57: Caravan
Godkväll mitt herrskap! Julafton är det nu alldeles strax, men det hindrar inte mig från att skriva blogginlägg som ingen läser. Här kommer därför ännu ett :)
Skiva 57!
Caravan (1968)
Caravan är en av de bästa grupperna ut genren Canterbury Scen och har gjort många kända plattor (kända i proggvärlden i alla fall) så som "In the land of grey and pink". De var även en av de första grupperna inom genren och satte på många sätt standarden. Men deras första skiva är helt olik deras kommande plattor. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.
Caravan heter deras självbetitlade debut och är inget mindre än ett psykadeliskt mästerverk med sköna toner och psykadeliska rytmer. Psykadelisk pop när den är som bäst!
Öppningsspåret "Place of my own" öppnar med intonande trummor och sen slår David Sinclair an sina elorglar och och Pye Hastings mycket speciella röst skär igenom den mörka och rökiga atmosfären. Det är en härligt popig sångmellodi och en härligt bra inledningslåt.
På tredje spåret "Policeman" får vi dessutom höra Richard Sinclair´s underbara röst. Hastings har en röst man måste vänja sig vid då den inte alltid känns helt rätt. Men Richard´s röst är mörk och mysig.
(För er som undrar är David Sinclair och Richard Sinclair kusiner)
Femte spåret "Cecil Rons" hör till mina favvoriter på skivan just för att den är så grymmt märklig. En märklig marchtakt på trummorna som spelas av Richard Coughlan tillsammans med D. Sinclair häftiga och spontana keyboardspel ger en märklig stämning. Hastings och R. Sinclair hjälps åt att sjunga den märkliga texten till den märkliga mellodin som innehåller både vanlig sång, vrål och panikrop. Ett psykadeliskt masterpiece!
Sjätte spåret "Magic Man" är en av de härligaste ballader som Caravan någonsin gjort. Mysfaktorn är skyhög när D. Sinclair spelar på sin elorgel. När man sen lägger på Hastings röst (som aldrig låtit bättre) som sjunger denna ljuvligt vackra och gungiga mellodi blir man rent av rörd. Allt till ett härligt enkelt trumspel av Coughlan som för en gångs skull håller sig ganska basic. Less is more!
Sista låten "Where but for Caravan would I?" är det långa men otroligt vackra avslutningsspåret! En vacker text som sjungs med enorm känsla av Hastings. Sen kommer det långa och fantastiska orgelsolot som D. Sinclair alltid varit så jävla bäst på att göra! Givetvis spelar de andra musikerna stenhårt på sina instrument för att bygga upp rätt atmosfär för solot. Caravan har alltid varit grymma på långa instrumentella bitar som bara växer och växer. Efter solot sjunger R. Sinclair också några rader och musiken lugnar ner sig igen. På slutet får vi givetvis ett till vilt solo och låten avslutas i enormt klimax! Så gör även skivan! Wow!
Caravan är en skiva i sann 60-tals psykadelisk anda. Om man inte gillar den sortens musiken kommer man inte heller gilla den här skivan. Men om man gillar saker som tidiga Pink Floyd, Procol Harum etc så kommer Caravan kännas helt rätt. Det är en mörk atmosfär utan att skivan är speciellt mörk egentligen. Det är en förhållandevis glad skiva av ett förhållandevis glatt band bestående av färgstarka musiker. Allt är så rätt. Coughlan´s bullriga spelsätt, Hastings karaktäristiska röst, R. Sinclair´s ännu mer fantastiska röst men framför allt hans fantastiska basspel. Sist men inte minst D. Sinclairs otroliga förmåga att bygga upp en atmosfär genom sin elorgel. En atmosfär som jag gärna tillbringa mycket tid i. A place of my own!
