tophundredrecords

Blogg Logg: Dag 13

Jag ligger lite efter i tidsschemat men jag har kommit fram till att läsarna förmodligen inte kommer ta illa upp, då de inte finns. Men jag finns i alla fall. "Jag skriver skivblogg, därför finns jag!" Sluttramsat med filosofi! Här kommer nästa skiva!

Progressive Rock var helt nytt för mig, men jag var övertygad om att det va nått bra. Jag hade lyssnat på Yes, Genesis och lite Jethro Tull och kännde att jag ville fortsätta undersöka den här genren. När jag frågade killen i skivaffären vad som vore lämpligt att fortsätta med fick jag en märklig skiva i handen. Det var ett omslag föreställande ett sort, skäggigt och fram för allt snällt ansikte. Av titeln på skivan att dömma var det nog en jätte. Gentle Giant hette skivan och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Gentle Giant är ett av de där lite knepigare banden. Det händer mycket i låtarna och de många bandmedlemmarna spelar fler instrument var än vad som borde vara lagligt. Det är väldigt komplext och ibland riktigt svårlyssnat. Men om man väl vant sig vid Gentle Giants märkliga sound så är det svårt att få nog.

Debutskivan är bland de bästa av deras skivor och inleds med häftiga "Giant", en rockig låt som presenterar väldigt bra vad Gentle Giant är för slags band. Märkliga byten av tempon och stämning. Många instrument och Derek Shulman´s vackra röst (den är rent av fantastisk!)

Andra låten "Funny Ways" är lite av en Gentle Giant klassiker och förmodligen för den vackra sången i stämmor som Gentle Giant är så otroligt bra på. En lugnare låt och mycket vacker dessutom.

En av de riktiga utstickarna är fjärde spåret "Isn´t it quiet and cold?" som är en väldigt lugn låt med enbart "klassiska instrument" som violin, cello och lite gitarr. Den handlar om en man som går hem själv från jobbet och känner sig väldigt ensam. Gatorna är långa och mörka och han hör märkliga ljud. En charmig sång som jag förknippar mycket med en fin animerad film jag hittade på youtube Väldigt fin.

Sen kommer min absoluta favorit från skivan "Nothing at all" som är lite mer vemodig än de andra på skivan. Börjar med en sorgsen gitarr och sen kommer Derek´s kännslosamma röst. Det blir lite balladaktigt. Sen kommer den första av låtens många vändpunkter: När den coola basgången av Ray Shulman växer till det häftiga gitarriffet av Gary Green och låten får en mer agressiv ton. Även sången som genom skivan varit väldigt snäll blir nu tyngre. Sen övergår låten i ett häftigt trummsolo av Martin Smith. Men inte ett vanligt, här har man mixtrat lite med sounden vilket gör det hela väldigt intressant. Det är ett ösigt trummsolo och därav blir efftekten väldigt stor när Kerry Minnear´s piano spelar ett långsamt och vackert stycke pianomusik till rytmen. Sen går låten tillbaka igen till det vackra balladaktiga en sista gång innan låten är slut. Wow!

Skivans näst sista låt heter "Why not?" och är också en tung och lite riffbaserad låt där Gary Green får mycket utrymme till sitt gitarrspel. Skithäftig med bra sång och häftiga basgångar. Ökar takten framåt slutet för att få en slags finalkännsla till låten.

Sista spåret "The Queen" är ett kort och lite upprockat stycke av nån känd mellodi (Jag är säker på att det är nått som är så kännt att jag borde skämmas för att inte kunna namnet på det) Hur som helst en fräck avslutning på skivan.

Gentle Giant är märklig och komplex, med häftiga riff och ösiga rytmer. Samtidigt är den klassiskt skolad, vackra mellodier och stämsång som är snällt för öronen. Både svår men ändå inte. Det är verkligen blandad kompott. Det enda med skivan som egentligen är säkert är att den är ett måste för alla som gillar nått lite annorlunda.