tophundredrecords

Skiva, skiva, skiva!!! Man blir lätt lite galen när man sitter i sin lägenhet och tittar på sin stora skivsamling! Lite grann som Gollum och hans ring, antar jag... Fast jag är inte skallig... det är väl skillnaden.

Pink Floyd, lord, thats a band! Bandet med sort P. Bandet som får det att lysa i mina ögon och håret att ställa sig upp på presis alla kroppsdelar med hår på. Världens bästa band! Utan någon som helst tvekan. Skulle en skum man på gatan komma springande med en stor sabel och skrika åt mig: "Vilket är världens bästa band" så skulle jag svara blixtsnabbt: "Pink Floyd!" för att sedan springa iväg. Så bra är dom! Wow!

Nog med fjäsk! De har gjort galet många bra skivor, men det var inte förrens på sjätte skivan de hittade sitt sound och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Hela skivan börjar med ljudet av vindar. En storm, vågar jag anta. Det är ljudet av "One of these days", den fantastiska inledningslåten. En knäpp på basen, växer sakta in till några rytmiska slag på basen till Richard Wright´s keyboard som tonar in. Plötsligt hörs en farlig röst: "One of this days I gonna cut you into little pieces" och då drar låten igång. Nick Mason´s otroliga trumslageri, David Gilmours fantastiska slideguitar. Allt är så WOW!

Nästa låt som förväntas fortsätta det förra låten började så bra, heter "A pillow of winds". Det är en skön gitarrlåt med psykadelisk touch och Gilmours snälla röst. Tyvärr så känner jag att den blir väldigt intetsägande efter en så stark låt som One of this days. Övergången funkar inte riktigt så bra som man hade önskat.

Nästa låt "Fearless" är också en lugn låt men lite starkare. Gilmours väldigt snälla röst, en trevlig gitarrmellodi. En bra låt, men fortfarande inte så bra man vill att det ska vara.

Efter den kommer "San Tropez" och är en lite popigare låt som hade varit skön att promenera till en vacker, solig dag. Just av den anledningen funkar den här låten uruselt på den här skivan. Efter One of these days förväntar man sig nått mörkare, mer spännande!

Då kommer "Seamus" som även den är ett bra spår men inte alls funkar utifrån de förväntningar man har. En blueslåt om en hund som sitter utanför köket (Ja, det är faktiskt det texten handlar om) Här har man i alla fall varit lite mer spännande och låtit en hund yla i bakgrunden under låten...

Så, hade man inte vetat vad som skulle komma hade man stängt av skivan efter första spåret. Men nu kommer den, den episka "Echoes". Jag hade nästan kunnat lyssna igenom en hel dansbandsskiva om jag visste att denna låten skulle komma i slutet. Så bra är den och det säger en del.

Den börjar tyst. Bara ett litet ekande ljud av Wright´s keyboard hörs för att sakta, sakta växa sig större tillsammans med Gilmours gitarr. Sen går låten in i den fantastiska versen. Roger Water´s text är helt ofattbart vacker och blir bara vackrare när Gilmour och Wright sjunger den tillsammans. De sjunger så bra tillsammans att man blir rörd. Sen övergår låten i ett litet jam med mycket rytm och gitarr och keyboard i förfronten. Att inte digga med är omöjligt. Jag har försökt bara för att kolla om det går att låta bli.

Sen kommer låtens skumma del. Spökljuden! Jamet tystnar och man hör ljudet av... ja, säg det. Nu vet jag ju att det är en gitarr, men första gången man hörde var det inte lätt att säga vad det var. Läskigt är det, riktigt läskigt. När jag var ny med Pink Floyd tyckte jag inte alls om den här biten, men nu hade jag inte klarat mig utan den. Effektfullt är det! Sen tystnar det är Gilmour´s gitarr ger ljud ifrån sig. Ett helikopteraktigt ljud (det låter inte som en helikopter, men jag kan inte beskriva det bättre) och låten växer sakta fram igen till den ösigare delen av låten. Det är riktigt maffigt och Mason slår som galen på trummorna. Allt är perfekt. Då övergår den till den vackra versen igen och det är där det tonar ut. Tystnaden som kommer när skivan är slut är verkligen tyst. Man är helt tagen. Hade någon ringt mig efter skivans slut hade jag svarat: "Kan inte prata nu, jag är tagen", "Du menar väl UPPtagen?", "Nej, jag menar tagen" En av tidernas helt klart vackraste låtar.

Ja, mina damer och herrar. Den här skivan är inte jämn på nått vis och helheltskännslan är inte helt överväldigande. Den började bra, sen blev det sämre men då: PANG! blev det bland det bästa man hört! Hade inte Echoes funnits på skivan hade det inte gått ihop alls. Men den låten är så bra att jag förlåter dem varje gång jag hört skivan.