tophundredrecords

Kvällens andra skiva! Jag känner hur jul"musiken" börjar rinna av mig nu! Skönt!

Efter deras tredje succéalbum med kom deras fjräde succéalbum (Om Erik eller nån annan språksnobb läser detta ska de veta att det var meningen att det där skulle låta dumt) Det blev deras bästasäljare och de dörrar mot världen och kändisskap som ännu inte var öppna, öppnades med denna klassiska skiva! Det är den skivan den här recensionen handlar om!

Skivan innehåller många av deras största hits t.ex. "Black Dog" som inleder hela skivan med lysnade sångprestationer från Robert Plant. På andra låten "Rock and Roll" drar de upp tempot ytterligare och även den blir en stor hit och avgudad på deras turneér.

Tredje spåret "The Battle of Evermore" visar på Zeppelins folkinfluenser. Jimmy Page´s fantastiskt vackra gitarrspel och vacker sång från Plant och gästartisten Sandy Denny som annars spelar med det brilljanta folk-rockbandet Fairport Convetion (Ett band ni helt klart borde kolla upp, de har gjort några mästerverk de också) Överlag en betydligt lugnare låt än de två föregångarna!

Fjärde spåret är inget mindre än en av tiderans största och bästa rockballader! Den är så känd att det inte riktigt går att begripa. Det är förstås "Stairway to Heaven" jag pratar om. Den mörka balladen börjar lungt och lite medeltidsaktigt med gitarr och nått som låter som en flöjt. Det är en kännslosam Robert Plant vi får höra här, som framför den skumma men vackra texten så otroligt bra. Låten växer efter hand och när bandet är på toppen av låten hör vi Page´s helt sannslösa gitarrsolo som klassas som världens bästa. Wow vilken låt!

Näst sista spåret (Vi har hoppat i låtarna, igen) "Going to California" är en lugn och lättsam sång med Page´s gitarrspel i fokus. En fin låt att bryta det energiska tempo som hålls i låtarna innan, "Four Sticks" och "Misty Mountain Hop". Framför allt en bra låt att ha innan sista spåret!

"When the levee breaks" är en gungig låt med mycket fokus på John Bonhams tunga trumkomp. Page lägger mycket krut på gitarren (som vanlig) och lika så resterar Plant väldigt bra. Dessutom har han här plockat fram sin harmonika, som ger mycket till låten. En relativt lång och gungig blues-rock avslutning!

Led Zeppelin IV visar Led Zeppelin´s ösigaste sida med många bra rocklåtar. Och det är minst lika bra de gånger de skruvat ner tempot lite. Plant´s röst håller genom hela skivan och Page´s gitarrspel är som allra bäst. Han har ristat in sitt namn i historien med sitt oförglömliga gitarrsolo i Stairway to Heaven. Allt hålls ihop av den alltid lika tajta rytmduon John Paul Jones och Bonham. Detta är skivan man förknippar gruppen med och är verkligen helt oemotståndlig!