tophundredrecords

Regnet har öst ner hela dagen. Det har inte jag, för jag är inget regn... Hmm... bästa jag håller mig till recensionen ikväll, det här är redan på väg att spåra ut...

Ett av de första banden från Italien som jag lärde känna var Quella Vecchia Locanda och skilde sig ganska mycket från de andra grupperna som var mer symponiskt lagda. Det här bandet däremot lägger mycket energi på riff och drag i låtarna. De imponerade stort på mig. I skrivande tid har jag beställt och sitter och väntar på deras andra skiva. Men deras första skiva har jag och det är om den skivan den här recensionen handlar om!

Albumets första spår heter "Prologo" och börjar med en fiol som spelar nått som låter som ett rockriff och ett piano som upprepar det fiolen spelar. Sen kommer basen och trummorna in och rätt som det är är låten i full gång, med Donald Lax (Får man heta så?) fiol i fokus, hela tiden spelande nått som, på en vanlig skiva, hade varit spelad av en elgitarr. En riktigt cool låt och ett bra inledningsspår.

Andra spåret  "Un Villaggio,Un'illsione" hör till de bästa spåren och börjar med en hetsigt spelad fiol (precis som inledningsspåret) med resten av instrumenen som lägger in små "stick-riff". Trumtakten ökar och då drar låten igång på riktigt, och Giorgio Giorgi spelar helt galet på sin tvärflöjt! Det är riktigt bra! Giorgi´s sång kommer in och det påminner väldigt mycket om en vanlig rocklåt, fast på ett riktigt bra sätt. Några häftiga taktbyten, lite flöjtsolon och bra sång från Giorgi, blir tillsammans en riktigt häftig låt med bra drag i. Man dansar med så gått det går!

Efter två ösiga spår kommer det lugnare spåret "Realta" som börjar med Raimondo Maria Cocco vackra och lite sorgsna gitarrspel i verserna. I "refrängerna" kommer det in lite trummor och synthar och det blir lite mer symponiskt utan att släppa det lite långsamma tempot. Riktigt vacker låt och ett bra bryt från skivans övriga tempo.

"Immagini Sfuocate" börjar med lite "oljud" och ur detta bank på trummor och synthar växer låten fram med ett flöjt och fiolsriff som spelas långsamt i början med går snabbare och snabbare. När de är på toppen släpper det och det riktigt coola gitarriffet kommer in. En gitarrbaserad låt där Patrik Traina får mycket utrymme åt sina trummor. Låten tonas ut i hans trumgångar som nog hade blivit ett solo om låten hade fortsatt.

"Il Ciego" börjar där förra låten slutade, alltså med trummor som tonar fram (Antar att det var en stängning av sida A och öppning på sida B på orginal-lp´n) Hur som helst är detta en låt som lägger mycket fokus på flöjt då det ett tag bara är Giorgi som hörs.

Efter det kommer "Dialogo" framgallopernade med en riktigt bra basgång från Romualdo Coletta och mycket bra spel på keyboards från Massimo Roselli. Ett mycket jazzinfluerat spår och åter igen mycket fokus på flöjtspel. Låten går framåt slutet in i en mer dramatisk fas och tonar ut i ett slag på gong-gong. Ett av de bästa spåren!

"Verso la locanda" är nog mitt favoritspår där alla i bandet verkligen får visa vad de går för med fantastiska insatser, framför allt Lax som i början av låten spelar helt fantastiskt vackert på sin fiol. De sista sekunderna exploderar bandet i symponisk rock innan de slutar halvtvärt. En låt som har allt, verkligen!

Sista spåret heter "Immagini Sfuocate" och börjar helt fantastiskt och rent av rörande vackert med ett piano, och det är på det pianot fokuset ligger under låten. Hela tiden en väldigt lugn låt med som växlar teatraliskt i dramatik. En bra avslutningslåt som även knyter ihop säcken lite genom att upprepa "riffet" från öppningsspåret! Sånt är alltid häftigt!

Quella Vecchia Locanda är en skiva som inte hade varit vad den är om inte Donald Lax och Giorgio Giorgi hade varit med då deras spel färgar skivan så pass mycket som det gör. Lax rockriff på fiolen har inget att liknas vid och Giorgi´s flöjtutsvävningar är helt enkelt fantastiska. Men att underskatta de andra i bandet är verkligen inte rätt. Patrik Traina och Romualdo Coletta är en tajt rytmsektion åt bandet och Massimo Roselli vackra spel på synthar, moogar, mellotroner och inte allra minst pianot i sista låten är helt fantastiskt. En riktigt bra skiva med bra helhetskännsla och ett helt klart måste till alla älskare av Italiensk proggressive rock!