tophundredrecords

Oj, oj, oj! Nu ligger jag back i tidsschemat! Inte för att jag tror att någon har märkt nått, men jag har inte skrivit nån recention på två dar! TVÅ DAR! Då har jag alltså två recensioner att skriva PLUS dagens recension!

Huff, det blir en tuff dag. Lika bra att sätta igång med en gång!

System of a down är ett av väldigt få hårdrocksband jag verkligen uppskattar. Jag är inte särskillt glad i hårdrockens riffbaserade musik. Den är så förutsägbar. Och det är väl det jag gillar med just System of a down. De är inte förutsägbara nån stans! Det är tvåra kast mellan röster, kännslor, takter, allt. Som en berg och dalbana.

Ena stunden är de förbannade, andra stunden är de jättesorgsna. Det återkommande temat på deras skivor är krig och
att det inte är acceptabelt!

Deras andra skiva kom ut kom ut bara åtta dagar innan terrordådet mot worldtrade center. Därför ansågs skivan väldigt aktuell och viktig. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Skivan inleds med "Prison Song" som låter oss veta vad det handlar om. Det handlar om arg hårdrock! Det är tunga riff och en arg röst. Lite snabba kast mellan röster och takt gör oss genast intresserade. Man hör att det inte är vilken grupp som helst. Bra inledningslåt!

De många bra låtarna skulle ta lång tid att räkna upp (det är faktiskt riktigt bra helt vägen igenom) så vi hoppar raskt över till spår 6: "Chop Suey!" som var deras stora genombrott och gav dem ett namn. Här får man höra gruppen på topp. De är tajta och klarar av många märkliga kast mellan takter och kännslor. Deras sångare, Serj Tankian, är snabb och arg i verserna. Men det bästa är refrängen där den sannslöst vackra sången från deras gitarrist Daron Malakian ljuder genom högtalarna. Och när man blandar den arga och lite oslipade rösten från Serj och den förtvivlade men vackra rösten från Daron uppstår nått man aldrig hör i nån annan hårdrocksgrupp. Det blir så kännsligt, så vemodigt men så otroligt fängslande vackert. Ett bra exempel på vad System of a down är för mig.

Andra bra låtar som passerar är arga "ATWA", "Toxicity" och "Psycho" där vi får höra av influenser från deras libanesiska och armeniska bakgrund.

Sista spåret heter "Aerials" och är en kännsloladdad och gråtmild final på skivan, som lämnar oss i stilla tankar och vemod. Men väntar man några sekunder efter att skivan slutat så kommer ett hemligt instrumentellt spår, med lite mer folkig touch.

Toxicity är en kännsloladdad skiva men högt tryck. Den håller dig i ett hårt grepp och släpper inte förens skivan är slut. Med sina tvära och ofta oväntade vändningar och taktbyten håller de intresset uppe. I musiken hörs tydliga influenser från bandmedlemmarnas libanesiska och armeniska ursprung, vilket allra bäst hörs på Serj´s sång och sättet de spelar gitarr. Det är den blandningen mellan libanesisk folkmusik och hårdrock som gör System of a down speciella för mig och Toxicity så otroligt bra.