tophundredrecords

En sista recension hinner vi nog med, sen är det nog dags för sängen, eller vad tror ni?

Den första "supergruppen" dvs en grupp bestående av artister som redan slagit igenom. Kieth Emerson spelade keyboards i The Nice, Carl Palmer trummade loss i Atomic Rooster och Greig Lake sjöng vackert och spelade bas i ett av mina favoritband King Crimson. När dessa tre konstnärer samlades i ett och samma band blev resultatet nått väldigt annorlunda. Det var vilda och ofta skrälliga experiment med rytmer, ljud och vilda akrobatiska konster under konserterna (Emerson brottades med sin orgel) Första skivan blev snabbt en klassiker med många klassiska låtar. Och det är om den skivan där här recensionen handlar om.

Skivan inleds med "The Barbarian", en vild och enligt vanliga människor störig låt. En väldigt aggresiv inledning med hårde slag på klaviaturen av Emerson. Den är helt instrumentell och introduceraross på ett bra sätt för bandet. En typisk ELP-låt.

Andra låten "Take a pebble" är en fin pianoballad där vi för första gången på skivan får höra Lake´s fantastiska röst. Han är helt klart en av mina favvoritsångare. Låten övergår i ett litet gitarrsolo med Lake för att sedan försvinna in i ett jättelångt pianostycke med Emerson. Inget dåligt alls, för han är helt otroligt bra på det han gör. Sen gång låten över till balladen en gång till och sen är låten slut.

Tredje låten är "Knife-Edge" och är en riktigt cool rocklåt och även känd för att vara den låt där Emerson knivhugger sin ogel under föreställningarna. En fräck basgång och Emerson´s och Palmer´s tajta spel mot varandra är imponerande. Många tempobyten och ljud gör detta till en av skivans bästa spår.

Fjärde låten "The three fates" är nått så enkelt som (egentligen är det nog fel att säga så) ett långt stycke med pianomusik. Det låter som att man släppt in Kieth Emerson i ett rum med alla pianon och orglar man kan tänka sig och låtit honom spela vad han vill på dem under ca 8 minuter. Efter fem minuter kan inte Palmer hålla sig längre och vill också vara med. Det blir en lekfull och rytmisk atmosfär. Många hade säkert ansett den som störig, men jag är mycket imponerad. Det låter verkligen som att de hade kul när de gjorde det här.

Nästa låt heter "Tank" och är en liten rolig truddelutt alá ELP som sedan övergår i ett vilt trumsolo. Mycket imponerande. Men Palmers trumsolon gör sig bäst på film. Han har en väldigt speciell stil där han sitter bakom sitt massiva trummsätt. Efter några minuter kommer Emerson´s keyboard igen och låten avslutas.

Sista spåret är en riktigt klassiker! "Lucky Man" var deras första hit och är en ballad skriven av Lake. Fint fingerplock, vacker mellodi och framför allt väldigt väl sjunget av Lake. En av hans bästa prestationer, vågar jag nog säga. Emerson får dock inte så mycket utrymme i låten, men han har å andra sidan legat i fokus nästan hela skivan igenom. Först framåt slutet kommer han till skott med sin synth, men då är det med råge. Ett lustigt sätt att förvandla denna vackra, akustiska ballad till en synthig ELP-låt! Skivans bästa spår och en otroligt bra avslutning!

Så här när skivan är slut känner man sig väldigt nöjd och belåten. Man har fått uppleva mycket. Det som är bra med skivan är också det som ibland kan kännas helt fel. Det är ett friskt lekande med rytmer och småstöriga ljud uppblandat med vacker sång till vackra ballader. Det är verkligen en omväxlande skiva och en annorlunda upplevelse! Men för guds skull, förvänta dig inte att skivan kommer vara avkopplande!