tophundredrecords

Blogg-logg dag 13: Kväll
Inget har hänt sen förra inlägget, undrar om man skulle pröva att göra lite reklam för bloggen. Å andra sidan, va skulle jag skriva! "Läs den störthäftiga bloggen om gammla, dammiga skivor från 70talet som du aldrig ens hört talas om!"
Hmm... får klura på det där...


Led Zeppelin, bandet som är så stort att det inte går att förstå. Ja, jävlar va de är stora. Och tillskillnad mot många andra stora artister så har de verkligen gjort sig förtjänta av det! Redan med debutalbumet gjorde de revulution i musiken! Folk hade aldrig hört nått liknande. Vilken sångare! Vilken gitarrist! Och hela rytmsektionen! Allt var nytt och häftigt! Och med andra skivan blev det bara bättre! Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Hela skivan börjar med det världsberömda gitarriffet! "Whole Lotta Love" är en fantastisk inledningslåt med pumpig rytm och mellodi som fastnar med en gång! Den skumma biten i mitten av låten är också väldigt intressant, där Jimmy Page spelar på en så kallad "thermin". Efter det märkliga avbrottet kommer riffet igen och åter igen är det omöjligt att inte digga med. Det är, som jag brukar säga, bra på allvar!

De två följande låtarna "What is and what should never be" och "The lemon song" är båda två bra rocklåtar som håller skivan snurrande med fräsha riff och grymma sångprestationer av Robert Plant.

Fjärde spåret "Thank you" är så vackert att jag började gråta första gången jag hörde det! Se där! Va öppen jag är med mina kännslor, så skratta inte! Det är vackert! Mycket pga av John Paul Jones (som annars spelar basen) kännslosamma spel på elorgeln. En ballad på riktigt och med ett riktigt fint gitarrsolo alá Page! Dessutom en jättefin text.

Spåret efter heter "Heartbreaker" och har, liksom "Whole Lotta Love" ett sånt där riff du inte kan sitta stilla till medans sjätte spåret "Living Loving Maid (She´s just a woman)" har mer fokus på den fräcka sångmellodin som sätter sig väldigt snabbt. Sjunde spåret är den genomsköna "Ramble on". Jag blir alltid glad av den här låten och den tenderar att bli citerad när man ska lämna en plats: "I´ll ramble on!"

Nästa låt "Moby Dick" är det enda trumsolot i historien som jag faktiskt tycker är riktigt spännande. Många trummsolon är imponerande och man tänker "Wow, hur gör de?" Men efter tre minuter blir man väldigt trött på bullret. Men John Bonham är inte vilken trummis som helst! Moby Dick är riktigt kul att lyssna på. Det är fan inte konstigt att han klassas som en av världens bästa trummisar!

Sista spåret "Bring it on home" börjar väldigt bluesaktigt med ett enkelt gitarriff, munspel och ett svagt mumlande från Plant. Sen drar låten igång och blir en sån där skönt avslutning som skivan verkligen gjort sig förtjänt av! "Wow" eller "Oj!" är två vanliga kännslor man har när låten tar slut.

Led Zeppelin II är en skiva med fantastiska prestationer av samtliga bandmedlemmar och framför allt blir man så där härligt glad som man alltid blir av Led Zeppelin´s sköna blues-folk-rocksound. Det finns inga svaga spår, det är bara fullt ös hela vägen! Thank you Led Zeppelin, for this amazing record!