tophundredrecords

I dagens sista recention ska vi tala om en riktigt gamal räv som är väl värd att tala om.

Miles Davis är ett namn alla hört (hoppas jag) och namnet bors av den legendariske jazzmusikanten och trumpetaren som spelat in otaliga mängder av skivor och spelat med de flesta kända musikerna. Själv är jag relativt ny med Mr. Davis, men ändå har hans skiva från 1959 gjort ett så stort intryck på mig att jag med enkelhet kan sätta den bland mina topp 100 skivor. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Kind of blue är en skiva som är ganska svår att skriva om, då det egentligen inte händer så mycket under låtarna. Men det är kanske just det som gör skivan så otroligt skön. Den håller en väldigt tyst och tillbakalutad karaktär som inte är annat än mysig.

Miles Davis har ett väldigt speciellt och kännslosamt spelsätt där han antingen smeker ut tonerna ut trumpeten eller så krystar han ut dem lite mer våldsamt. Men det blir alltid lika bra. Tillsammans med sitt kompband med bland andra John Coltrane på tenor saxofon, Paul Chambers på bas och Jimmy Cobb på trummor skapar de en höstig och behaglig kännsla. Man kan tänka sig att det regnade lite bitterljuvt utanför fönstret när de spelade in skivan. Och man kan nästan andas in den kyliga men friska höstluften, för det är nästan så Kind of Blue låter på nått vis.

En av de viktigaste parterna i bandet enligt mig är Bill Evans som spelar pianot. Han gör det som ingen annan. Väldigt lungt, lägger omtanke till varje ton som spelas. Och när han har ett litet solo kommer hans speciella spelsätt fram ännu bättre. Man har beskrivit det som att hans piano sjunger. Mellodierna han spelar låter som att de vanligt vis hade blivigt sjungna. Svårt att förklara, men om man nån gång hört Bill Evans spela piano, så tror jag att man förstår vad jag menar.

Kind of Blue är en väldigt lugn skiva, utan att den blir sömnig eller tråkig. Den är bara harmonisk. Har jag haft en tuff dag på jobbet och behöver nått lite avslappnande till mina öron så är den här skivan absolut ett alternativ. Gillar man jazz så är Kind of Blue helt klart ett måste och det finns inte en chans på jorden att man skulle bli besviken.