tophundredrecords

En ny morgon, nya skivupplevelser. Nu är vi snart ikapp schemat också!

Genesis har precis förlorat sin fantastiska sångare Peter Gabriel och världen tvivlar starkt på om Genesis ska kunna klara sig utan honom. Med facit i handen så gick det alldeles utmärkt, i alla fall på kommersiell nivå. De blev till slut ett av världens största band. Men innan de blev så stora gjorde de faktiskt några proggskivor till. Första skivan utan Gabriel t.ex, är fantastisk. Det är den skivan den här recensionen handlar om.

Skivans öppningsspår "Dance on a volcano" börjar med pompa och ståt. Det är en storslagen låt med spänning, högt tempo och ett riktigt bra öppningsspår. Dock är liveversionerna av låten mycket bättre.

Andra låten "Entangled" är verkligen en låt med helande funktion. En långsam och atmosfärisk låt med väldigt vacker text som sjungs med Collins snälla röst. Framförallt mycket vackert spel av Tony Banks på keyboards och mellotroner gör denna låt magiskt vacker. Och man mår så härligt bra av den. Mår man dåligt någon gång, kanske huvudverk, är det bara att sätta igång Entangled. Det lindrar.

Efter en av mina favvoriter på skivan, "Squonk", som är rätt tung kommer "Mad man moon", en vacker piano/mellotron ballad med fantastisk text. Att folk på 70-talet ens kunde tvivla på Collins kapacitet att ersätta Gabriel går inte att förstå. Han har en fantastisk röst! Låten är i största allmänhet ett fyrverkeri av toner och mellodier.

Därefter kommer "Robbery, Assault and Battery" som visar på lite mer tempo och skådespelarinsatser från Collins. En fyndig text om en rånare som blir ansvarig för ett antal mord. Många tycker att det här spåret kan vara lite banalt ibland med den småfåniga refrängen. Jag förstår vad de menar men jag tycker ändå att låten är ett trevligt inslag på skivan. Färgstarkt synthspel från Banks (precis som alltid)

Efter lite dramatik och ös kommer ny skivans vackraste spår "Ripples..." som säkerligen kan lämna en och annan tårögd. Den är fantastisk. Collins sjunger med maximalkänsla till Banks och gitarristen Steve Hacketts otroligt vackra och sagoaktiga spel. Fantastiskt mellodi! Fyra minuter in i låten börjar Bank´s fantastiska solo som verkligen svävar iväg med en och det når verkligen klimax när låten tillslut svävar in på den vackra refrängen igen! Wow!

Efter det glada titalspåret kommer slutlåten "Los Endos". Och det är verkligen en finallåt som dessutom är helt instrumental och tempot är högt. Phil Collin´s trummar som aldrig förr och Banks keyboardspel ger oss många härliga nyanser. De knyter även ihop skivan genom att spela små repriser av Dance on a volcano och en helt fantastiskt tung version av Squonk. En blandning av vad de spelat tidigare på skivan, kan man säga. Det är en tung och färgstark avslutningslåt som verkligen avslutar skivan på topp!

A trick of the tail är en helt fantastisk skiva med mycket fokus på Tony Banks och hans instrument. Mellotroner, synthesisers och pianon ger skivan en otrolig atmosfär. En annan sak som är speciellt med skivan är det fylliga trumljudet som studsar mellan väggarna. Hela skivan kan eneklt sammanfattas med ett ord: "Sagolik"