tophundredrecords

Nu när vi äntligen är ikapp tidsschemat firar vi med en... SKIVA!!! Vilken överraskning! ...nja, egentligen inte... försöker bara roa mig själv i min ensamhet :P

REM finns det väl ingen som inte känner till, med hits som "Losing my religion", "Everybody hurts", "Imitation of life" etc. etc. befinner de sig på toppen av popberget. Men det har de också gjort sig förtjänta av, om man frågar mig. Under 80-talet släppte gruppen mängder av intressanta skivor men det var inte förrens 1991 deras stora genbrott kom med "Losing my religion" från albumet "Out of time" Det är kanske svårt att tro det, men skivan efter blev en ännu större succé när den kom ut 1992. Hälften av deras stora hits ligger på den skivan. Och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Automatic for the people börjar härligt mellankoliskt med "Drive", en väldigt lugn och framför allt mörk låt. Börjar med en lugnt spelad akustisk gitarr för att framåt slutet växa in till en riktigt mörk rocklåt i dämpat tempo. Och det är denna slags vemod som följer genom hela skivan, precis som jag vill ha det ("Musik ska byggas utav glädje", HA! Skitsnack!)

Skivans största hit "Everybody Hurts" är rentav sorgsen, ja, en riktig gråt-låt. En långsam ballad som sakta, sakta växer med orkestern (arrangemangen är skrivna av ingen mindre än John Paul Jones - Led Zeppelin!) och blir tillslut en gåshud som inte ens går att klia av! Det är en stor låt! Och som om det inte vore nog är musikvideon till den helt galet bra. Så bra att jag tycker att det är tidernas bästa musikvideo! Den måste ses, så här har ni en länk! Kan inte bli enklare för eran del!

Den enda riktigt glad-pigga låten måste vara "Man on the moon" som börjar lite söndags-hängigt med Mike Mills gungiga basgång och Michael Stipe´s lite småsömniga röst. Men i refrängen rockar bandet på ordentligt och vi får höra ett gott exempel på hur REM låter när de är glada! RIktigt bra låt!

Efter det kommer en riktigt bra avslutning på skivan: "Nightswimming" som börjar med det fantastiska pianospelet av Mills och Stipe´s aldrig så kännslosamma röst. När sedan orkesterns stråkinstrumen smyger in är det helt fantastiskt vackert. Jättelungt tror man att skivan ska ta slut. Det har man förvisso rätt i, men inte riktigt än!

Ett spår till? Efter en så gjuten avslutning? Jepp, säger REM. Och det gör de (konstigt nog) rätt i. Det riktigt sista spåret (kan man säga så?) heter "Find the river" och börjar med, ja, jag vet inte om det är ett munspel eller vad det är, men mysigt ljud är det. Tillsammans med en elorgel och en akustisk gitarr får låten mysfaktor 100 av 100. Låten känns som nån slags lättnad efter en ganska tung skiva. Det är i vilket fall som ett väldigt bra sätt att avsluta skivan. Med en varm kännsla i magen

Automatic for the people är en kännsloladdad och väldigt mörk skiva med bara bra låtar. Drive och Find the river räknar jag dock som de bästa, trots att de är varandras motsatser. Skivan färgas av Stipe´s karaktäristiska röst som förmedlar många kännslor och Peter Buck´s gitarrspel som ofta är lite vemodigt. En färgstark skiva som tog REM till stjärnorna och där kommer de alltid att finnas.