tophundredrecords

Idag är jag på ett av mina bästa humör! Har precis hämtat ut ett paket på posten. I paketet ligger 7 skivor som jag länga velat ha och har letat efter. Can, VDGG, Bill Bruford, Quella Vecchia Locanda, Samla mammas manna och Magma. Jag vet inte var jag ska börja! Fast innan jag börjar har jag lite recensioner att skriva! Får hålla mig en stund!

Här har ni en av Sveriges bästa sångare och textförfattare! Wiehe blev känd i proggbandet Hoola Bandoola Band (tillsammans med bla. Björn Afzelius) som spelat in låtar som "Vem kan man lita på?", "Victor Jara", "Keops Pyramid" och många fler. När de stod på topp valde bandet att splittras. Men Wiehe gjorde mins lika bra ifrån sig när han spelade sin egen musik som med Hoola Bandoola Band. Hans första soloskiva "Sjömansvisor" blev en svensk klassiker med slagdängan "Titanic". Under sina år som soloartist har han bytt musikstil fler gånger än nån annan jag känner till. Allt från blues till klezmermusik. 1983 spelade han in en synthig och riktigt tung skiva. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Lindansaren sätter av i fullfart med "Lillan står i hagen", en tung låt (wow, vilken basgång från Johan Valentin) och samtidigt mycket teatralisk där Wiehe verkligen spelar ut texten! Riktigt bra och som alltid en mycket bra och fyndig text.

Andra låten är en av mina absoluta Wiehe-favvoriter. "Gökungen" är tung med en enkel men effektfull rytm. Ett grymt gitarrspel från Jan Eric Fjellström ger en allvarlig stämning. Men framför allt är det Wiehe´s text om gökungen som kräver mycket uppmärksamhet från sin mor. Men när gökungen växt upp har han fått skinn på näsan och stöter bort sin mor för att få världen för sig själv. Svårt att sammanfatta en så här bra text, ni måste höra den!

Titelspåret, som kommer som spår fyra, är anledningen att jag köpte skivan. Den fantastiska sången om ett barn som drömmer om att få gå på lina. Men när han ser en lindansare på cirkus händer det som inte får hända. Lindansaren tappar balansen och faller. Hur texten är framförd lämnar en stor klump i halsen när låten är slut. Det är helt otroligt att en låt kan vara så här sorglig. Ett av Wiehe´s bästa stycken, helt klart!

Näst sista spåret är den mörka låten "Törnrosa" med fantastiskt synthspel från bla. Annie Bodelson. Det är en vacker men otäck sång om prinsen som når fram till sin prinsessa, men hon är alltför rädd för världen för att våga ut. Hon har blivit sin egen mur och där hålls hon fången. Det är i alla fall så jag tolkat den. Mycket vackert saxofonspel från Wiehe på slutet.

Sista spåret "Fågel Fenix" är ett oändligt bra avslutningspår med en hoppfull text och väldigt bra spel på både klaviatur och trummor! Det är en svävande lättnad som fyller öronen i denna underbara sång!

Lindansaren lämnar en i tankar, precis som det ska vara efter att man har hört en Wiehe-skiva. Det är det han vill åstadkomma och det lyckas han med. Med sitt fantasitskt fina kompband blir Lindansaren en väldigt mörk skiva, med mörka texter om livet. Det är tur att man får sväva iväg med Fågel Fenix innan skivan är slut, så man kan få nått slags hopp! Det är en skiva som berör.