tophundredrecords

Hehe, jag har upptäckt en dålig vana! Jag skriver aldrig min dagliga blogg mer än två dagar i streck... Jag ska inte säga att det kommer bli bättre, för det lär det inte bli ändå :P

Men nu ska vi inte tjata om såna värdsliga saker, vi har lite skivor att recensera! Och jag vet att i alla fall Erik kommer läsa det :P

Detta är en grupp som jag absolut måste höra mer av. Detta är den första av deras skivor jag hört och den har verkligen gjort sig ett namn i min skivhylla! Namnet är "Crime of the Century" (det är om den skivan den här recensionen handlar om)

Till ljudet av ett munspel, ensligt spelande i tystnaden, börjar skivan. "School" heter första låten och är väldigt mörk. Roger Hodgson har en otroligt bra röst som snyggt förmedlar den otroligt bra texten om den hemska skolgången, där alla ska in i samma led. Fy fan!

Hela skivan präglas av detta smått bittra och väldigt mörka sound där texterna och rösterna av Hodgson och Richard Davies smälter samman i kännslor och tankar. En annan faktor (oj! vuxet ord!) som bidrar till Supertramps mycket speciella sound är Davies keyboardspel som befinner sig klass: "inte-av-denna-värld-vackert". Tillsammans med John Anthony Helliwell på saxofon och klarinett och Hodgson´s vackra spel på gitarr får vi många färgsprakande instrumentella stycken.

Det sparas inte på dramatik heller. T.ex. titelspåret som avslutar skivan, ger oss en stor portion dramatik, dels med den otroligt bra texten och dess viktiga budskap. Men framför allt med själva musiken, Davies enkla med otroligt dramatiska keyboardspel. Låten växer och blir större och större i öronen tillsammans med saxofon och gitarrsolon. Sen tonar musik ut och skivan avslutas som den började: med det ensliga munspelet. Wow!

Sammanfattat Crime of the Century detta en vemodig skiva baserad på rätt enkel rockmusik. Och det är nog därför skivans kvaliteter når ut till oss så bra som de faktiskt gör. Supertramt gör det inte kompliserat, de fokuserar istället på kännsla och de gör de rätt i. De instrumentella partierna i låtarna vävs vackert ihop med de allvarliga och tänkvärda texterna och sättet de sjungs på. Härligt vemod! Sånt tycker vi om!

PS: Erik kommer säkert hänga upp sig på att jag inte ens nämnt  "Hide in your shell". Det är hans favoritlåt från skivan. Men då säger jag bara: "Haha! Du har fel, Rudy är bäst!"