67: The Snow Goose"
Kvällens sista skiva ska nog kunna skölja av de sista tonerna av julhandelns hemska bakgrundsmusik! Nu blir det en proggklassiker!
Skiva 67!
Camel: "The Snowgoose" (1975)
Camel är ett av de där progressiva banden som inte fått hälften av den uppmärksamhet de förtjänar. De har inspirerat så många rockgrupper att det är inte klokt. De har ett speciellt och väldigt atmosfäriskt sound, som ingen annan haft tidigare. Med deras tredje platta visade de världen (de som lyssnade i alla fall) var de stod. "The Snow Goose" hette skivan och är ett rent mästerverk. Det är även om den skivan den här recensionen handlar om!
Jag tänkte att jag skulle fatta mig kort, även om den här recensionen förtjänar en ganska lång recension. Det finns så mycket som måste sägas om den. Men jag är ingen som gillar att upprepa mig ("...och det är om den skivan den här recensionen handlar om!" Självironi, underbara självironi). Jag har faktiskt redan skrivit en recension av denna skiva, fast på en annan blogg. Den recensionen hittar du här: Lääääänk!
Snow Goose är (Jävlar, ännu en upprepning!) en instrumentell skiva och har därmed ingen text (Va? Nääää?) Det lustiga är att skivan med största säkerhet följer en historia ändå. Dels ser man det på låttitlarna. De ser ut att komma i nån sorts ordning rent historikmässigt. Och så vet jag att den är baserad på en bok med samma namn. Men om man varken har låttitlar eller bakgrundshistoria. Hur hänger man då med?
Jag har ärligt talat inte den blekaste aning om vad skivan handlar om då jag inte läst boken. Men det är ett dramatiskt händelseförlopp under hela skivan som är väldigt intressant att analysera. Framför allt har vi de tre låtarna "Preparation", "Dunkirk" och "Epitaph" som hänger ihop otroligt snyggt! Jag tolkar det som "Före ett krig - KRIG - Efter ett krig" och spänningen är på top hela tiden.
Mitt absoluta favvoritspår är nog titelspåret, med Andrew Latimers genomvackra gitarrsolo! Hela låten är ett gungande hav av behagliga toner.
Jag ska nu sammanfatta det hela med ett citat!
"Att läsa den här analysen säger en kanske inte så mycket egentligen mer än att skivan verkar helt klart hörvärd. Den är spännande då man känner så tydligt att det är nån form av historia som de spelar. Det händer nått. Vilka är Rhayader och Fritha? Vad är så speciellt med denna Snow Goose? Och vad är det dom krigar om i Durnkirk? Det är mycket man bara kan gissa sig till då skivan saknar texter. Men det är också lite av det som gör skivan så utmanande.
Man jobbar mycket med olika känslor för att förtydliga historien. Det läggs ner mycket möda på alla övergångar mellan låtarna för att förstärka helheten. Även repriserna är väldigt väsentliga för att det ska funka. Och jag måste säga att efter att ha funderat och analyserat skivan så är det här helt klart Camels mest genomtänkta skiva och lämnar en med en varm känsla av glädje. Det var 40 väl spenderade minuter av mitt liv i alla fall"
Det är sällan någon citerar mig men nu har det skett. På min egen blogg! Wow!
