tophundredrecords

Med kvällens andra recension ska vi slå hål på lite fördommar. Sånt har aldrig skadat! Hehe.

MUSE? Spelar inte de vanlig popmusik som alla andra band 2000? Det trodde jag också innan jag hörde "Black holes and revelations". Det var inte vanlig pop. Enda anledning att jag ens försökte mig på MUSE var när jag hade upptäkt att omslagsfotografen Storm Thorgerson gjort omslag till dem. Det är en herre med klass och bör inte göra omslag till vem som helst, då han tidigare sammarbetat med bla. Genesis, Mars Volta, Yes, Led Zeppelin och framför allt Pink Floyd. Kan MUSE få en kille som honom att göra omslag åt dem så borde det väl vara något speciellt med musiken, eller hur? Hur som helst, Black holes and revelation imponerande, men riktigt MUSE-galen blev jag inte förrens jag hörde deras genombrottsskiva från 2003. Då blev jag helt såld och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Absolution börjar med ett kort intro av militäriskt marscherande fötter. Den rytmiska marschen övergår till att bli den inledande trummrytmen till första låten "Apocalypse please". Den växer snabbt till en vansinnigt dramatisk och ödesdiger låt. Är man inte riktigt vaken så kan man lätt tro att det är det sista spåret, så tungt och final-aktigt är det. Sångaren Matthew Bellamy hamrar agressivt på sitt piano och sjunger som om det var det sista han gjorde i livet.

Det är lite den kännslan hela skivan har. Dramatik på hög nivå, explosiva trumgångar av Dominic Howard och de snabba och imponerande basgångarna från Chris Wolstenholme. Bellamy bidrar, förutom fenomenalt pianospel och fantastisk röst, med sitt exemplariska gitarrspel. Att tro att MUSE är ett vanligt popband är verkligen fel. Fel, fel, fel. Jimi Hendrix var popigare, om ni förstår vad jag menar...

Skivan har nästan bara höjdpunkter, men några av dem är lite mer speciella än andra. Femte spåret "Stockholm Syndrome" är ett exempel på ett sådant. Bandet rockar loss, det är högt tempo och rätt som det är slängs man in i Bellamy´s utsvävningar på keyboard som bildar en omslutande och svävande atmosfär medans Howard fortfarande bankar loss som galen på sina trummor. Wow, vilket tempo de har i en så här atmosfärisk låt!

"Blackout" tillhör också de bästa spåren och är tillskillnad mot allt annat genomlugn. Stilla och svävande och med lite stråkinstrument blir låten riktigt rörande vacker. Gitarrsolot är dock inte alls lika bra som på deras livekonsert "HAARP", men å andra sidan så är gitarrsolot där så bra att allt hår ställer sig upp och ylar med! (För övrigt är Haarp en konsert av toppklass som jag varmt rekomenderar)

I spåret efter, "Butterflies and hurricanes" bjuder bandet på tungt gung och allra bäst är Bellamy´s korta med fantastiska pianosolo. Svårt att förstå att en rockstjärna från millenium 2 kan vara så sannslöst begåvad i klassisk musik på piano. Hur ett så här stort band överhuvudtaget vågar slänga in ett sånt här pianostycke på en skiva 2003 är imponerande nog. Wow, de imponerar gång på gång!

Sammanfattat: MUSE är inget vanligt popband. Punkt. Efter att ha hört hela skivan och sista spåret "Ruled by secrecy" vemodigt tonat ut är jag däremot mer övertygade om att Absolution är bland det bästa jag någonsin hört och att MUSE är ett av milleniumets bästa grupper. De blandar riktigt råa gitarriff, med atmosfäriska synthslingor och klassiskt influerade pianostycken. Full dramatik, fullt ös! Full av spänning och kännslor! Absolution: absolut ett måste!