tophundredrecords

En ny kväll med nya skivrecensioner. Jag har bänkat mig framför min dator, med ljuv musik i öronen och en ljuv (men onyttig) pepsi brevid mig. Let the show begin!

Efter ett tag med Genesis, ELP, Yes och de andra klassikerna inom progressive rock, tyckte min skivsamlare att det var dags att ta mig till en ny nivå. Det hade blivit dags för den Italienska delen av progressive rock. Och jag kan utan tvekan säga att denna genre ger en ett helt nytt sätt att se på musik. Den är dramatisk, händelserik, vacker och framförallt pompös till tusen. Jag älskade det från första stund. En av mina första italienare var "Dedicato a Frazz" med bandet Semiramis. Det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Dedicato a Frazz är en knepig skiva att recensera riktigt så noga som jag gjort tidigare. Det händer så mycket nämnvärt i precis varenda låt att det skulle bli en lite väl lång recension...

Semiramis är ett typiskt Italiensk proggband. Det är ett gäng tajta musiker. Musiken baseras på Maurizio Zarrillo´s och Gianpiero Artegiani´s många olika klaviaturinstrument: Mellotroner, synthar, moogs, organ etc etc. Många mellodier på en och samma gång. Gitarristen Michele Zarrillo skapar de lite hårdare sounden och bidrar även till en del vilda solon. Ett enda virr-varr av toner och mellodi men trummisen Paolo Faenza och basisten Marcello Reddovide lägger starka rytmer och skapar på så vis struktur till varje låt.

Musiken är dramatisk och händelserik. Det är många tvära kast mellan atmosfärer och rytmer. Skivans bästa exempel på detta är "Luna Park" (spår nummer två på listan) där de växlar så blixtsnabbt och oväntat att det snarare liknar den avant-garde rock som svenska Samla Mammas Manna sysslar med. Det är medryckande, imponerande och smäcktande vackert på en och samma gång.

Det är mer eller mindra omöjligt att utse en "bästa låt". Man hinner inte tänka så långt. De är lika dramatiska allihop och vilken låt man än valt att avsluta skivan med så hade det ändå slutat på topp. Nu heter sista låten "Clown" och avslutar skivan lite ödesdigert och så där härligt dramatiskt att man känner sig helt tom innombords när skivan tar slut.

Dedicato a Frazz är som sagt väldigt svårt att beskriva med andra ord än "wow". Det måste verkligen höras. Precis som de flesta italienska skivorna från 70-talet avslutas denna med dramatiken på topp, vilket gör tystnaden efter skivan så otroligt effektfull. Man kan riktigt höra tystnaden. Ta god tid på er att lyssna på tystnade, för man måste verkligen få tid att "landa" efter ett äventyr som Dedicato a Frazz