag lätt är texterna, lite absurdistiska och tämligen flummiga. Fantastisk skiva. Tull är, tillsamans med Floyd och Genesis kungarna över konceptalbum!
