tophundredrecords

Oj, oj, oj! Nu ligger jag back i tidsschemat! Inte för att jag tror att någon har märkt nått, men jag har inte skrivit nån recention på två dar! TVÅ DAR! Då har jag alltså två recensioner att skriva PLUS dagens recension!

Huff, det blir en tuff dag. Lika bra att sätta igång med en gång!

System of a down är ett av väldigt få hårdrocksband jag verkligen uppskattar. Jag är inte särskillt glad i hårdrockens riffbaserade musik. Den är så förutsägbar. Och det är väl det jag gillar med just System of a down. De är inte förutsägbara nån stans! Det är tvåra kast mellan röster, kännslor, takter, allt. Som en berg och dalbana.

Ena stunden är de förbannade, andra stunden är de jättesorgsna. Det återkommande temat på deras skivor är krig och
att det inte är acceptabelt!

Deras andra skiva kom ut kom ut bara åtta dagar innan terrordådet mot worldtrade center. Därför ansågs skivan väldigt aktuell och viktig. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan inleds med "Prison Song" som låter oss veta vad det handlar om. Det handlar om arg hårdrock! Det är tunga riff och en arg röst. Lite snabba kast mellan röster och takt gör oss genast intresserade. Man hör att det inte är vilken grupp som helst. Bra inledningslåt!

De många bra låtarna skulle ta lång tid att räkna upp (det är faktiskt riktigt bra helt vägen igenom) så vi hoppar raskt över till spår 6: "Chop Suey!" som var deras stora genombrott och gav dem ett namn. Här får man höra gruppen på topp. De är tajta och klarar av många märkliga kast mellan takter och kännslor. Deras sångare, Serj Tankian, är snabb och arg i verserna. Men det bästa är refrängen där den sannslöst vackra sången från deras gitarrist Daron Malakian ljuder genom högtalarna. Och när man blandar den arga och lite oslipade rösten från Serj och den förtvivlade men vackra rösten från Daron uppstår nått man aldrig hör i nån annan hårdrocksgrupp. Det blir så kännsligt, så vemodigt men så otroligt fängslande vackert. Ett bra exempel på vad System of a down är för mig.

Andra bra låtar som passerar är arga "ATWA", "Toxicity" och "Psycho" där vi får höra av influenser från deras libanesiska och armeniska bakgrund.

Sista spåret heter "Aerials" och är en kännsloladdad och gråtmild final på skivan, som lämnar oss i stilla tankar och vemod. Men väntar man några sekunder efter att skivan slutat så kommer ett hemligt instrumentellt spår, med lite mer folkig touch.

Toxicity är en kännsloladdad skiva men högt tryck. Den håller dig i ett hårt grepp och släpper inte förens skivan är slut. Med sina tvära och ofta oväntade vändningar och taktbyten håller de intresset uppe. I musiken hörs tydliga influenser från bandmedlemmarnas libanesiska och armeniska ursprung, vilket allra bäst hörs på Serj´s sång och sättet de spelar gitarr. Det är den blandningen mellan libanesisk folkmusik och hårdrock som gör System of a down speciella för mig och Toxicity så otroligt bra.

Så, nu har ni väl längtat nått så kopiöst efter nästa skiva. Det har i alla fall jag.
Och jag vet precis vilken skiva det ska handla om idag! Det är bergis ingen ni hört talas om förut!

Skiva 97!



Osibisa (1971)

Det här är inga mindra än mina första idoler och kommer från Ghana. Osibisa spelades flitigt hos mig under min
barndom. Men när man började i skolan så gick det ju inte för sig att lyssna på sån här "neger-rock" (Ja, min korkade granne kallade musiken för neger-rock. Gör han om det så får han på flabben!). Då skulle man lyssna på Aqua,
Dr. Bombay och dylikt. Jag trivdes inte alls med det, men jag skaffade skivorna man skulle ha och försökte att vara lika "inne" som mina klasskompisar. Annars hade man väl blivigt mobbad.

Skivan börjar med "The Dawn". Väldigt stilla tonar de tysta ljuden av den afrikanska gryningen fram. Orden som Teddy Osei säger nu sammanfattar hela ideén med Osibisa väldigt bra.

Han säger: "Osibisa - Criss-Cross rhythms that explode with happiness" och det är precis vad som händer när Teddy talat färdigt. Då växer låten fram och den Afrikanska gryningen målas upp som en vacker och färgstark målning för en. Trummorna stampar igång och blir stora och maffiga. Då kommer blåsinstrumenten in. Och seriöst, få gånger har man hört saxofoner och trumpeter på det här viset. Man blir så otroligt glad och att sitta still är verkligen inget alternativ.
Det går fan inte. Tro mig, jag har försökt.

Andra låten "Music for gong gong" är ännu gladare och kickas igång av de fantastiska blåsinstrumenten. Makalöst gung! Känns ofta som det bästa spåret, men helt säker blir man aldrig.

Tredje spåret "Ayiko Bia" är riktigt cool. Det är första tillfället de sjunger på skivan. Och då är det på ett språk man inte förstår. Det lustiga är att man ändå, redan från första stund, kan sjunga med. "Ayiko Bia bia!" sjunger Teddy och så upprepar resten av gruppen "Ayiko Bia!" Kan det bli enklare? Och med den häftiga musiken till blir det riktigt bra också.

"Akwaaba" och "Oranges" har lite mer popig touch, men väldigt bra åndå.

6:e spåret "Phallus C" handlar om att den vite mannen tror att han är bättre än den färgade. Men den färgade mannen bara skrattar för det är ju inte annat än löjligt att tro nått sånt. Bra och finurlig text. Framför allt så är basgången en av de coolaste jag hört. Hade jag lärt mig att dra av en sån basgång hade mina kompisar tappat hakan
(det är väl bara att börja öva)

Sista spåret "Think about the people" är det enda spåret på skivan som är riktigt allvarsam. Den hadlar om hur lite vi tänker på varandra och att vi måste lära oss att förstå för att kunna leva med varandra. Man har väl hört det förut, men det skadar aldrig att skriva en sån här text. Det finns ju fortfarande människor som inte fattat grejjen.

Övrigt som bör noteras (Oj, så formell jag lät där) är det fantastiska omslaget av Roger Dean, som efter denna skivan gjort omslag till andra storheter som t.ex. Yes

Osibisa är ett album full av häftiga blåsinstrumen (det var via dem jag lärde mig älska saxofonen) och häftiga afrikanska rytmer. Den utstrålar glädje och skoj, men ändå med en unns moral i undertonen.
 Vad mer än fantastisk kan en skiva va, om den handlar om att vara glad?

Än så länge har allt gått väl med min blogg. Jag har skrivit i den en gång om dagen, precis som planerat. Ingen har läst den, som förväntat. Jag kanske borde skriva en blogg-logg där jag kan skriva "Allting går som planerat" eller nått sånt.

Nu kanske jag låter bitter, men det är jag inte. Jag ser bara det ironiska i att skriva en modern och tidsenlig blogg om musik som inte alls är modern.

Förvisso var förra skivan från 1991. Det är ju inte så länge sen... eller? Va fan?! Det är ju 17 år sen!!! Ne, nu får det bli något nyare!

Coldplays tidigare album har haft många bra låtar men varit sorgligt drabbade av de så kallade utfyllnadslåtarna (som vi pratade om i förra recensionen) Det har bidragit till att albumens helhet inte varit alltför lyckade. Det är först på deras tredje skiva som man kan börja känna av helhetskännslan. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

X&Y är en väldigt atmosfärisk skiva. Det märker man av så fort man startat skivan och första spåret "Square one" drar igång lite stillsamt med de rymdiga sounden och Chris Martins röst : "You´r in control. Is there anywhere you want to go?" som ekar stillsamt. Mycket fängslande, I tell you!

"What if" heter andra spåret som för mig ibland framstår som det starkaste spåret. Det börjar väldigt långsamt med piano och Martin´s vackra röst. Och en otroligt träffande text. Det är inte alltid att jag tar åt mig texter, men i Coldplay´s fall händer det ganska ofta. Hur som helst, så växer musiken till sig och blir framåt slutet ganska dramatisk.

Nästa låt heter "White shadows" och var ett tag min favoritlåt för att den håller ett riktigt bra tempo. Och det är väl just därför övergången mellan denna och nästa låt blir så effektfull.

Från "White shadows" tempoladdade dramatik till den väldigt stillsamma inledningen på "Fix you" som inleds med en enkel elorgel till Martin´s röst. Åter igen en riktigt bra text. Det häftiga med den här låten är att den är väldigt lugn och ganska sorgsen tills precis på slutet. Då kommer Jon Bucklands ekande gitarr

och bryter den tysta elorgeln och vips så har balladen blivigt en powerballad av hög klass! Jag är väldigt glad i den här låten.

Andra bra låtar som passerar är "Talk", "Speed of sound" och "X&Y". Allt annat är också väldigt bra (Med undantag för tråkiga "The hardest part") Allt följer den härliga och rymdiga atmosfären.

Sista låten "Twisted logic" avslutar på ett bra och lite småpampigt sätt. Det roliga är att detta egentligen inte är den sista låten. Om du väntar några sekunder efter det att skivan borde ha slutat, så kommer snart "Til Kingdom come" som bryter loss lite grann från resten av skivan. Mycket pga. den akustiska gitarren, som stått väl undangömmd under resten av skivan. Men det är en väldigt hoppfull mellodi och när låten är slut är det inte utan att man känner sig lite uppfylld av nån sorts harmoni.

X&Y är en atmosfärisk och väldigt mysig skiva. Det är låtar som är enkla att ta till sig men för den sakens skull inte alls tråkiga. Jättebra texter och framför allt så är Chris Martin jättebra på att sjunga dem. X&Y är en  väldigt kännsloladdad och ofta träffande skiva.

Wow tänkte jag när jag hörde "Californication". Ett sånt ös hade jag aldrig upplevt. Efter det köpte jag resten av deras skivor.

Nu, flera år senare, är jag inte alls lika imponerad. Jag asdiggar deras hits. Det är ös i dem, det går inte att förneka. Men deras album är ofta rena mardrömmar att genomlida då de är helt proppfyllda med så kallade "utfyllnadslåtar". Låtar som inte alls är genomtänkta och bara är med för att skivan ska bli några minuter längre. Riktigt trist att man väljer att göra skivor på det sättet.

Men två skivor har de i alla fall gjort som är ösiga och spännande rakt igenom. Den ena heter "One hot minute" och den andra heter Blood Sugar Sex Magic och är några snäpp bättre. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Hela skivan färgas av Flea´s basgångar till Chad Smiths laddade trummtakter, Anthony Kiedis fräcka och ibland lite argressiva sjung-rappande och John Frusciantes

funkiga gitarrspel. Det är en tajt grupp och att de har roligt när de spelar hör man lång väg på denna fantastiska skiva!

Till att börja med har vi hitsen: "Under the Bridge", "Give it away" och "Suck my kiss". Galet bra låtar! Det roliga är att allt det andra är minst lika bra!

Hela skivan inleds med den arga "Power of equality" som är ett slag mot rasfientligheten! Såna låtar kommer alltid behövas, men framför allt är det en riktigt bra inledningslåt.

Skivans andra utstickare är "Breaking the girl" som får en lite mer folkig touch. Och så har vi det lite erotiska (tycker jag, min flickvän håller inte med) titelspåret som även det, med sin långsamma rytm och Kiedis utmanande röst, blir en låt man minns.

Skivans näst sista spår "Sir Psycho Sexy" är 8:24 minuter lång och blir framåt slutet ett rätt dramatiskt stycke musik. Den som lyssnar riktigt noga kan t.om. höra en mellotron i bakgrunden. Låten tonar ut väldigt långsamt och hade blivit ett perfekt slut på skivan. Men klyschiga slut på sina skivor var inget Red hot chili peppers sysslade med förrens senare i sin karriär. Så innan man vet ordet av kommer den helt galet oväntade (och helt galna annars också) "They´re Red Hot". Låt oss säga att de gör ett kvickt byta i tempo. Jag vet inte hur man ska beskriva det annars, det måste höras. Man får ett gott skratt i alla fall. Innan man vet ordet av är låten slut och därmed även skivan.

Blood Sugar Sex Magic är ett imponerande album, spännande och funkiga rytmer, fräsha melodier och framför allt håller skivan samma klass hela vägen igenom. Inga utfyllnadslåtar! Helt klart det bästa gruppen producerat och ett helt klart måste!

Så mina damer och herrar! Nu har ni väntat länge nog på min första recension (En hel dag för att vara exakt, vilket ju inte är allt för mycket)

Jag tror att många som känner min musiksmak kommer bli lite överraskade över de första recensionerna som inte riktigt följer min stil i övrigt.

Jag lyssnar på så kallad "progressive rock". Vad det är går vi in på när tiden är kommen.
Men nu:

Skiva 100!

Jepp! Bröderna Blues måste helt klart vara med på min lista. Filmen "The Blues Brothers" har spelat en stor roll i mitt liv och jag är säker på att den har färgat av sig på andras liv också. Så när jag fick tag på en skiva med hela soundtracket till filmen blev jag alldeles till mig av glädje!

Det hela startade i ett avsnitt av Saturday Night Live då två kända komiker (Dan Aykroyd och John Belushi) uppträdde i svarta kostymer under namnet "The Blues Brothers".

Det blev en succe och de två komikerna och deras band, bestående av redan kända musiker, släppte sin första skiva "Briefcase full of blues" 1978.

1980 kom filmen om Blues Brothers, där vi förutom bröderna och deras band fick se bla. James Brown, Ray Charles och Aretha Franklin.

Och med ett så storslaget gäng kändisar i filmen var soundtrackskivan en ren självklarhet. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan börjar med den toksköna "She Caught the Katy". Det som gör mig mest galen med den här låten är Donald "Duck" Dunn´s helt fantastiska basgång och det sköna svänget på Dan Aykroyd´s munspel. Jag tycker nog att detta är ett av de bästa spåren på skivan.

Och det är precis den här känslan av cool glädje som skivan håller hela vägen. Häftiga rytmer, grymma blåsinstrument och fantastisk sång av John Belushi.

Det är väl egentligen bara ett spår som jag inte är helt hundra på. Det skulle vara "Rawhide" just av den anledningen att den lämnar blues-gunget för mycket. Det är närmare bestämmt en countrylåt. Jag HATAR country. Men om man nu sett filmen så vet man att Rawhide bara är en av de två countrylåtarna som Blues Brothers tvingas spela på Bob's Country Bunker, då countrybögarna är för dumma för deras Chicago-blues och inte blir glada förrens de fått höra riktig country.

Så med andra ord är Rawhide bara en ren parodi på den helt vansinnigt hemska genren. Så då är det väl ok.

Skivan slutar, precis som filmen, med Jailhouse Rock. Tungt ös och en riktig final på skivan.

The Blues Brothers är en fantastisk skiva som aldrig lämnar en utan den varma känslan av glädje i magen. Men det verkliga måstet är helt klart själva filmen. Den som inte sett filmen borde inte bara skämmas, utan även vara mycket ledsen. För Blues Brothers är en av tidernas helt klart bästa filmer. Full av biljakter, olycklig kärlek, explosioner och framförallt en jävla massa musik! Ett riktigt måste.