tophundredrecords

Nu mina damer och herrar, är det dags för dagens skiva som dessutom är listans första svenska skiva! Och det är en riktigt höjdarskiva, speciellt så här efter att man kommit hem från en tuff dag på jobbet.

Pugh Rogefeldt är ett namn jag alltid förknippat med vanliga svenska och tråkiga vissångare. Min mamma har många gånger försökt övertala mig, men jag har väl lite fördommar om musik ibland, antar jag. Det var inte förrens min mycket sympatiska skivhandlare reagerade på att jag aldrig hört Pugh, som jag vaknade till. Han spelade en låt (Här kommer natten), och jag var väl mer eller mina såld. Någon månad senare fick jag tag på Pugh´s debutalbum och den är bara så helt rätt. Det är om den skivan den här recensionen handlar om!

På skivan spelar inte bara Pugh utan han är kompad av två andra otroliga musiker: Jojje Wadenius på bas och
Janne (Loffe) Karlsson på trummor. Tillsammans har de skapat en av de absolut bästa svenska skivor jag hört!

Öppningsspåret "Love, love, love" börjar med en typisk trummgång alá Karlsson. Han har ett rätt bullrigt med jazzigt spelsätt. Sen kommer... ja, jag tror att det är gitarren. Det låter i alla fall väldigt speciellt. Och sen kommer Pugh´s väldigt speciella röst. Riktigt bra låt och introduktion till resten av skivan!

Andra spåret "Här kommer natten" är min favvorit även om jag inte är säker på att det är den bästa låten. Knepigt va? Börjar med skumt gitarrspel/oljud som lägger en spännande stämning. Sen kommer basen och trummorna och lägger den gungande rytmen. Det är en mörk och stämningfull låt. Det är tur att den handlar om natten, för det hade inte passat musiken alls om det hade handlat om när dagen kommer. Hur som helst så är det jag gillar mest sångmellodin
(dape-dape-dape-da-da-da) och den helt otroligt väl sjugna refrängen. Jag tror att jag hade kunnat lyssna på den här låten i timmavis bara för att komma fram till hur man skriver ett så här bra stycke musik. Wow!

Efter tredje spåret "Surabaya Johnny" som är en rätt ösig men rolig låt kommer den lugna och lite gulliga låten
 "Små lätta moln" och bryter av den hittils väldigt mörka stämning på skivan. Låten i säg tolkar jag som en hyllning till sommaren. Fint sjungen med fin text. En sång man behöver så här års i övergången mellan höst till vinter.

Femte spåret "Dä ä bra, dä ä fint" är en go å gla låt, för att uttrycka mig exakt. Enkel med rolig text. Däremot nästa låt
 "Jag sitter och gungar" är uppbyggd på ett helt annat sätt. Den börjar spännande med en tyst och mörk basgång
(som för övrigt påminner om Batman) och Pugh´s röst nästan smyger sig in: "jag gungar, gångar, gungeli gungar, livet är långt..." Sen blit det tyst en kort sekund. Då pang sätter låten igång igen fast med en helt ny och inte fullt lika mörk ton. Den blir glad och svängig.

Sjunde och åttonde spåret "Signe" och "Colinda" är lite mer akustiska spår med fyndiga texter och och sköna mellodier. Spåret efter är dock mer intressant. Det heter "Haru sett mej va...". En snabb och kvick mellodi med väldigt rolig text om nån tjej han vill ha i säng (tjejen e tjusi, grejen e busi), men upptäcker att det är en snobbig överklass dam och dumpar henne (nej, nej, nej, då fåru ingen grej) Återigen är det mellodin på sången som är imponerande.

Sista spåret heter "Du tände lyset Andresson" och är en dämpad och småjazzig låt. Väldigt lugn och en bra avslutning.

(Ja, dä ä dä!) är en helskön skiva med tunga rytmer (Jojje och Janne är fantastiska tillsammans) och härliga och spännande mellodier. Pugh´s speciella röst och sättet han sjunger bidrar med en betydande del till skivan. Och läser man texthäftet så är det oftast väldigt roliga och finurliga texter. Som helhet blir det en skiva man blir väldigt glad av. Helt klart en skiva du borde höra. Kanske till och med ett måste? Ja, dä ä dä!