tophundredrecords

Yes, bandet som är vad de heter. Yes är så jävla Yes! Ledda av bandets frontman Jon Anderson (en av världens bästa sångröster) har de många framgångar med proggklassikerna som "Fragile", "Close to the edge" och "Tales from Topographic Oceans". Plötsligt hoppar deras legendariska keyboard-magiker Rick Wakeman av bandet. Då tar de in Patrick Moraz som förut spelat i bl.a. Manehorse. Bytet av man bakom klaviaturen ger oss en otrolig skiva som även är den första skivan jag hörde med bandet. Det är om denna skiva den här recensionan handlar om!

Första låten på Relayer heter "The Gates of Delirium" och börjar tvärt med Moraz spännande ljudmatta och därifrån växer det hela upp till en riktigt bra låt. Andersons fantastiska röst hörs (jag måste erkänna att jag inte uppskattade hans röst helt, när jag hörde den första gången) och låten får upp tempo. När bandet spelar som bäst och trummisen Alan White arbetar som hårdast på sina trummor, sitter man själv som på nålar. Det är så otroligt spännande och häftigt. Gruppen är verkligen tajta med varandra.

Efter en stunds ös lugnar musiken ner sig lite och in kommer det helt makalöst vackra gitarrstycket från Steve Howe in. Man är helt tagen. Andersons röst levererar den fina texten och det är så där vansinnigt vackert att håren ställer sig upp! Detta är Relayer på top! Tonar ut i mer fantastiskt gitarrsolo!

Andra spåret "Sound Chaser" är framför allt ett häftigt experimenterande som utmanar bandet i märkliga och snabba rytmer. White får mycket utrymme till sina trummor och är verkligen imponerande. Så även basisten Chris Squire som spelar både snabbt och mellodiskt. Ett märkligt gitarrsolo från Howe får vi också uppleva.

Tredje och sista spåret "To be over" är skivans feel-good-spår med en fantastiskt lättsam mellodi som man enkelt sjunger med i. Efter ett fantastiskt vackert keyboardsolo från Moraz avslutas låten maffigt och väldigt glatt! Fantastiskt avslutningsspår!

Sammanfattat är Relayer ett symphoniskt mästerverk, så otroligt maffigt och storslaget att det hade passat på fantasyhyllan i en filmbutik. Wow, säger jag bara. Höjdpunkten är ju helt klart The Gates of Delirium, men de två andra spåren har även de kvaliteér som inte ska underskattas! Och vem mår inte bra av Andersons strålande och rent av frälsande röst? Inte jag i alla fall. Relayer har verkligen sin plats i min skivsamling!