tophundredrecords

Nu kommer ni bli överraskade! Mitt i denna jungel av progressive rock kommer:

Jepp, U2. I största allmänhet tillhör U2 de band jag mognat ifrån. Men ett tag var de störst för mig. Nu återstår bara några skivor, resten står i skivstället och samlar damm i hopp om att jag ska återvända till popmusiken. Det tror jag inte, men det finns i alla fall några skivor som jag aldrig kommer kunna lämna. Deras stora hitskiva från 1987 är en sån och det är om den skivan den här recensionen handlar om.

Joshua Tree börjar väldigt lovande med ett av tidernas bästa inledningsspår. "Where the streets have no name" börjar med den maffiga orgeln, helt olikt någon annat bandet gjort. Sen smyger sig The Edge´s hammrande gitarr fram, tätt följt av Adam Clayton´s galloperande basgång och Larry Mullen´s trummor. En riktigt maffig låt har växt fram och Bono´s fantastiska röst ekar genom högtalarna. Skivans bästa spår!

Nästa spår är "I still haven´t found what I´m looking for" och är en riktigt bra radiolåt som förmodligen alla känner igen. Lika känd är spåret efter som heter "With or without you", fast den låten är ganska mycket mer ointressant. Rätt trist faktiskt. (Ja, jag har växt ifrån den)

Bland det mest spännande händer istället på spåret efter när Mullen´s riktigt coola trumgång i "Bullet the blue sky" ljuder ut. Rytmen är agressiv och blir ännu mer agressiv när Clayton´s basgång kommer in. Mustig och spännande, förmodligen bland det bästa han nånsin gjort. Men det bästa har inte kommit än. När Bono sjungit färdigt och låten tonar ut kommer en av de skönast låtövergångarna jag vet. Från arga Bullet the blue sky till vackra, lugna och kännsloladdade "Running to stand still". En av de finaste ballader som finns! Måste höras!

Efter några mycket mysiga poplåtar kommer skivans två sista höjdpunkter. "Exit" börjar tyst och dystert. Endast basgången och lite märkliga, tysta ljud hörs. Sen kommer Bono´s röst. Sjunger långsamt. När The Edge´s gitarr smyger fram växer låten väldigt snabbt och blir mycket dramatisk för att sedan en kort stund återgå till det tysta och långsamma. Nästan lika snabbt växer det fram en gång och blir till nått slags vilt frispel av arga toner. Det här är riktigt bra.

Därifrån blir det en bra övergång till sista låten "Mothers of the disappeared", en långsam men dramatisk avslutning. Man har mixtrat med ljudet till Mullen´s trummor som spelar lite tyst. Man lägger på en sorgsen och lite millitärisk gitarrgång. Sen ekar den fantastiska texten ut, om mödrarna vars barn blivit kidnappade under krig. Lugnt, vemodigt och väldigt tänkvärt och det är den kännslan som sitter kvar timmar efter att låten tagit slut.

Joshua Tree är en rent mästerverk som t.om. en progrockare som jag kan sätta på sin topphundra-lista. Ett stilla vemod hänger över hela skivan som samtidigt är ganska pigg med fräsha gitarrkomp och ösiga rytmer. Texterna är bra och har ett levande språk och dessutom är den fantastiska Bono är så himla bra på att sjunga texterna. Framför allt är Joshua Tree en skiva som är enkel (hur hade den annars sålt så bra?) och kan spelas i stort sätt när som helst och för vem som helst. Och tur är ju det när min flickvän vägrar lyssna på min prog :P Då tar man fram Joshua Tree, den går alltid hem! Tack U2, ni håller liv i vårat förhållande!