97: Osibisa
Och jag vet precis vilken skiva det ska handla om idag! Det är bergis ingen ni hört talas om förut!
Skiva 97!
Osibisa (1971)
Det här är inga mindra än mina första idoler och kommer från Ghana. Osibisa spelades flitigt hos mig under min
barndom. Men när man började i skolan så gick det ju inte för sig att lyssna på sån här "neger-rock" (Ja, min korkade granne kallade musiken för neger-rock. Gör han om det så får han på flabben!). Då skulle man lyssna på Aqua,
Dr. Bombay och dylikt. Jag trivdes inte alls med det, men jag skaffade skivorna man skulle ha och försökte att vara lika "inne" som mina klasskompisar. Annars hade man väl blivigt mobbad.
Deras första och helt fantastiska skiva kom 1971 och det är om den skivan den här recensionen handlar om!
Skivan börjar med "The Dawn". Väldigt stilla tonar de tysta ljuden av den afrikanska gryningen fram. Orden som Teddy Osei säger nu sammanfattar hela ideén med Osibisa väldigt bra.
Han säger: "Osibisa - Criss-Cross rhythms that explode with happiness" och det är precis vad som händer när Teddy talat färdigt. Då växer låten fram och den Afrikanska gryningen målas upp som en vacker och färgstark målning för en. Trummorna stampar igång och blir stora och maffiga. Då kommer blåsinstrumenten in. Och seriöst, få gånger har man hört saxofoner och trumpeter på det här viset. Man blir så otroligt glad och att sitta still är verkligen inget alternativ.
Det går fan inte. Tro mig, jag har försökt.
Andra låten "Music for gong gong" är ännu gladare och kickas igång av de fantastiska blåsinstrumenten. Makalöst gung! Känns ofta som det bästa spåret, men helt säker blir man aldrig.
Tredje spåret "Ayiko Bia" är riktigt cool. Det är första tillfället de sjunger på skivan. Och då är det på ett språk man inte förstår. Det lustiga är att man ändå, redan från första stund, kan sjunga med. "Ayiko Bia bia!" sjunger Teddy och så upprepar resten av gruppen "Ayiko Bia!" Kan det bli enklare? Och med den häftiga musiken till blir det riktigt bra också.
"Akwaaba" och "Oranges" har lite mer popig touch, men väldigt bra åndå.
6:e spåret "Phallus C" handlar om att den vite mannen tror att han är bättre än den färgade. Men den färgade mannen bara skrattar för det är ju inte annat än löjligt att tro nått sånt. Bra och finurlig text. Framför allt så är basgången en av de coolaste jag hört. Hade jag lärt mig att dra av en sån basgång hade mina kompisar tappat hakan
(det är väl bara att börja öva)
Sista spåret "Think about the people" är det enda spåret på skivan som är riktigt allvarsam. Den hadlar om hur lite vi tänker på varandra och att vi måste lära oss att förstå för att kunna leva med varandra. Man har väl hört det förut, men det skadar aldrig att skriva en sån här text. Det finns ju fortfarande människor som inte fattat grejjen.
Övrigt som bör noteras (Oj, så formell jag lät där) är det fantastiska omslaget av Roger Dean, som efter denna skivan gjort omslag till andra storheter som t.ex. Yes
Osibisa är ett album full av häftiga blåsinstrumen (det var via dem jag lärde mig älska saxofonen) och häftiga afrikanska rytmer. Den utstrålar glädje och skoj, men ändå med en unns moral i undertonen.
Vad mer än fantastisk kan en skiva va, om den handlar om att vara glad?
