tophundredrecords

Och nu till något helt annat (fan va lamt det blir när Monty Python översätts till svenska...)

Peter Gabriel, världens bästa sångare om man frågar mig. Han kan som ingen annan framföra en text kännslosamt, läskigt, argt, you name it. Han är bäst, helt enkelt. Allra allra bäst! Men det var inte utan att folket blev oroliga när han hoppade av Genesis efter succén med "Lambs lies down on Broadway" Vad skulle de bli av honom och vad skulle det bli av bandet? Inget att oroa sig för. Hans solodebut är helt kalas och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Peter Gabriel 1 (eller "Car" som den också kallas) har många bra spår (faktum är att alla är bra) men det är nog "Solsbury Hill" som man kommer ihåg bäst. En glad popsång med bra mellodi och gitarrspel från den store Robert Fripp (King Crimson) Det är faktiskt omöjligt att inte bli glad av låten. Texten är metaforisk och handlar om hur Peter slår sig fri från Genesis för att starta nått eget. Och det är en väldigt bra text, för Peter är ju helt klart en av tidernas bästa textförfattare.

Ett annat minnsevärt spår är "Excuse me". Den är rolig på det vis att den inte innehåller några "moderna" insrument. Tony Levin´s basgångar är t.ex. ersatta av en bastuba. Den börjar med en märklig körsång i komiskt höga toner. Takten är kantig och soundet är äldre och går under genren "underhållning" Det ger en rolig kontrast mot resten av skivan som är en, i stortsätt, ren rockskiva. En rolig text, med ett roligt framförande.

Låten efter Excuse me heter "Humdrum" och är en fantastisk låt. Den börjar lite stilla med Larry Fast på keyboard och Peter Gabriels försiktiga röst. Vackert. Sen byter de takt till nått mer dansvänligt med nått som låter som dragspel. Efter några sjugna rader på den fantastiska texten går låten över i ett svävande och synthigt parti. När man är ute och går till den här låten känns det nästan som att man flyger bort... Ne, nu flummar jag bort mig!

De tre sista låtarna är tillsammans det som gör skivan så fantastiskt bra. "Waiting for the big one" är en bluesig låt med bluesigt spelat piano. Men mellan verserna kommer den bombastiska gitarren och gör låten till mer än blues. Låten är rolig på det vis att man på minst tre ställen tror att låten ska ta slut med det väldiga gitarryl som Fripp skapar. Men det blir bara tyst en liten stund för att sedan fortsätta lite till. Skitbra låt, skitbra text och framförallt denna kännsla Gabriel och hans band har!

Nästa låt "Down the Dolce Vita" är mer finalisk och kaosig med de bombastiska blåsinstrumenten och det snabba gitarrspelet. Dramatik på hög nivå uppstår. Framåt slutet på låten tonar den ut i kaos och man tror att det ska bli tyst så man kan få andas ut. Fel.

Låten tonar ut till skivans bästa spår "Here comes the flood". Den börjar lugnt med vackra flöjtljud och en otoligt kännslosam prestation från Fast på keyboard. Gabriel sjunger en av sina förmodligen bästa sånger om flodvågen som dränker allt liv som råkar komma ivägen. Det är en sorglig kännsla.Då, pang bryter bandet tystnaden "Lord, here comes the flood" sjunger de och musiken strömmar genom högtalarna. En riktigt flodvåg, känns det som. Ett riktigt bra gitarrsolo av Dick Wagner (nej, det är ionte Fripp som spelar solot på denna låten) Det är verkligen på topp! Det är också här skivan tar slut. Precis som det ska vara, slut på topp!

En skiva med många olika sortes genrer i sig. Rock, pop, blues, skoj... ja faktiskt det mesta. Mycket nöjje, kan man säga. Men det är, som sagt, de sista tre låtarna som gör skivan så kolosalt bra. En toppenfinal! När skivan är slut har man fortfarande Gabriels röst i Here comes the flood, ekande i huvudet. Det är så bra att det är inte klokt! En riktigt flodvåg till skiva!