tophundredrecords

Legat på latsidan igen! Aj aj aj. Det har slagit mig att det kommer ta hundra dar för mig att skirva klart den här recensionen om jag ska skriva en gång om dagen. Och om jag nu inte ens kan hålla det tidsschemat så, gud vet när jag blir klar med listan! Så det är lika bra att sätta igång med en gång!

Skivan i sig är väldigt enkel. Det är en bra blandning av ösiga och väldigt lugna låtar. Allt väldigt tillbakalutat och är i grunden folkrock som tenderar att sväva ut i symphoniska frispel. Väldigt vackert men också en smula sorgset. Första låten "Phuntzionariat" som börjat rätt tvärt, färgas väldigt mycket av sångaren Juan Carlos Perez sorgsna och väldigt uttrycksfulla röst. Man får ut så mycket av den utan att ha den blekaste om vad han egentligen sjunger. Vi kan bara anta att det inte är några jätteglada sångetexter.

Andra spåret "Goizeko deiadar" är en sån där låt du skulle bli riktigt glad om nån spelade för dig på en söndag. Ett slags optimistiskt vemod hänger över orgelspelet i inledningen. Precis som att veta att detta är sista dagen på helgen men att man fortfarande kan ta det lugnt denna sista dag, innan man ska till jobbet igen. När sen låten bryter tempot och ökar upp blir det lite mer symphoniskt. En härlig basgång och glad sång. En låt som är väldigt glad utan att vara påfrestande. En perfekt söndagslåt.

Efter de två akustiska och väldigt vackra sångerna "Zati txiki bat La m´en" och "Lau teilatu" kommer skivans bättre hälft. Den börjar med femte spåret "Hilzori I" som börjar spännande med ett vackert fingerplock och en fantastiskt vacker flöjt. Flöjtisten Joseba Erkiaga har man inte fått höra så mycket av än. Det är först nu han kommer fram riktigt mycket. Ett väldigt roligt taktbyte kommer in och allt utom flöjten spelar nu ganska vilt för att sedan gå in i en lugnare, mer symphoniskt del av låten. Med ännu mer vacker flöjt, vacker gitarr och väldigt vackert pianospel av Jose A. Fernandez. Helt klart skivans bästa spår.

Nästa låt "Hilzori II" är en slags uppföljare till förra låten och har ungefär samma vemod hängande över sig.

Åttonde och sista spåret är tillskillnad mot den ösiga föregångeren "Foisis jauna" väldigt lugn. Det händer för en gångs skull inte mycket i låten, den är bara lugnt och lite vemodig. Och det är i den sinnesstämning låten och hela skivan lämnar oss.

Itoiz är en otroligt bra skiva när man är trött på allt annat. Det är en vemodig skiva utan att vara det minsta deppig. En en lugn skiva utan att vara det minsta långsam. Mycket pga de symphoniska utsvävningarna och de glada rytmerna. Man får höra mycket vackra mellodier spelade på gitarr och flöjt tillsammans med den vackra klaviaturen i bakgrunden. Och Juan Carlos Perez röst är också värd att nämna. Ävan om man inte kan spanska så är sången fängslande. En skiva som aldrig är för svår att ta till sig men som aldrig kommer bli tråkig.